Mountains, Christian fellowship and 20 years of democracy

Friday morning we left Pietermaritzburg on a short week-end trip. I knew the destination. My wife did not. But she could guess when we turned off from N3 onto R617.

Are we going to Sani Pass?

After a short break somewhere between Underberg and the South African boarder post we started the scenic part which is a magnificent pass. On the website of Sani Mountain Lodge it is described like this:

There are eight kilometres of hairpin bends, loose rocks and sheer drops.

The description is accurate. But I liked to drive these eight kilometres. I thanked God for the 4x4 training we had back in Sweden in 2012. Keep the momentum.

It was in deed an experience to drive through the pass.

We came early and were able to walk on top of the escarpment a few hours already on Friday afternoon. What a view! After dinner we went to our rondavel and went to bed quite early.

Already on arrival to the Sani Mountain Lodge, which is just inside the Lesotho boarder, we booked a tour to Thabana Ntlenyana, which is the highest point in Africa south of Kilimanjaro. 3482 m above sea level. The name – a seSotho word – means:

Beautiful little mountain

We started about 08h30 and returned 17h00. It was demanding but definitely worthwhile. We enjoyed our guide, Tato, very much but also the company of a family from Johannesburg.

On the top we had lunch and shared our lunch packets with one another. We brought hot coffee, which especially Tato enjoyed – it was quite cold and also windy. The other family had sausages – boerewors – delicious!

Beautiful little mountain

We are helping each other to reach the actual summit.

We had a very good guide in Tato.

On our way to the summit we had passed a church. Tato told us that his brother, Siphiwe, is the pastor and we were so happy to learn that the church service was planned to start at 10h00 the following day. Tato had already told his brother that a Moruti and a maMoruti might come and participate. With that in mind we went to bed after a nice dinner. It was not difficult to fall asleep.

It is not every day that we just enter a house, for the first time, trusting that we are welcome. This we did this very Sunday. In the room, which actually is a combined church and dining/living room, about 1o people had gathered. We greeted them and after a few minutes the pastor came out and showed how happy he was that we had come.

The Church lies quite alone in the area.

Singing and dancing. A good way of keeping the cold at a distance.

Another option is to wear a blanket.

MaMoruti is delivering a greeting to the congregation.

The service started in a very relaxed way. Another brother of Tato was playing the keyboard and we sang some choruses. Then Moruti Siphiwe asked us to give some greetings to the congregations, which we did. Thereafter anyone was invited and gave testimonies. We really liked this part. Very short messages. I especially remember one, who read a few bible verses from Matthew 21:14-15:

The blind and the lame came to him in the temple, and he cured them. But when the chief priests and the scribes saw the amazing things that he did, and heard the children crying out in the temple, “Hosanna to the Son of David,” they became angry …

The interpretation was simple and contextual. The congregation consisted of poor Basotho. They feel that other people always have opinions about how they should live and how they should be a Church. But God is with them just like Jesus was with the people of his time.

We had heard Tato tell us about the working conditions at the lodge as well as the working conditions of the people working on the road. A Chinese contractor employs workers who have to work seven days a week from six in the morning until six in the evening. They often leave their homes before five and only arrive home at seven.

Even at the lodge we saw that people worked very long hours and even on Sundays they worked with things that did not relate to food or accommodation, like building new structures etc.

Sunday evening. Freedom day in South Africa. 20 years of democracy. It is not only in Lesotho that people work under these kinds of conditions.  It was good to get out of the country – even if it was only a few metres – and reflect. When we had breakfast this morning two South Africans at our table asked us:

What do you think of our country 20 years after the miracle?

I always get many pictures in my mind when I get this kind of question. Yes, there are enormous injustices and lots of corruption. But South Africa is at least trying. It would be easy just to look at the negatives – both in South Africa and Lesotho – and in many other countries throughout the continent. But there are also good signs. We hear stories filled with hope. People want to believe in a better future. From all different groups. So my choice is to listen to these stories – knowing that there are other stories as well. And I want to believe that South Africa has the right to celebrate 20 years of democracy. 

Påsken 2014 – några reflektioner

Påsken har varit skön och avkopplande på ett plan. Hustrun och jag har tillbringat tid tillsammans och det gjorde inget, eftersom vi var åtskilda under tre veckor i mars/april.

