Gunther Hermann Wittenberg 5 april 1935 - 29 mars 2014

Professor Wittenberg vid
fjolårets Wittenberg föreläsning.

I fredags var jag på begravning. Gunther Wittenberg, en person, som betytt oerhört mycket i både kyrka och akademi i Sydafrika, begravdes. Det skedde i The Church of the Cross, den lutherska kyrkan i Hayfields. Vi bor inte så långt därifrån men firar sällan gudstjänst där. Den tillhör ELCSA (N-T) som är en kyrka bestående av mestadels vita. Den har tyskt ursprung och ungefär varannan söndag hålls också gudstjänsten på tyska. ELCSA (N-T) hör ihop med ELCSA (Cape) och en motsvarande kyrka i Namibia: Evangelisch Lutherische Kirche in Namibia (DELK). Tillsammans utgör de UELCSA. Jag sticker inte under stol med att jag är djupt oroad över att dessa kyrkor och den lutherska kyrka som Svenska kyrkan samarbetar med, ELCSA (som består av svarta), fortfarande inte har hittat former för en djupare gemenskap.

I fredags var det dock naturligt att vara i The Church of the Cross. Gunther Hermann Wittenberg var en av de mest namnkunniga professorerna vid vårt universitet. Sedan ett antal år Professor emeritus. Jag har träffat honom en gång och även nämnt det i en bloggpost. 

Gunther Wittenberg var en utav många vita under apartheid som vägrade ställa upp på förtrycket och som därmed utsatte sig för stora risker i kampen. De som talade vi begravningen underströk detta. Jag ska försöka berätta lite om det som berörde mig mest.

Barnbarnen sjunger, under ledning av en av döttrarna,
Gertrud Tönsing, som också min kollega, bland annat
engagerad på det lutherska prästseminariet, LTI.

Musiken var speciell. En del klassiska stycken framfördes. Psalmerna sjöngs på både tyska och engelska. Barnbarnen sjöng vissa verser. Det var fint!

Textläsare var Syster Happiness Kumalo, som är nunna och präst och ledare för den lutherska kommuniteten Kenosis. Även denna kommunitet har jag nämnt i en tidigare bloggpost. Professor Wittenberg och hans hustru Monika var med och grundade Kenosis.

Men Gunther Wittenberg grundade också vår institution: School of Religion, Philosophy and Classics. Men när han var med och startade denna, skedde det under namnet: School of Theology. Året var 1985. Han bidrog också till det som idag kallas The Cluster of Theological Education, som är ett samarbete mellan Universitetet och vissa kyrkors prästseminarier, exempelvis LTI, där jag undervisar. Även denna institution var Gunther Wittenberg med och drog igång. Till the Cluster hör även Metodisternas och Katolikernas seminarier. Detta samarbete fann sina former 1990. Just i år ska avtalet skrivas om och det är nu ett hotat samarbete. Universitetet drivs i nuläget av kortfristiga, ekonomiska mål och ser inte den ekonomiska nyttan av det hela. Trist!

Vid begravningen talade en av hans och Monikas döttrar, Gertrud. Henne känner vi väl. Hon och hennes man, Detlev, finns i Pietermaritzburg och Detlev och jag är kollegor på universitetet. Det som drabbade mig mest i Gertruds begravningstal (eulogi) var professor Wittenbergs första år. Han föddes 1935 i dåvarande Tanganyika och när Andra Världskriget bröt ut blev familjen (med undantag av pappan) internerade i ett läger i Salisbury (dåvarande Rhodesia). Enligt Gertrud var livet uthärdligt i lägret ända tills en stor brand bland annat innebar att en av Gunthers systrar, Ursula, dog. Min reflektion var att denna tidiga erfarenhet av nöd och lidande måste ha präglat hans liv.

Gunther Wittenberg drog igång luthersk prästutbildning i Sydafrika – vad jag förstår i första hand inom den egna kyrkan – och samarbetade då med en annan förgrundsgestalt i det vita apartheid-motståndet: Wolfram Kistner. Kistner kallades i samma veva till arbete vid South African Council of Churches, där jag stött på honom. Han lever inte heller längre. När ELCSA firade 30-årsjubileum blev Wolfram Kistner hedersmedlem vid en högtidlig ceremoni. (Jag berättar detta, för att det funnits ett antal vita lutheraner som gått emot strömmen och gjort det rejält!)

