"Vi tänker inte glömma, vi tänker inte förlåta."

Detta är ett ordagrant citat ur det tal som Jimmie Åkesson höll på Sverigedemokraternas landsdagar. Vem är det som inte ska förlåtas? Sammanhanget visar att det är de som fört det han beskriver som en Sverigefientlig politik. Åkesson vill kartlägga vilka som ytterst bär ansvaret för ”denna enorma tragedi”. Det är dessa personer som inte ska förlåtas. Senare i talet visar det sig att det framför allt är socialdemokraterna och vänstern. Men Reinfeldtregeringen får sig också en släng av sleven. Åkesson hotar alltså en del av sina kamrater i regeringsunderlaget, för en del av dem satt väl med i Fredrik Reinfeldts regering? De kommer inte att förlåtas. Det borde oroa regeringen. En som skriver om detta hot är DN’s politiskt sakkunniga, Tomas Ramberg.

Statsministern har också tagit avstånd från Åkessons tal och det är bra. Ulf Kristersson säger att ”Jimmie Åkessons moskéuttalande sår split i det svenska samhället” enligt SvD.

Sedan ägnas Åkessons tal i stort sett åt att misstänkliggöra människor med utländsk bakgrund i allmänhet och muslimer i synnerhet. Till exempel det uttalande som så många reagerat kraftigast på; hotet att riva gudstjänstlokaler. Och överhuvudtaget en argumentation kring religionsfriheten som står i bjärt kontrast mot vår grundlag. Detta har också understrukits av sakkunniga på området. SvT skriver:

Enligt Victoria Enkvist, docent i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet, finns det idag inget rättsligt stöd för att ta bort olika former av symboler och uttryck på grund av att de kan relateras till en religion.

”Att införa begränsningar för en specifik religion är diskriminering enligt såväl grundlag som europakonventionen”, skriver Victoria Enkvist i ett mejl till SVT. 

När Åkesson sedan går igenom ett axplock av saker som förhandlats fram med regeringen handlar de åtta första exemplen om migrationspolitiken. Det nionde exemplet är att biståndet minskas. Sedan radas andra politikområden upp. Det ska i ärlighetens namn sägas att Sverigedemokraterna inte är ett enfrågeparti. De vill genomföra sin politik på alla områden. Och visst finns det sådant som jag håller med om. T ex att

Sverige behöver mer el från planerbar kraftproduktion.

Men vi är nog inte överens om fortsättningen av energipolitiken. Även inom deras vårdpolitik och kriminalpolitik så framskymtar den grundläggande misstron mot människor med utländsk bakgrund. 

Det finns mycket att kommentera i talet. En del av de problem som tas upp är verkliga. Jag är exempelvis definitivt inte för att 

... det sprids antidemokratisk, antisvensk, homofob eller antisemitisk propaganda eller allmän desinformation om det svenska samhället. 

Men bara för att ta ett exempel ur denna uppräkning: Hur kunde då Åkesson tillåta att Björn Söder ifrågasatte att judar kan vara svenskar? Är inte det antisemitism?

Det är tydligen inte heller så att Sveriges judar skulle känna sig trygga med Sverigedemokraterna och Åkesson i ledningen. Aron Verständig, Judiska centralrådets ordförande, skriver på X att han är 

Väldigt illa berörd av Jimmie Åkessons utspel. Vi har alla ett ansvar att arbeta mot extremism men det görs verkligen inte genom att hetsa mot muslimer eller generella förbud mot moskébyggen. Vi måste slå vakt om den grundlagsskyddade religionsfriheten.

Svenska kyrkans ärkebiskop, Martin Modéus, sätter enligt Kyrkans Tidning, fingret på en viktig sak i Åkessons tal. Han menar att Åkesson blandar ihop religionslagstiftningen med brottslagstiftningen. Där har ärekbiskopen en viktig poäng. 

Om det kommer något gott ut av detta tal är det att regeringen inser vilken typ av parti de samarbetar med.

Sweden and South Africa: say #NoToXenophobia

A cold wind is blowing over the world. A xenophobic wind. Where does it come from? And why does it start now?

Is the answer to this trend more police and more military presence? That is not what I believe – but that is what I see.

Two examples. One from Sweden and one from South Africa.