Samtidigt har påsken varit en smula splittrad. Mer än vanligt, faktiskt! Hur då? Jo, när det gäller vårt gudstjänstliv. När jag har varit församlingspräst har det varit en viktig del för mig att få fira påskens gudstjänster som ett sammanhållet drama i en och samma församling. Detta har så klart inte alltid fungerat. Under åren i Aneby blev det ofta gudstjänster i många olika kyrkor. De perioder hustrun också arbetat i församling har vi ibland varit i två olika kyrkor – åtminstone delvis.

Denna påsk hade det kanske fungerat om vi koncentrerat oss på den församling vi valt att tillhöra – den lutherska församlingen i Eastwood. Men på ett tidigt stadium bestämde vi oss för att åka till Durban på långfredagsmorgonen (se tidigare bloggpost) och efter den utflykten hade vi inte ork för ytterligare timmar i kyrkan.

En annan faktor var att församlingen i Eastwood tillhör en större enhet (pastorat) som heter Pietermaritzburg North Parish. Under påsken firar hela pastoratet gudstjänster ihop. Det börjar på skärtorsdagen och slutar påskdagens morgon. Dessemellan bor folk bokstavligen i kyrkan. Det är så klart vissa som åker hem och sover men väldigt många lämnar inte kyrkobyggnaden under dessa dagar.

Fokus ligger helt klart på långfredagen och inte minst den gudstjänst där det predikas över Jesu sju ord på korset. Påskdagens gudstjänst har en smått undanskymd plats i fromheten i vår lutherska kyrka i södra Afrika.

Vi var i alla fall med på Skärtorsdagen. Gudstjänsten skulle börja 18.00 men på grund av ett missförstånd drog den igång 19.00. Utöver predikan och fotatvagning skedde även konfirmation och upptagande av nya medlemmar i Women’s league, Men’s league, och Young Adult’s league samt nattvard. Vi kom därifrån runt 23.00 och då var gudstjänsten inte slut. Det mesta skedde dessutom på isiZulu, som vi ju inte förstår, så det blev lite långt.

När vi fick veta att även söndagens gudstjänst skulle ske på isiZulu, valde vi att fira påskdagens gudstjänst i den Anglikanska katedralen, där gudstjänsten är på engelska.

Men det är också intressant att se hur olika gudstjänstgemenskaper uttrycker sitt påskfirande. Det är ju trots allt samma kristenhet.

En av de mer signifikativa skillnaderna mellan Sydafrika och Sverige är att mer fokus läggs på korset och Jesu död. I Sverige tror jag det flesta församlingar ser påsknatten och påskdagen som klimax. Kan skillnaden bero på att lidandet är mer nära i denna del av världen? Ungefär som skiftet av triumfkrucifix i de europeiska katedralerna under medeltiden. De tidiga krucifixen föreställer den triumferande Kristus men när pesten slog till byttes de ut mot krucifix med den lidande Kristus.

Påverkad av detta har jag fotograferat två kors som jag mötte under helgen.

Vi fick varsitt sådant här kors,
gjort av tre platta spikar,
när vi var på gudstjänsten i Durban.

I den Anglikanska katedralen finns ett litet bönerum,
där ett spikkors från katedralen i Coventry placerats
i ett fönster. Liknande kors finns över hela världen, gjorda
av spikar från den sönderbombade katedralen.
Symboler för fred och försoning.

En annan skillnad är att i stort sett inga gudstjänster firas på Annandag Påsk. (Nu ska ju i sanningens namn sägas att det inte är så imponerande med gudstjänster i Svenska kyrkan den dagen heller). Istället hade vi, via SMS, fått en inbjudan till en s k braai, d v s en grillfest. Den skulle börja 10.00 vilket vi tyckte var tidigt. Vi hade ingen aning om detta var ett privat initiativ eller ett pastoratsarrangemang, när vi åkte iväg. Det visade sig vara en sammankomst för alla prästfamiljer och det var prosten Myaka’s sätt att visa sin och kyrkans uppskattning för allt arbete prästerna lagt ner under fastan och påsken. Fint! Maten var klar ungefär vid 14.00 så det blev inte alls för tidigt att äta. Innan vi åkte fick alla presenter!

