Lisa Tegby

Redan nu måste jag hissa varningsflagg. Lisa Tegby är den enda av kandidaterna, som jag känner personligen. Men vi är inte väldigt nära vänner. Vår vänskap går tillbaka till min tid som präst i Bastuträsk. Sedan dess har vi haft kontakt till och från. Jag ska ändå försöka göra ett så rättvisande porträtt som möjligt av Lisa, utifrån det som sades i Växjö.
Glad och from är två ord jag skrivit upp från presentationen. Även Lisa tog med make, barn och även kommande barnbarn. (Det verkar vara markörer man ska ha med!) Att hon varit präst i 39 år nämnde hon och kanske är hon den som varit präst längst. Det är två a de fem som prästvigdes 1971. Om sin relation till Svenska kyrkan sa hon att hon är stolt och arg och talade om kritisk solidaritet. Det spädde hon senare på med orden nyfiken och orädd men också att hon tror på kyrkan. Livet är inte så farligt, sa hon. Just detta med oräddheten, att våga gå in i samtal, även med oliktänkande, återkom flera gånger och kändes trovärdigt.
Om Gud sa Lisa att hon möter Gud i Jesus, den fullkomliga människan. Klar och tydlig, modig och utgivande.
Hon fick förstås frågan vad hon som norrlänning vet om Växjö stift. Naturligtvis beskrev hon sig inte själv som norrlänning, det är ju ett södra-Sverige perspektiv. Lisa pratade om sina rötter i Norrbotten och Västerbotten. Hon erkände att hon inte kan mycket om Växjö stift men att människor är sig ganska lika, oavsett plats. Hon fick senare frågan om hon skulle kunna trivas så långt söderut som i Växjö. Men hon menade att hon har lätt att trivas på olika ställen.
Hon fick liksom de andra svara på hur hon stämmer in på sökprofilen och menade att det som söks är en Jesusperson, d v s ett ouppnåeligt ideal. Hon valde tre av orden: Inspiratör, kommunikatör och brobyggare. Jag uppfattade nog inte vilken sida som stämmer sämst på henne. Teologiskt beskrev hon sig som bredkyrklig. Det kan man ju säga är lite fegt, att inte kunna säga mer.
När det gäller hennes ledarstil sa hon något märkligt. Hon tycker om att låta människor vara duktiga. Begreppet duktig kändes lite tveksamt. Lite prestation och Kajsa kavat. Men jag kanske övertolkar ett ord här.
Så blev det prat om hennes inblandning i olika konflikter. Den kring domprosttjänsten i Härnösand menade hon hade inte med henne att göra. Och det var ju så att Härnösands stift utsåg henne till domprost, medan kyrkorådet i domkyrkoförsamlingen utsåg en annan. Till slut blev ingen av dem domprost. Så vitt jag förstår stämmer det, att hon blev lidande av en konflikt mellan stiftsstyrelse och kyrkoråd.
Däremot var hon väl inblandad i konflikten kring en tillsättning av kyrkoherde i Ålidshems församling. Den anmäldes till jämo. Det var Lisa som anmälde och hon trodde att det kunde bero på att hon är en tydlig och drivande person, att det kan bli en och annan konflikt. (I fallet Ålidhem var det en man med betydligt färre tjänstår som fick tjänsten. Det var faktiskt en märklig tillsättning. Jag minns det, för jag var präst i Luleå stift då. Nu är Lisa kyrkoherde i samma församling och enligt henne var de som inte ville han henne då som ville han henne nu. Om detta vet jag dock inget.) Men någon stridis ville hon inte ställa upp på att hon är. Jag pratade dock med en av våra förtroendevalda efteråt. Han hade uppfattat Lisa helt annorlunda. Han trodde att det nog blir mycket konflikter om hon blir biskop i stiftet. Den uppfattningen delar jag inte. Men det är ganska vanligt att man uppfattar en person, som inte rädd för konflikter, på fel sätt och tror att den personen skapar konflikter.
Det ord, som passar på henne, enligt henne själv, är energisk.
I det gemensamma samtalet på slutet talade hon om gudstjänsten som en utmaning. Hon gillar att brottas med texter. Gudstjänsten ska handla om våra liv. När hon fick frågan om hur kyrkan ska förhålla sig till sekulariseringen var hon tydlig om att vårt golv, som vi står på, är den kristna tron. Men att vi ska vara öppna och inte färdiga. Det måste få bubbla av samtal i kyrkorna. Hon hade inte så mycket att säga om ekonomi och organisation. Kanske att stiftsnivån kan hjälpa församlingarna att rationalisera organisationen, om jag har antecknat rätt.
När det gällde ämbetsfrågan ansåg hon att Svenska kyrkan har en ordning som gäller men att det ändå är viktigt med samtal. Hon hade tidigare sagt att hon inte såg det som ett problem att en del inte kommer att acceptera henne som biskop. Alla accepterade väl inte Anders Wejryd heller, var en av hennes kommentarer. Men hon poängterade, angående kvinnor i ämbetet, att de måste uppmuntras och lyftas. Och att det inte är fel att de som en gång varit emot kvinnors möjlighet att prästvigas, ändrar uppfattning. Det är ju underbart, sa hon!
Vid flera olika tillfällen underströk hon vikten av teologiskt arbete och en teologisk grund för engagemang i samhället. Även behovet av dialog med olika kulturella uttryck, som t ex litteratur.
Det viktigaste för kyrkan just nu menade hon var att fördjupas i vissheten att Gud är en verklighet i våra liv. Genom ord och former.
Hennes slutord var en ganska rolig punch line: Jag är inte Jesus. Jag är Lisa.
Hur står hon sig då gentemot sökprofilen:
Andlig ledare? För mig är hon det. Jag har hört henne i olika sammanhang och gillar hennes kombination av from Jesustro och samhällsengagemang.
Visionär? Det var inte så tydligt under utfrågningen, om jag ska vara ärlig.
Brobyggare och relationsbyggare tror jag att Lisa är. Jag vet att hon är orädd och det lär behövas i Växjö stift. Hon gillar samtalet och det är en förutsättning.
Kommunikatör är hon också. Och helt klart blir jag inspirerad av Lisa.