I read in a local, Swedish newspaper – Hallands Nyheter – about a public lecture where the author Mietek Grocher, 88 years old, talks about his experiences as a holocaust survivor. Suddenly five to six men enter the hall. They sit down on the front row. Some of them are dressed in so called bomber jackets. One of them has had his head shaved. Everyone understands that they are from a neo-Nazism organisation. They are there to intimidate and they succeed. People are scared and the principal of the school does not know what to do except to call the police. But the police cannot do anything. On the website of the organisation called the Swedish Resistance Movement it is clear that they were behind the action.

Xenophobia, which so often links to anti-Semitism. Mietek Grocher says, according to Hallands Nyheter, that he is used to this.

Isn’t that terrible? He survived the holocaust and now he has to go through similar things again? Sweden 2015.

South Africa 2015. I read this in Mail and Guardian:

The South African government has now called on the South African National Defence Force to “reinforce the work of police”, “exert the authority of the state” and “reclaim the streets” in areas where xenophobic violence has been reported.

When I read the article it describes how people, who are not South African citizens, are being stabbed or even shot. It’s terrible!

This wind is of course also blowing in Nigeria, Syria, Libya, Ukraine and in many other countries.

My point with this blog post is that more police and military will not solve this. We as citizens have to stand up, united and say no to xenophobia.

Abraham/Ibrahim

Vi var som vanligt i Eastwood på gudstjänst idag. Vi kom, ungefär 2 minuter för sent, och klev in i en tom kyrka. Va! Hade vi missat något? Men ljusen på altaret brann och inte långt därefter öppnades dörren till sakristian och processionen kom ut. Hustrun höll på med något längst ner i kyrkan, så när processionen (bestående av fyra lekpersoner, kvinnor) gick mittgången upp, fanns i kyrkbänkarna en enda person: jag (präst, man). Komiskt!

Den första texten, från 1 Mosebok 17, handlade om Abram och Sarai och deras namnbyten, som gjorde dem till Sara och Abraham. Den andra texten, från Romarbrebet 4, handlade bara om Abraham. Därav rubriken för denna blogpost. Jag kommer nu att lämna söndagens gudstjänstupplevelse och förflytta mig i rummet, ut i världen i stort och möjligen till den svenska kontexten i synnerhet. Initialt förflyttar jag mig även i tiden.

För flera år sedan såg jag en teater i Kalmar som hette precis som rubriken. Eller möjligen hette den:

Ibrahim/Abraham.

Det var en en-mans-föreställning. Budskapet var enkelt: islam, judendom och kristendom har samma ursprung. I pjäsen representerat av Ibrahim/Abraham eller Abraham/Ibrahim. Det blev tydligt att de olika religionerna sedan utvecklats åt olika håll. Men också att mycket förenar.

Nu vill jag med detta som utgångspunkt reflektera över tre företeelser, som exiterar i nutiden men som även funnits historiskt:

Antisemitism, islamofobi, kristofobi

Det går att säga oerhört mycket om annan typ av förföljelse på grundval av ras/etnicitet, klass, genus, sexuell orientering, ideologi, ålder, funktionshinder och mycket annat. Det går också att tala om förföljelse av människor med andra religioner än de ovan nämnda – eller av dem som inte har någon religion alls. Just nu lämnar jag dock allt detta och koncentrerar mig på den typ av förföljelse, som riktar sig mot människor från de tre religioner, som i västvärlden brukar kallas ’de abrahamitiska’.

Antisemitism

Denna förskräckliga företeelse är helt klart  äldst, eftersom judendomen är äldre än både kristendom och islam. Den finns belagd i förkristen tid såväl som under medeltiden. Den har ibland kallats pogromer och det värsta av allt:

Förintelsen

Att den nu blossar upp i Europa är oroväckande. Ett flagrant exempel på detta var när Israels ambassadör i P1 fick frågan om judarnas skuld i detta. Obegripligt! P1 har bett om ursäkt och bra är ju det.

Siewert Öholm beskriver på sin blogg hur han blivit utsatt för judehat, enbart beroende på att han tar ställning för judar. Några andra som skriver mycket om detta är prästerna Annika Borg och Johanna Andersson. T ex i en uppmärksammad debattartikel i DN, där de kritiserar Svenska kyrkan på nationell nivå, för att tala med kluven tunga om judar.

Debattartikeln rör vi en känslig nerv. Svårigheten att samtidigt ta avstånd från antisemitism och vara kritisk mot staten Israel och dess politik gentemot Palestina.