En annorlunda påsk men också en fin upplevelse.

Greed, Corruption, Inequality, Poverty, and Violence

The service was well organised and I was
esepcially impressed by all the ushers.

These words are written on the big cross on the stage. It’s around 06h00 in the morning and the Good Friday Service is about to start. Since 1985 the Diakonia Council of Churches in Durban organises this service. It starts in the Durban Exhibition Centre and proceeds to the City Hall, where it ends. The history is this:

In 1985 a number of UDF-activists were detained in Durban. Church leaders decided that a silent Good Friday procession outside the City Prison would be a good way to show solidarity with the detainees. Since then the Good Friday procession forms a natural part of the Easter tradition in Durban.

I am not sure how many we were but it must have been more than 1 000. The service had actually begun already at 05h15, when people started to gather, singing songs. We got up at 04h30, because we had to travel the odd 80 kilometres from Pietermaritzburg to Durban. When we came the exhibition hall was only half full but when we left, it was almost full.

The theme of the service was:

Things must change

but the preacher, Graham Philpott, director of the Church Land Programme, was not happy with the wording. He felt that this theme was too inactive. As if somebody else should carry out the change for us. I thought he would come to the conclusion that we ought to become more active but the sermon had an unexpected twist. He argued that Jesus never said that things must change. Jesus spoke more about the seed that has to fall into the soil and die. Jesus spoke more about losing your life if you want to gain it. So, the message of the sermon was instead that

Things have changed

through the death and resurrection of Jesus Christ. Left to us is the choice what to do with this reality. It was a good and challenging sermon.

I also liked the way he challenged the political leaders of today. This was brave, because the Premier of the Province as well as one of the Provincial Ministers were there. So was also the Mayor of the Municipality (the wider Durban). The Province of KwaZulu-Natal and the Ethekwini Municipality had also sponsored the service. Therefore it was good to challenge them. In my opinion the chairperson of the Diakonia Council of Churches, Rev Ian Booth, gave the dignitaries a bit too much attention. But again, this is a cultural difference between South Africa and Sweden. In South Africa all protocols always need to be observed. Even before the cross. As far as I understand we are all equal on Calvary.

It was also contra productive, when the procession started, to see only mighty men leading it. Bishops, the cardinal and politicians! Only after them went lots of religious sisters. I can understand that you place the leaders in front, but I would have chosen to blend male church leaders with religious sisters.

All of us wanted to touch the cross.

A positive thing was the change in the tradition that the all of us got a chance to carry the cross. Formerly the leaders in front did that. This year the cross “wandered” between us in the procession.

My youngest son has given me a cap, especially made for clergy.

Generally speaking it was a very well organised and inclusive service. English, isiZulu and Afrikaans were mixed. I appreciated this gesture. It means a lot!

One of the marshals reminding us that the procession

is supposed to be a silent one.

The history of oppression is still alive in South Africa.

On our way to the City Hall we passed a wall, which is the only remaining part of the old City Prison. A number of people were standing in front of the wall. Some of them had been detained in the prison, others were relatives or friends of detainees. This action of just standing, while we passed in silence, carried a strong message.

The old legend, that the cross on Calvary, started to live,
when Jesus died, is also a strong symbol.

At the City Hall people were invited to flower the cross as a symbol of hope. The whole service ended with a Roman Catholic Bishop sending us out with the words:

Go in peace and influence the change we wish to see in the world

And to this we answered:

Thanks be to God.

Standing for the Truth campaign 20 years later

When I worked as a voluntary youth worker in Cape Town in 1981-1982 I took part in an interfaith dialogue involving Muslims, Jews and Christians. I remember that I was impressed by the open atmosphere. I also remember that we prayed together.

It makes me happy that the Anglican Archbishop, Thabo Makgoba, takes an initiative to gather religious leaders from these three religions. This coming Saturday, they will march from the museum of Disctrict Six to the Parliament in support of Good Governance. The Archbishop writes:

This led to the call that I and other Christian, Jewish and Muslim religious leaders issued yesterday (Tuesday) to the public of Cape Town to join us in a Procession of Witness at 10 am on Saturday, April 19, walking from District Six to Parliament, to call our leaders to account and to appeal them to live up to the national values established by the Constitution. The call was supported by the full spectrum of the inter-faith community, from the Muslim Judicial Council and the Union of Orthodox Synagogues to the Methodist Church, the Nederduitse Gereformeerde Kerk, the Uniting Reformed Church and the Uniting Presbyterian Church.