Det som också nämndes var Wittenbergs engagemang i The Christian Institute. Förgrundsgestalten i detta sammanhang var Beyers Naudé. Jag representerade Svenska kyrkan vid dennes begravning, som var av en helt annan dignitet, med dåvarande presidenten, Thabo Mbeki, närvarande och predikan av Desmond Tutu. Men jag tyckte att ungefär samma anda fanns vid professor Wittenbergs begravning. En känsla av djup gemenskap över rasgränserna. Speglade i omfamningar och ansiktsuttryck.

Min kollega, Gerald West, som efterträtt Professor Wittenberg på professuren i Gammaltestamentlig exegetik, höll också ett tal och underströk då Wittenbergs betydelse för det som först kallades Institute for the Study of the Bible. Wittenberg grundade detta i slutet av 1980-talet. I samband med det så kallade sjudagarskriget, som var ett regelrätt inbördeskrig i Edendale, i Pietermaritzburg i slutet av mars 1990, skedde vad vi förstår en fördjupning av institutets identitet. Vi har hört berättas hur Monika Wittenberg då åkte ut i krigszonen, som var ett bostadsområde och skyddade svarta vänner med sin egen närvaro. En slags mänsklig sköld. Som gammaltestamentlig exeget och djupt engagerad kristen började professor Wittenberg reflektera än mer kring vad bibeln hade att säga om denna situation. Senare bytte institutet namn till Ujamaa, som det idag heter.

Två andra personer talade. Vår prost, Nkosinathi Myaka, berättade bland annat hur han som professor Wittenbergs student fick en fördjupad förståelse för möjligheten att läsa Sydafrikas nutidshistoria i ljuset av Exodus – uttåget ur Egypten. Dagsaktuell blev prosten när han återgav hur Professor Wittenberg siat om framtiden och sagt att ledarna för Israels folk i sin tur blev förtryckare. Professorn hade sagt att det skulle kunna bli likadant i Sydafrika. Prosten underströk:

Han var alltid före sin tid.

Alla i kyrkan förstod säkert vad som avsågs. Typiskt Sydafrika att en begravning ofta blir ett tillfälle att tala politik.

Predikan hölls av Biskop Horst Müller och han beskrev professor Wittenberg utifrån en bild. Ofta cyklade professorn till universitetet. Detta var ett uttryck för hela hans personlighet. Långt innan miljörörelsen fått luft under vingarna tog Wittenberg ställning för en god miljö. Cykel-metaforen berättar om en person som tycker det är viktigare att nå målet på rätt sätt än att nå målet snabbt.

I samband med överlåtelsen – the Committal – bad biskopen om förlåtelse på sin kyrkas vägnar, för att de inte hade utgjort ett stöd för Professor Wittenberg under kampen mot apartheid. (Det fick mig att tänka på den s k Rustenburg konferensen 1990, när vita reformerta kristna bad om förlåtelse för sin roll i apartheid och Ärkebiskop Tutu förmedlade förlåtelse.) Just denna begravning var det ingen som uttalade förlåtelseord för ELCSA (N-T). Vem skulle kunna?

Varför har jag nu ägnat en oerhört lång bloggpost åt Professor Wittenberg? Så klart för att han faktiskt under sitt liv bidrog på ett signifikant sätt i kampen mot apartheid och mycket annat. Men också för att lyfta fram en person i den vita lutherska kyrkan som haft som vision djupare enhet inom den lutherska kyrkofamiljen. Jag tror och hoppas att detta ska kunna bli verklighet. Reformationsjubileet 2017, då Lutherska Världsförbundet har sin Generalförsamling i Windhoek, Namibia, skulle kunna bli en milstolpe. Tänk om de vita och svarta kyrkorna då la fram en plan för hur de ska växa ihop? Det är som en cykelfärd, lite vingligt och inte särskilt snabbt går det. Men det kanske är viktigare att nå målet på rätt sätt än att nå målet snabbt.