Kollegan Håkan Sunnliden bloggar också om detta. Exemplevis under rubriken

Välsigna Israel

Han menar att det judiska folket bör ha en särställning för oss kristna men är ändå medveten om dilemmat att skilja på judarna som folk och staten Israel. Han skriver:

Det är inte självklart för en kristen att be för, välsigna och ta ställning för Israel i politisk mening. Det kan vara tvärtom, men FOLKET är utvalt av Gud och det borde varje kristen se, erkänna och välsigna.

Min fråga är om det överhuvudtaget går att göra den distinktionen idag? Går det att få förståelse för detta i det snabba flödet i sociala medier? Det borde gå, anser jag. Och därför funderar jag mycket på denna fråga; hur ska jag kunna kombinera ett aktivt stöd till den palestinska folket med ett lika aktivt stöd till det judiska folket? Går det utan att det blir ett politiskt ställningstagande?

Jag behöver inte nämna attentaten i Paris och Köpenhamn eller det faktum att judar i Sverige är hotade. Antisemitism är hemskt.

Islamofobi

Utan att veta säkert tror jag detta begrepp är ganska ungt. Inte desto mindre är det oacceptabelt att på ett fördomsfullt sätt dra alla muslimer över en kam. Att sätta likhetstecken mellan islam och islamism.

Ett näraliggande exempel var branden i en moské i Eslöv i slutet av 2014. Enligt Svenska Dagbladet. Dagarna dessförinnan hade en moské i Eskilstuna också varit utsatt. Där var det mer oklart om den var anlagd eller ej. Det är dock helt klart att det finns oerhört mycket hat mot muslimer i västvärlden, ofta grundat på okunskap och rädsla.

Islamofobi är inte samma sak som kritik av av islamism som politisk ideologi. Men oftast blandas det ihop. Att en vanlig muslim, som inget har att göra med några terrororganisationer av islamistiskt snitt, ska behöva känna skuld för vad dessa gör, är såklart fel.

Islamofobiska attacker mot muslimer är avskyvärda.

Kristofobi

På wikipedia förklaras begreppet:

Kristofobi är intolerans, rädsla eller fördomar mot troende personer av kristen övertygelse. Jämför med islamofobi. I Sverige utfördes ca 200 hatbrott med "kristofobiska motiv" år 2012 enligt Brottsförebyggande rådet.

Ibland hävdas det att den största gruppen som dödas för sin tros skull idag är kristna och att det aldrig har dött så många kristna, för sin tros skull, som det gör idag. Jag har svårt att bedöma om detta är sant men helt klart är det en realitet.

Varför hörs det förhållande lite om detta i Sverige? För några år sedan hörde jag om detta på ett inslag i P1 och då presenterades följande teori:

I västeuropa ser vi på oss själva som framgångsrika och mäktiga. Vi ser oss också som en kristen världsdel. I den bilden passar inte tanken in att vi kan bli förföljda och till och med dödade. Därför tystas detta ner.

Kanske är det så. Kanske inte. I vilket fall sker massakrer på kristna på många håll i världen. Ett exempel är de 21 koptiska männen, som avrättades brutalt av IS i Libyen.

Denna ikon som föreställer de 21 koptiska martyrerna i Libyen är målad av Tony Rezk

Jag är själv kristen och därför gör det extra ont, när detta och liknande övergrepp äger rum. Även denna form av förföljelse är oacceptabel.

Med dessa, ganska många ord, vill jag säga att det bör vara möjligt att ta avstånd från alla dessa tre företeelser och att det är kontraproduktivt att spela ut dem mot varandra. Världen behöver mindre förföljelse och mer förståelse.

Bloggpost en fettisdag

Mer och mer har fettisdagen kommit att bli en dag fylld av frågor. Årets semla (fastlagsbulle) åt jag redan i söndags: Fastlagssöndagen. Även om det var Kristi Förklarings Dag i den lokala lutherska kyrkan. (Till skillnad från den anglikanska, som firade sista söndagen efter Trettondedag Jul). Det går med andra ord att göra olika.

Alltså, jag ägnar mig inte åt ätande av fettisdagsbulle idag. Däremot åt eftertanke. Visst, jag inser att jag, enligt god kristen sed, har hela fastan på mig att göra detta. Men det jag nu tänker på är hur mycket det finns att tänka på.