It is interesting to be in South Africa 20 years after the dawn of democracy. I am only sad that the SACC does not seem to be involved. When I google ‘SACC’, ‘march’ and ‘Cape Town’ I end up on a similar, interfaith march in 2005. It was again the Anglican Archbishop who led the march. That year his name was Njongonkulu Ndungane.

Spoil your vote?

This is actually what former Deputy Health Minister, Nozizwe Madlala-Routledge, says in a TV-interview. Watch it here.

She and a number of other veteran leaders of the ANC are saying:

Sidikiwe! Vukani! Vote no!

It can be translated as

We are fed up! Wake up! Vote no!

As far I understand these leaders (including former Intelligence Minister Ronnie Kasrils) direct there critique both to the ANC and the DA, which is very good. The DA is the main opposition party and has the power in one of the nine provinces.

According to the Mail and Guardian Kasrils points out that there are differences between the mistakes of former presidents Mbeki and Mandela compared to Jacob Zuma. The predecessors were not motivated by personal greed or self-enrichment.

It could have been decisions of political misjudgments, but not greed. It's vastly different

So, literally Madlala-Roultedge encourage voters to spoil their votes. This means to go to the voting station and write

NO

on the ballot paper. Or to vote for a minority party. 

Tomorrow there are only three weeks left …

I still have not made up my mind.

At the same time I sit here with the ballot paper for the election to the European Parliament. My question is: Is it not time to wake up in Europe as well? Time to write:

NO

But still, I think I have a problem, because I agree with some of the journalists, who were present when Kasrils and Madlala-Routledge presented their initiative. One of them was the well-known Alistair Sparks who said that this would not change anything:

All it will do is lower the overall percentage given our proportional representation system. It won't be counted separately and it won't change the percentage of any party.

So, whether South Africa or the European Union, the best thing is probably to make an informed decision and vote for the party that is closest to one’s heart. And then, use other democratic tools between the elections. Democracy is like a flower. You cannot give it water only once every fourth or fifth year.

Mälardrottningen och fastan

Rubriken till trots handlar det om fastan och dess plats i våra liv. Som enskilda och som kristenhet.

Först dock: Vem är hon, Mälardrottningen? Jag frågar, för att jag läste Biskop Eva Brunnes och Helén Källholms (VD för Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation) pressmeddelande efter Stockholms stifts och Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations middag i Gyllene Salen härom veckan. I deras text figurerar nämligen Mälardrottningen.

Först dock en tillbakablick. Detta har hänt:

1. Stockholms stift och Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation har haft presidieträff. D v s de har samlat presidierna, församlingarnas strategiska ledarskap, till samtal om församlingsgemensamma frågor. Inget fel i det. Tvärtom. Det är bra att samla kyrkans ledarskap till samtal.

2. Som en del av tvådagarssamlingen avnjöts en måltid. Detta är också bra. När människor samlas behöver de äta och varför inte äta tillsammans. Även om samlingen sker under fastan behövs mat. Få människor fastar (i ordets bokstavliga bemärkelse, d v s avstår från mat) helt och hållet de sju veckorna före påsk.

3. Måltid beställdes i Stadshuset och den var enligt uppgift mycket påkostad.

4. Annika Borg skriver en krönika i Kyrkans Tidning och påpekar i ganska skarpa ordalag att denna festmåltid, mitt i fastan, knappast är lämplig, eftersom kyrkfolket (som ju betalat notan) samtidigt är ute och skramlar pengar till Svenska kyrkans internationella arbetes fasteinsamling:

Utrota hungern

Eller som det står på Stockholm stift hemsida:

5. Aftonbladet plockar upp denna nyhet och skriver om den. Låt vara att rubriken blir halvsann – men vad kan vi annat förvänta:

Präster åt lyxmiddag – för 330 000 kronor

Det var ju fler än präster som åt.

