Magdalenapassionen

Det är ändå något speciellt att vara med om ett uruppförande. Ikväll har jag varit på just ett sådant. I Olaus Petri kyrka i Örebro. Det handlade om

Magdalenapassonen

Textförfattaren heter Göran Sahlberg och kompositören Kjell Perder. Göran Sahlberg är författare och religionspsykolog.  Kjell Perder är en frilansande tonsättare som har undervisat vid flera av Sveriges musikhögskolor. Båda två har, vad jag förstår, sina rötter i svensk frikyrklighet.

Uppsättningen var ambitiös. Ytterst skickliga musiker i ensemblen – hämtade ur Svenska kammarorkestern, en av landets skickligaste organister – Johannes Skoog, fem kören och två solister. Allt under ledning av dirigenten Mats Bertilsson.

Musiken var inte inställsam. Den kunde upplevas som modern och bitvis utmanande. Mina tankar gick ibland till Förklädd gud och ibland till Kristina från Duvemåla. Men utan några musikslingor som fastnar i minnet. Och det förstår man nästan från det som står om Magdalenapassionen på Svenska kyrkans i Örebro webbplats:

Denna passion är skriven i Markusevangeliets efterföljd, med ett tydligt fokus på handlingens koncisa och konkreta stil samt med en naivistiskt musikalisk grundton.

Det stämmer. Enkelt i betydelsen rakt på sak men inte i betydelsen publikfriande. Till det naivistiska hör att barnen har en huvudroll. Det som berörde mig mest var när barnkören sjöng i Getsemane-scenen:

Någon gråter

under träden

någon gråter

som ett barn

(abba…)

De två solorösterna gestaltade Maria från Magdala (här kallad Magdalena) och Judas. Den senare uppfylld av den politiska konflikt som Jesus stod i (eller som Judas tyckte att Jesus borde göra mer av). Den förra – Magdalena – sjunger framför allt om sin närhet till Jesus (vars namn aldrig nämns). Exempelvis i en av de sista replikerna:

Mig ingens kärlek sårat mer

mig ingens kärlek gjort så hel

En träffande beskrivning av vad passion handlar om. Jesus själv har ingen egen röst. Verket ger röst åt ett antal personer och grupper som vittnar om honom. Barnen, Magdalena, Judas, de hemlösa och flera andra. Ett bra grepp. Det gör att jag som lyssnar kan lägga till min egen bild av Jesus.

Det var extra roligt att få sitta ner en stund med Göran Sahlberg en stund innan det började. Lärorikt. Roligt också att uruppförandet knyts till 500-årsjubileet av den första översättningen av Nya testamentet till svenska 1526. Inte så märkligt, eftersom Olaus Petri – som gett namn åt detta kyrkorum i Svenska kyrkan i Örebro – var djupt involverad i översättningen. I programbladet nämns även vår kommande översättning – NT 2026.

Ska jag säga något kritiskt så var det att den solist som sjöng Magdalenas delar inte riktigt hördes så bra där jag satt. Hon hade en fin röst, så det var lite tråkigt.

Det var fint att vara med. Jag kommer att behöva en del tid att smälta intrycken. Kopplingen till Jesaja 51 och Job 19 är bara två aspekter som kräver en djupare analys. Samt hur Judas framställs. Det blir säkert några fler genomläsningar av programbladet.

Göran Sahlberg - en halvtimme innan uruppförandet.

Irrfärder

I morse åkte jag till Örebro för att hälsa på min gudmor. Det var fint. Hon har funnits med sedan jag föddes. Vi åkte bland annat till min gudfars grav. Därför åkte jag bil hela vägen. Så att vi skulle kunna ta oss till kyrkogården.

Bilen har vi lånat från en närstående. Det är inte en ny bil. Men den klarade sig igenom besiktningen i måndags.

På väg hem, utanför Västerås, la den ändock av. Jag lyckades precis rulla av på en närbelägen avfart och vid en busshållplats i närheten av Ansgarskyrkan blev jag stående.

Ingen bra plats att stå på, så jag backar in på en liten cykelväg, sätter på varningsblinkers och öppnar motorhuven. Sedan blir jag stående.

Då kommer en person cyklande. När han frågar mig om jag behöver hjälp, förstår jag att han inte bott i Sverige hela sitt liv.

Vill Du att jag ska bogsera Dig någonstans? Jag kan cykla hem och hämta bilen. Jag har dragkrok.

När min räddande ängel kommer tillbaka sätter jag mig bakom ratten och så åker vi iväg. Efter en ordinär bogseringstur når vi en bensinmack, där jag kan parkera bilen.

Då frågar min vän, om vi kanske ska testa med startkablar. Vilket han har i bagageutrymmet. OK, säger jag. Men jag är inte säker på hur man kopplar. När det börjar slå lite gnistor, säger jag att vi kanske ska fråga någon. Jag går bort till en av punparna och frågar en person, som visar sig vara från Kalmar, om han kan hjälpa oss.

Plus till plus och minus till minus. Sedan starta den ena bilen. Min hjälpande vän sätter sig i bilen och startar. Då tar mannen från Kalmar bort kablarna. Jag undrar om inte jag ska starta bilen först. Det menar han att jag inte behöver, eftersom den andra bilen ju startade.

Då förstår jag att mannen från Kalmar utgick från att det var min bil som fungerade och den andra bilen som hade problem. Trots att det var jag som bad om hjälp. Baserat på vad? Min teori är att det var rimligare att tro att personen med utländsk bakgrund var den som var i behov av hjälp.

Hur som helst – min bil startade inte och efter att ha parkerat den fick jag skjuts till stationen.

Om Du vill kan jag följa med Dig in och se till att det ordnar sig med biljett.

Jag avböjde vänligt och tackade för all hjälp. Därefter tåg till Enköing och buss mot Uppsala. Tur att det går att åka buss från Västerås på UL-kort. Mindre tur att UL-kortet ligger hemma. Men hem kom jag i alla fall, om än något försenad. Men några upplevelser rikare. Vad som ska hända med den trasiga bilen i Västerås får vi lösa på måndag.