I morse läste jag Markus 8:14-21, där lärjungarna åker båt med Jesus och glömt ta med sig bröd. Eller rättare sagt: de hade bara med sig ett enda bröd. Vi läser nog sällan dessa rader i vår svenska evangeliebok:

Lärjungarna hade glömt att ta med bröd; ett enda bröd hade de med sig i båten. Jesus varnade dem: ”Se noga upp med både fariseernas och Herodes surdeg!” Men de sade till varandra att de ju inte hade bröd med sig. Han märkte det och frågade: ”Varför säger ni att ni inte har bröd? Har ni ännu inte fattat och förstått någonting? Är ni så förstockade? Kan ni inte se fast ni har ögon och inte höra fast ni har öron? Har ni glömt hur jag bröt de fem bröden åt de fem tusen? Hur många korgar plockade ni då fulla med rester?” – ”Tolv”, svarade de. ”Och efter de sju bröden till de fyra tusen, hur många korgar fulla med rester fick ni då?” – ”Sju”, svarade de. Han sade: ”Förstår ni fortfarande ingenting?”

Jag ser ofta människor i Sydafrika som bär på ett enda bröd. Inte hembakat eller från mysiga bagerier. Det handlar inte om hipsters som just inhandlat trendigaste surdegsbrödet. Oftast är det en vanlig arbetare, som köpt en påse franskbröd och kanske en flaska läsk. Lunch. Onyttigt och dyrt. Det fyller mig med sorg.

Ge oss i dag vårt dagliga bröd.

Brödet är en företeelse, som tydligt visar hur orättvis vår värld är. De religiösa och politiska ledarnas surdegsbröd kan verka lockande, när vi vill slippa massproducerad formfranska men i samma ögonblick som vi tar den första tuggan inser vi att det vi åt ingick i det urgamla illusionstricket:

Bröd och skådespel åt folket.

Fastan handlar om bröd. Vad stoppar vi i oss? Vad är vi beroende av? Finns det sådant som är viktigare i vårt liv än kärlekens Gud?

För mig blir den kommande fasteperioden också en tid av eftertanke inför vår flytt tillbaka till Sverige om ungefär ett halvår. Vad kommer jag då att arbeta med? Hur ska jag få använding av det jag lärt mig i Sydafrika i det svenska sammanhanget, som en del i det globala? Ett sammanhang som förändrats en del under de snart två och halvt år vi bott i Sydafrika denna gång.

Via nätet följer jag med i diskussionen. Jag förfasas över det som sker i Paris och Köpenhamn, när judar återigen mister livet bara för att de är just judar. Jag tar avstånd från antisemitismen och oroas över utveckligen i Europa.

Jag känner ilska och sorg över 21 koptiska kristna som brutalt avrättas i Libyen.

Och jag förstår, via Al Jazeera, att oändligt många muslimer världen över dör i oändliga strider och självmordsattacker. Fruktansvärt.

I Sverige diskuteras som aldrig förr flyktingmottagning och integration. Min bön och förhoppning är att samtalet leder till ett bättre samhälle, där människor som flyr till Sverige tas emot på ett medmänskligt och klokt sätt.

Men våld och mord sker verkligen inte bara på grund av etnicitet eller religion. I Turkiet reser sig nu kvinnor upp, efter ett brutalt mord på en tjugo-årig student, en ung kvinna. Det var starkt att se hur kvinnorna bröt traditionen och bar kistan till graven.

Världen över späs det på med våld och övergrepp på grund av sexuell orientering, klasstillhörighet, ålder, fuktionshinder eller i stort sett vad som helst som får majoriteten i en viss situation att bruka våld.

När jag återvänder till Sverige ska jag ta med mig en del av det samtal som förs i Sydafrika (ett land som verkligen inte är ett paradis på jorden). Samtalet om hur olika människor kan leva tillsammans. Jag vet att det samtalet också förs i Sverige och på andra platser. Det måste föras.

I det samtalet vill jag kunna vara upprörd både över islamofobi och antisemitism. På en gång.

Ett nytt ord har dykt upp:

Åsiktskorridor.

Jag kanske inte helt förstått det, men det verkar som om bara vissa saker får sägas. Och det används på olika sätt. Har jag fel när jag uppfattar att i en åsiktskorridor får bara det som är PK uttryckas? Kan vi ha det så i en demokrati? Där vi är beredda att ge vårt liv för yttrandefriheten?

Egentligen vill jag säga:

Kan vi inte bara komma överens om att vi för en ärlig dialog kring det som sker och gör det i så stor respekt som vi bara kan?

Men jag förstår att det är för naivt. Det handlar om makt. Vem som har makt att avgöra vad som är rätt eller fel. Vad som är gott eller ont. Och våra vapen är våra tangentbord.

Om detta ska jag fundera under fastan 2015. Och be. Hur det blir med brödet återstår att se.