6. Biskop Eva Brunne och VD Helén Källholm går ut med ett pressmeddelande och försvarar arrangemanget.

7. Mattias Irving på Seglora Smedja skriver om deras svar och rekommenderar följande:

Brunne bör allvarligt överväga att förtydliga sig i ett nytt pressmeddelande och visa lite mer förståelse för hur detta agerande upplevs av människorna på golvet.

8. Eva Brunne skriver ett nytt pressmeddelande. Nu är det bara hon som undertecknar det. Rubriken blir på Stockholms stift hemsida blir:

Biskop Eva: Jag beklagar

Biskopen skriver ärligt och uppriktigt att hon är ledsen och jag tror verkligen att hon menar det. Hon skriver:

Jag inser att förtroendet för Svenska kyrkan har skadats och ansvaret för det tar jag personligen på mig.

Det är väl gott att vi kan be om förlåtelse när vi gör fel? Jag känner inte biskop Eva så väl men de gånger vi träffats har hon gjort ett gott intryck på mig. Min upplevelse är att hon vill, som så många av oss, något annat än det som signaleras av denna brakmiddag.

Att jag inte hittar någon kommentar på Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations hemsida är trist. Är organisationen tondöv för det som händer i Svenska kyrkan? Den var ju med och organiserade det hela.

Hur kunde det då bli så här? Jag vill försöka ge några svar – dels utifrån fastans ställning i vår kyrka, dels utifrån denna hittills obesvarade fråga:

Vem är hon, Mälardrottningen?

Jag börjar med Mälardrottningen. I det första pressmeddelandet, det som försvarar arrangemanget, läser jag:

Stadshuset är en del av Stockholms kulturarv och den kulturella kontexten ökar också samhörighetskänslan. Det finns en viss symbolik att få sitta i stadshuset där Mälardrottningen blickar ner med S:t Jacobs kyrka och Storkyrkan i knät.

Det är klart att jag reagerar extra, när jag ser ordet 'kontext'. Vid vårt universitet, University of KwaZulu-Natal, arbetar vi med kontextuell teologi. Inte bara i allmänhet, utan interdisciplinärt med ett uttalat genus- och Afrika-perspektiv.

Bra alltså att biskop Eva också arbetar kontextuellt. Ett genusperspektiv finns så klart i symbolen 'Mälardrottningen'. Också ett lokalt, svenskt för att inte säga stockholmskt perspektiv. Men fungerar det? Frågan är nämligen:

Vem är hon, Mälardrottningen?

Efter diverse googlande ser jag, det jag nog redan visste, att det är en mosaik i Gyllene Salen. Jag förstår också att Mälardrottningen är ett smeknamn för Stockholm. Men det är även ett flytande hotell och fram till 1998 var det en skönhetstävling. På wikipedia läser jag:

Stockholms Mälardrottning var en skönhetstävling för kvinnor som ägde rum i Stockholm från 1946 och åtminstone fram till 1998.

Och om det flytande hotellet kan vi läsa på hemsidan:

När ni beträder landgången går ni kanske i fotspåren av svunna tiders filmstjärnor, politiker och kungligheter. 

Dessa associationer tror jag leder fel. Jag menar inte att Biskop Eva avsåg att anknyta till dem. Men är det inte så att symbolen 'Mälardrottningen' ger ett överhets- och uppifrånperspektiv? Jag tror nog att valet av bild var ett försök att beskriva hur Svenska kyrkan i Stockholm är kontextuellt situerad i just Stockholm och att uttrycket ...

… med S:t Jacobs kyrka och Storkyrkan i knät …

... var tänkt att ses som en öm bild av att sitta i knät på sin förälder.

Men fungerar det? Jag tror inte det. Bilden av 'Mälardrottningen' är en bild av makt. Och att kyrkan sitter i knät på makten känns inte helt oproblematiskt.

Min andra punkt handlar om fastan. Annika Borg, liksom Mattias Irving och även biskop Eva, i sitt andra pressmeddelande, fokuserar på det olämpliga i denna festmåltid, just för att den ägde rum i fastan.

