Nyhetsvärdering

När jag såg på nyheterna i en av de sydafrikanska TV-kanalerna (SABC) kl 19 idag var det två stora nyheter. Båda handlade om män som misstänks ha mördat flickvän respektive hustru.

Oscar Pistorius vittnade i rätten angående flickvännen Reeva Steenkamps död och bröt ihop. Shrien Dewani kommer till Kapstaden imorgon med anledning av den rättegång, där han står som misstänk för delaktighet i mordet på sin hustru, svenskan Anni Dewani.

När jag googlar på detta i svensk media hittar jag inte mycket på Pistorius idag och det kanske inte är så konstigt. Pistorius-dramat är Sydafrikas svar på O J Simpson-rättegången. Varje dag sänds det live från rättssalen. Att det inte är lika intressant i Sverige är förståeligt.

Kanske kunde man förväntat sig att rättegången mot Shrien Dewani skulle röna större uppmärksamhet i Sverige. Här i Sydafrika talas det mycket om den. Bland annat hur media ska hinna med båda rättegångarna samtidigt.

Det jag inte hör är en djupare analys kring frågan varför män dräper flickvän respektive hustru. (Om det nu är det de gjort. Domar har inte fällts än).

Men ännu mer förvånad är jag att inte folkmordet i Rwanda nämndes i Sydafrikansk TV. Men så handlar också det mesta om 20-årsminnet av demokratiseringen. Ändå vore det på sin plats att uppmärksamma det. Det var ju idag det började, för 20 år sedan. Men även då var Sydafrika upptaget av annat. Mer förståeligt då än nu, tycker jag.

Mord och folkmord. Varför ägnar vi människor åt detta. Och varför i nära relationer och inom folkgrupper. Egentligen var ju Hutu och Tutsi samma folkgrupp, ända till den Belgiska kolonialmakten bestämde sig för att skilja dem åt.

Några funderingar en måndag i april.

Rwanda and South Africa

On 29 December I listened to a good sermon. The preacher said something about good and evil taking place at the same time in our context but we usually only focus one of the two. She gave an example: the Rwandan genocide, which took place while South Africa celebrated its first democratic, general election. (Over 500 000 Tutsis were killed between April 6 and and mid-July 1994. Close to 20 million South Africans went to the polls on 27 April the same year.)

Yesterday South African media reported that Patrick Karegeya, Rwanda’s former intelligence chief was found dead, allegedly strangled, in a hotel in Johannesburg. BD live describes him as

a brilliant spy who appears to have fallen foul of the assassination tactics he once reportedly practised on others

According to the Sowetan Gauteng Police is hunting his killer. The Independent has a suspect: Paul Kagame. In an article online one can read:

Patrick Karegeya knew Paul Kagame well. The pair went to school together, worked alongside each other in Ugandan intelligence and then fought to free their country from the genocidal gangsters who unleashed horror in their native Rwanda. When Kagame became president, Karegeya was put in charge of foreign intelligence services.

But after a decade, their disagreements, including over human rights and attacks on neighbouring Democratic Republic of Congo, became too strong. He was relieved of his duties, stripped of his rank as colonel and jailed. Once free he fled, later joining forces with three other prominent exiles to lead opposition to Kagame’s government.

Obviously a friend of Karegey, Faustin Kayumba Nyamwasa, was shot in the stomach in South Africa in 2010. According to the Independent Karegey  said last year  that the

… Rwandan government can no longer tolerate any dissent. There is a deliberate plan to finish us off.

Ian Birell, who writes the article in the Independent has a point:

For despite the murders, the abuse of human rights, the locking up of political rivals, the ceaseless and now well-documented stoking of carnage and conflict in the Congo, Kagame remains a leader lionised in Washington and Westminster.

He continues:

The world’s foremost scholar on Rwanda has described him as “probably the worst war criminal in office today.” Another leading academic concluded he was running “a very well-managed ethnic, social and economic dictatorship”.


But Bill Clinton calls him “one of the greatest leaders of our time” while Tony Blair, who works closely with him and has borrowed his plush private jet, hails him as “a visionary leader”. There is similar adoration on the right among many Tories and Republicans; Rwanda was even welcomed into the Commonwealth four years ago.

South Africa and Rwanda. Dissidents are allowed to live and work in South Africa. I am not a fan of President Zuma. I think he is a corrupt leader and last week it was claimed that people were booing at him again, according to Mail and Guardian. But as far as I understand he is not killing his opponents. 

Let's hope and pray this year that South Africa will have a free and fair general election - just like in 1994 - and that Rwanda will see, not only economic growth, but also real democracy! 

Gandhi, Parks och REVA

Mahatma Gandhi som staty i Pietermaritzburg.