I mitt facebook-flöde finns det både människor som stödjer Palestina
och människor som tar avstånd från antisemitism. Känns bra!

Angående islamofobi och antisemitism

Om att få andra att ändra uppfattning

(Jag skrev detta debattinlägg för ett antal veckor sedan. Skickade det till Kyrkans Tidning. Har inte fått svar! Därför publicerar jag det nu på min blogg.)

Teol. Dr. Ulf Carmesund skrev år 2011 ett diskussionsmaterial om antisemitism och islamofobi, som getts ut av Socialdemokraterför tro och solidaritet. Det har plötsligt börjat figurera i sociala medier. Förmodligen på grund av Omar Mustafa-affären. Många har reagerat på en mening i inledning: ”Den outtalade antisemiten eller islamofoben, det vill säga den som vi tycker bör ändra uppfattning, är en etniskt svensk kristen.” Jag måste erkänna att just de orden gjorde mig nyfiken. Kanske är detta en skrift som utmanar mig? Materialet är inte långt. Det består av två delar. Först belyses själva frågan ur olika perspektiv. Sedan beskrivs olika vägar framåt. Det är ett vällovligt syfte. Att diskutera och samtala om vår syn på varandra. Men jag måste erkänna att jag inte blev särskilt utmanad av texten. Bara besviken.

Min upplevelse efter att läst skriften är att den skjuter vid sidan av målet. Carmesund beskriver bakgrunden till varför en outtalad antisemit/islamofob/etniskt svensk kristen tänker som hon/han gör. Denna bakgrund tecknas på ett minst sagt komplicerat sätt. Låt mig ge ett exempel: ”Om den politiska nationella diskursen samt den teologiska präglas av den romantiska nationsidealet och det jag kallat en historiserande bibelläsningen har den outtalade antisemiten eller islamofoben ett utgångsläge som innebär att det är svårt att tänka utanför ”lådan” där bara vi kristna bor och skall bo i skydd under Guds välsignelse.” (Sid 7)

Om vi utgår från orden i materialets inledning om att etniskt svenska kristna bör ändra uppfattning, stämmer då det som Ulf Carmesund säger? Jag märker att jag får svårt att svara på frågan, för Carmesund beskriver inte vad han menar med något av begreppen ”etnisk”, ”svensk” eller ”kristen”. Jag väljer att fokusera på det sista och frågar mig om kristna har ett mer romantiskt nationsideal? Just nu är jag utsänd av Svenska kyrkans internationella arbete och där möter jag snarare en ganska handfast internationalism. Inte heller möter jag trossyskon i Sverige som menar att just kristna har större rätt att bo i Sverige i skydd under Guds välsignelse.  Visst förstår jag att främlingsfientlighet finns och till och med är utbredd. Men är det framför allt bland kristna? Genomläsningen lämnar mig med en besk eftersmak. Det Carmesund skriver cementerar fördomar snarare än öppnar för diskussion.

Sedan kommer tillämpningsdelen. ”När intresset får styra når vi för eller senare en punkt när vi inte längre vet vad vi tycker, men får gå i tro. Också detta osäkra på-tunn-is-liknanden färdsättet hör till det vi finner i religioner, och kanske mest just där. Men, kanske vill ingen av deltagarna tvätta sina egna smutsliga underkläder inför de andra, och då bör denna metod undvikas, eller iscensättas med stor försiktighet.” (sid 9-10) Jag vill gärna utmanas. Men då vill jag bli utmanad på ett bättre sätt. Jag håller inte med om att ett samtal om olikheter leder till en ”punkt när vi inte längre vet vad vi tycker, men får gå i tro.” Även om vi faktiskt vet vad vi tycker, och vågar stå för det, kan samtal föras i respekt. Ja, ibland kanske det t o m blir mer respektfullt om vi först vet var vi själva står. Men denna respekt saknar jag i diskussionsunderlaget. När Carmesund skriver att det endast är ”i en historiematerialistisk förståelse av historien som förnuftet och vetenskapliga metoder kan användas fullt ut” (Sid 10) undrar jag vad poängen är? Ska den som har en annan historiesyn känna igen sig i detta och hålla med om att hon/han inte använder sitt förnuft fullt ut?

Till detta kan läggas alla stavfel och inte minst att Carmesund skriver Broderskapsrörelsen, när organisationen heter Socialdemokrater för tro och solidaritet. Är det inte dags att arbeta om detta diskussionsmaterial. Snarast!