Resonemangen skulle kunna tolkas som att är OK att äta för 330 000 kronor, bara det inte sker i fastan. Jag håller inte med. Mitt förslag är: fortsätt att anordna presidieträff under fastan. Istället för brakmiddag, utrusta deltagarna med varsin fastebössa och gå ut en timme i centrala Stockholm och skramla. Ordna sedan en festmåltid med fastekaraktär. Varför inte i någon Stockholmsförort. En måltid med internationell prägel. (Fast med lokalt producerade råvaror!) Säkert finns lokaler som klarar 250 personer. Välj en annan kontext än att sitta i knät på 'Mälardrottningen'.

Fastan ger nämligen rätt anslag till en träff för församlingarnas strategiska ledarskap. Inte bara i Stockholms stift. Fastan som en tid för eftertanke och bot. Om Stockholms stift flyttar denna träff till en annan tid på året och ordnar en i stort sett liknande festmåltid (kanske något billigare) har då något förändrats?

Vi är många som äter alldeles för mycket och för ogenomtänkt. Både i fastan och annars. Vi kanske försöker handla klimatsmart och rättvist men med handen på hjärtat inser vi att vi ofta misslyckas. Men en nymoralism på detta område gynnar ingen. Samtidigt är det friskt att lyssna på sin inre röst och ta tag i skuldkänslor – de kan ju vara befogade. 

Med andra ord handlar hela denna bloggpost om många av oss. Vad innebär vår fasta och i vilket kontextuellt knä väljer vi att sitta?

Nyhetsvärdering

När jag såg på nyheterna i en av de sydafrikanska TV-kanalerna (SABC) kl 19 idag var det två stora nyheter. Båda handlade om män som misstänks ha mördat flickvän respektive hustru.

Oscar Pistorius vittnade i rätten angående flickvännen Reeva Steenkamps död och bröt ihop. Shrien Dewani kommer till Kapstaden imorgon med anledning av den rättegång, där han står som misstänk för delaktighet i mordet på sin hustru, svenskan Anni Dewani.

När jag googlar på detta i svensk media hittar jag inte mycket på Pistorius idag och det kanske inte är så konstigt. Pistorius-dramat är Sydafrikas svar på O J Simpson-rättegången. Varje dag sänds det live från rättssalen. Att det inte är lika intressant i Sverige är förståeligt.

Kanske kunde man förväntat sig att rättegången mot Shrien Dewani skulle röna större uppmärksamhet i Sverige. Här i Sydafrika talas det mycket om den. Bland annat hur media ska hinna med båda rättegångarna samtidigt.

Det jag inte hör är en djupare analys kring frågan varför män dräper flickvän respektive hustru. (Om det nu är det de gjort. Domar har inte fällts än).

Men ännu mer förvånad är jag att inte folkmordet i Rwanda nämndes i Sydafrikansk TV. Men så handlar också det mesta om 20-årsminnet av demokratiseringen. Ändå vore det på sin plats att uppmärksamma det. Det var ju idag det började, för 20 år sedan. Men även då var Sydafrika upptaget av annat. Mer förståeligt då än nu, tycker jag.

Mord och folkmord. Varför ägnar vi människor åt detta. Och varför i nära relationer och inom folkgrupper. Egentligen var ju Hutu och Tutsi samma folkgrupp, ända till den Belgiska kolonialmakten bestämde sig för att skilja dem åt.

Några funderingar en måndag i april.

Gunther Hermann Wittenberg 5 april 1935 - 29 mars 2014

Professor Wittenberg vid
fjolårets Wittenberg föreläsning.

I fredags var jag på begravning. Gunther Wittenberg, en person, som betytt oerhört mycket i både kyrka och akademi i Sydafrika, begravdes. Det skedde i The Church of the Cross, den lutherska kyrkan i Hayfields. Vi bor inte så långt därifrån men firar sällan gudstjänst där. Den tillhör ELCSA (N-T) som är en kyrka bestående av mestadels vita. Den har tyskt ursprung och ungefär varannan söndag hålls också gudstjänsten på tyska. ELCSA (N-T) hör ihop med ELCSA (Cape) och en motsvarande kyrka i Namibia: Evangelisch Lutherische Kirche in Namibia (DELK). Tillsammans utgör de UELCSA. Jag sticker inte under stol med att jag är djupt oroad över att dessa kyrkor och den lutherska kyrka som Svenska kyrkan samarbetar med, ELCSA (som består av svarta), fortfarande inte har hittat former för en djupare gemenskap.