Varför inte börja april 2013 med några rader om Mahatma Gandhi? Det är inte så långsökt, eftersom vi bor i Pietermaritzburg. Just här utsattes Gandhi för något som för tankarna både till Rosa Parks och svensk nutid

Den 7 juni 1893 färdades Gandhi med tåg till Pretoria. En vit man opponerade sig mot att Gandhi åkte förstaklass. Gandhi beordrades att flytta till sista vagnen. Men Gandhi hade köpt en förstaklass-biljett och vägrade. Då blev han avslängd. I Pietermaritzburg. Skakande av köld en hel vinternatt i väntrummet fattade Gandhi ett avgörande beslut; att stanna kvar i landet och kämpa mot rasdiskrimineringen mot Indier i Sydafrika. Vad jag förstår var han i Sydafrika ca: 20 år. Det var här som hans ickevåldsideologi – Satyagraha – växte fram. Idag finns en staty i brons på Church Street, inte långt från den anglikanska katedralen. Vi gick dit igår, på påskdagen och jag tog ett kort.

Den 1 december 1955 vägrade Rosa Parks att lyda en busschaufför, som menade att hon skulle lämna sin plats till en vit person, eftersom avdelningen för vita i bussen var full. Hon blev ställd inför rätta och bland annat miste hon sitt jobb.

På KarinVingströms blogg hittar jag en länk till en artikel i DN, som beskriver hur det händer (inte ofta men ändå) att papperslösa i Sverige till och med hämtas från sjukhus. Jag tänker på rapporteringen om REVA (Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete) och hur människor med utländskt utseende tvingas identifiera sig när de åker kollektivtrafik.

Att leva i Sydafrika ger perspektiv. Rasism är inte harmlöst. Diskriminering är aldrig OK. Läs gärna författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern Beatrice Ask, publicerat i DN. Länken kommer här.

Det är naturligtvis aldrig enkelt att leva ihop i ett samhälle. Det är naturligtvis inte okomplicerat att vara politiker eller medmänniska överhuvudtaget. Men världen känner alldeles för många exempel på hur man försökt lösa etniska konflikter med rädsla som drivkraft. Nazismen, Apartheid, Bosnien 1992, Rwanda 1994 och många fler. Folkmord, etnisk rensning mm är avgrunder, som vi bör hålla oss på behörigt avstånd från. Därför behöver vi fler personer som vågar säga ifrån. Gandhi och Parks inspirerar fortfarande. Längst ner på statyn i Pietermaritzburg står det:

My life is my message.

Något att stava på i påsktiden! 

Sommarläsning

Något som hör till sommaren är böcker. Och just nu håller jag på att läsa färdigt en del böcker som blivit liggande. En av dessa är boken ”Förnyarna” som är skriven av min kollega Dag Sandahl. För de flesta i Kalmar och säkert de flesta i Svenska kyrkan är Dag välkänd. Få är oberörda av honom. Denna bok handlar om arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF). En gång i tiden var jag själv medlem. Jag var student och jag tror jag var medlem ett eller två år. Men säkert är att den högkyrkliga rörelsen, som aKF är en del av, har påverkat mig mycket. Glädjen över gudstjänsten, kärleken till kyrkan och insikten att kristendomen bygger på en uppenbarelse, som vi möter i bibeln är viktiga delar av denna fromhet. Mycket mer kunde sägas. Exempelvis att jag efter mitt år i Sydafrika (1981-82) upplevde aKF som en trång gemenskap. Visserligen omnämns jag i boken i samband med att ett utbildningsprogram för studenter formades i Uppsala i mitten på 1980-talet men det var inte formellt knutet till aKF.
Nåväl, jag menar att aKF ändå har bidragit med mycket positivt i Svenska kyrkan och säkert kan fortsätta att göra det. Boken om förnyarna är därför läsvärd och viktig. Men samtidigt kan jag inte komma ifrån att den handlar mycket om utanförskap. Det Dag Sandahl skriver om är inte bara den s k kvinnoprästfrågan men den upptar en stor del av boken. Och här finns ett slags ”vi och dom”-tänkande.
Därför var det intressant att läsa en helt annan bok nästan samtidigt: ”Tätt intill dagarna” av Mustafa Can. Han skriver om sin kurdiska mamma och boken handlar mycket om författarens upplevelse av att vara både kurd och svensk. Boken berör definitivt könsroller och även ”vi och dom”-tänkande.
Men denna bok är ju helt annorlunda än den förstnämnda. Det är inte en faktabok utan en roman och skriven med ett helt annat ärende. Den polemiserar inte och bjuder in läsaren i brottningen kring hur författaren (eller hans mor för den delen) upplever främlingskap i ömsom Sverige, ömsom Kurdistan.
Så jag fortsätter att fundera över detta med att vi som människor är olika och vad det betyder. I min läsning av Martin Merediths bok ” The State of Africa: A History of Fifty Years of Independence” som jag nu snart hållit på ett år med. Jag har skrivit om den förr. Just nu läser jag kapitlet: ”The graves are not yet full” och det handlar om folkmordet i Rwanda. Hur konflikten mellan två befolkningsgrupper (hutuer och tutsier) till slut kan urarta till regelrätt slakt och hur västvärlden ser på utan att göra något (kanske framför allt Belgien och Frankrike).
Självklart inser jag att det är gigantiska skillnader mellan de företeelser jag läst om. Men det finns också beröringspunkter. Mitt i sommarläsningen finns möjlighet att fundera lite djupare kring vad det innebär att vara människa och leva med andra människor. Det uppskattar jag!