I fredags var det dock naturligt att vara i The Church of the Cross. Gunther Hermann Wittenberg var en av de mest namnkunniga professorerna vid vårt universitet. Sedan ett antal år Professor emeritus. Jag har träffat honom en gång och även nämnt det i en bloggpost. 

Gunther Wittenberg var en utav många vita under apartheid som vägrade ställa upp på förtrycket och som därmed utsatte sig för stora risker i kampen. De som talade vi begravningen underströk detta. Jag ska försöka berätta lite om det som berörde mig mest.

Barnbarnen sjunger, under ledning av en av döttrarna,
Gertrud Tönsing, som också min kollega, bland annat
engagerad på det lutherska prästseminariet, LTI.

Musiken var speciell. En del klassiska stycken framfördes. Psalmerna sjöngs på både tyska och engelska. Barnbarnen sjöng vissa verser. Det var fint!

Textläsare var Syster Happiness Kumalo, som är nunna och präst och ledare för den lutherska kommuniteten Kenosis. Även denna kommunitet har jag nämnt i en tidigare bloggpost. Professor Wittenberg och hans hustru Monika var med och grundade Kenosis.

Men Gunther Wittenberg grundade också vår institution: School of Religion, Philosophy and Classics. Men när han var med och startade denna, skedde det under namnet: School of Theology. Året var 1985. Han bidrog också till det som idag kallas The Cluster of Theological Education, som är ett samarbete mellan Universitetet och vissa kyrkors prästseminarier, exempelvis LTI, där jag undervisar. Även denna institution var Gunther Wittenberg med och drog igång. Till the Cluster hör även Metodisternas och Katolikernas seminarier. Detta samarbete fann sina former 1990. Just i år ska avtalet skrivas om och det är nu ett hotat samarbete. Universitetet drivs i nuläget av kortfristiga, ekonomiska mål och ser inte den ekonomiska nyttan av det hela. Trist!

Vid begravningen talade en av hans och Monikas döttrar, Gertrud. Henne känner vi väl. Hon och hennes man, Detlev, finns i Pietermaritzburg och Detlev och jag är kollegor på universitetet. Det som drabbade mig mest i Gertruds begravningstal (eulogi) var professor Wittenbergs första år. Han föddes 1935 i dåvarande Tanganyika och när Andra Världskriget bröt ut blev familjen (med undantag av pappan) internerade i ett läger i Salisbury (dåvarande Rhodesia). Enligt Gertrud var livet uthärdligt i lägret ända tills en stor brand bland annat innebar att en av Gunthers systrar, Ursula, dog. Min reflektion var att denna tidiga erfarenhet av nöd och lidande måste ha präglat hans liv.

Gunther Wittenberg drog igång luthersk prästutbildning i Sydafrika – vad jag förstår i första hand inom den egna kyrkan – och samarbetade då med en annan förgrundsgestalt i det vita apartheid-motståndet: Wolfram Kistner. Kistner kallades i samma veva till arbete vid South African Council of Churches, där jag stött på honom. Han lever inte heller längre. När ELCSA firade 30-årsjubileum blev Wolfram Kistner hedersmedlem vid en högtidlig ceremoni. (Jag berättar detta, för att det funnits ett antal vita lutheraner som gått emot strömmen och gjort det rejält!)

Det som också nämndes var Wittenbergs engagemang i The Christian Institute. Förgrundsgestalten i detta sammanhang var Beyers Naudé. Jag representerade Svenska kyrkan vid dennes begravning, som var av en helt annan dignitet, med dåvarande presidenten, Thabo Mbeki, närvarande och predikan av Desmond Tutu. Men jag tyckte att ungefär samma anda fanns vid professor Wittenbergs begravning. En känsla av djup gemenskap över rasgränserna. Speglade i omfamningar och ansiktsuttryck.

Min kollega, Gerald West, som efterträtt Professor Wittenberg på professuren i Gammaltestamentlig exegetik, höll också ett tal och underströk då Wittenbergs betydelse för det som först kallades Institute for the Study of the Bible. Wittenberg grundade detta i slutet av 1980-talet. I samband med det så kallade sjudagarskriget, som var ett regelrätt inbördeskrig i Edendale, i Pietermaritzburg i slutet av mars 1990, skedde vad vi förstår en fördjupning av institutets identitet. Vi har hört berättas hur Monika Wittenberg då åkte ut i krigszonen, som var ett bostadsområde och skyddade svarta vänner med sin egen närvaro. En slags mänsklig sköld. Som gammaltestamentlig exeget och djupt engagerad kristen började professor Wittenberg reflektera än mer kring vad bibeln hade att säga om denna situation. Senare bytte institutet namn till Ujamaa, som det idag heter.

Två andra personer talade. Vår prost, Nkosinathi Myaka, berättade bland annat hur han som professor Wittenbergs student fick en fördjupad förståelse för möjligheten att läsa Sydafrikas nutidshistoria i ljuset av Exodus – uttåget ur Egypten. Dagsaktuell blev prosten när han återgav hur Professor Wittenberg siat om framtiden och sagt att ledarna för Israels folk i sin tur blev förtryckare. Professorn hade sagt att det skulle kunna bli likadant i Sydafrika. Prosten underströk:

Han var alltid före sin tid.

Alla i kyrkan förstod säkert vad som avsågs. Typiskt Sydafrika att en begravning ofta blir ett tillfälle att tala politik.

Predikan hölls av Biskop Horst Müller och han beskrev professor Wittenberg utifrån en bild. Ofta cyklade professorn till universitetet. Detta var ett uttryck för hela hans personlighet. Långt innan miljörörelsen fått luft under vingarna tog Wittenberg ställning för en god miljö. Cykel-metaforen berättar om en person som tycker det är viktigare att nå målet på rätt sätt än att nå målet snabbt.

I samband med överlåtelsen – the Committal – bad biskopen om förlåtelse på sin kyrkas vägnar, för att de inte hade utgjort ett stöd för Professor Wittenberg under kampen mot apartheid. (Det fick mig att tänka på den s k Rustenburg konferensen 1990, när vita reformerta kristna bad om förlåtelse för sin roll i apartheid och Ärkebiskop Tutu förmedlade förlåtelse.) Just denna begravning var det ingen som uttalade förlåtelseord för ELCSA (N-T). Vem skulle kunna?

Varför har jag nu ägnat en oerhört lång bloggpost åt Professor Wittenberg? Så klart för att han faktiskt under sitt liv bidrog på ett signifikant sätt i kampen mot apartheid och mycket annat. Men också för att lyfta fram en person i den vita lutherska kyrkan som haft som vision djupare enhet inom den lutherska kyrkofamiljen. Jag tror och hoppas att detta ska kunna bli verklighet. Reformationsjubileet 2017, då Lutherska Världsförbundet har sin Generalförsamling i Windhoek, Namibia, skulle kunna bli en milstolpe. Tänk om de vita och svarta kyrkorna då la fram en plan för hur de ska växa ihop? Det är som en cykelfärd, lite vingligt och inte särskilt snabbt går det. Men det kanske är viktigare att nå målet på rätt sätt än att nå målet snabbt.

Nkandla, again

The South African President, Jacob Zuma, was given two weeks to respond to Parliament, by Public Protector, Thuli Madonsel, when she released her report last month. Today, Wedneday 2 April, was the final day. The response, according to IOL News, was this:

President Jacob Zuma will respond later ….

Apparently he will wait until he receives a report from the Special Investigating Unit. I don’t have any information about how long time that will take. On E-News they said it might take long time.

The General election will take place 7 May.

Today the ANC took the DA to court. Reason being: the DA has sent out thousands of SMS:s in Gauteng. BDLive publishes the wording of the SMS:

The Nkandla report shows how Zuma stole your money to build his R246m home. Vote DA on 7 May to beat corruption. Together for change.

That SMS does not impress me. It gives an impression that the report of the Public Protector is part of the election campaign. I don’t think it is. Or at least should not be.

But at the same time I do believe that the President made the wrong decision not to respond to parliament. After all: the money spent at Nkandla belongs to the people of South Africa.