Jan-Olof Johansson

Växjö stifts domprost hade planerat sin personliga introduktion väl. Där fanns både hustru, barn, barnbarn, fosterbarn, hund, musik, dragspel mm. Vi fick även veta att mopsen Daisy inte gillar dragspel. Även att domprosten fick en Orrefors-vas för lång och trogen tjänst på stiftskansliet för några år sedan, förstod vinken och slutade. Frågan är då: Räcker de 4-5 åren i domkyrkan, för att han återigen ska ha något att tillföra på stiftsnivån? Han beskrev även sitt engagemang i handikapprörelsen. Här måste jag stanna upp: kändes det på gränsen till inställsamt? Han har säkert engagerat sig men när utfrågningen handlar om att sälja in sin produkt, i det här fallet sig själv, blir det svårt att dra gränsen mellan det naturliga och det lite sökta. Ingen lätt uppgift. Min svärfar skulle ha beskrivit det som att kandidaterna ska stärka sitt varumärke och det är inte heller så nådigt, inför ett kritiskt auditorium. Egentligen tyckte jag att domprosten gjorde ett ganska trivsamt intryck.
Hans främst meriter, enligt honom själv, är att han kan stiftet. Att han förut varit tveksam till att bli biskop har förändrats. Nu vill han! Skälet till att han ställer upp är att ”man vill det”. D s v att han har blivit ombedd att ställa upp.
Han fick frågan om sin inblandning i konflikterna kring förre biskopen. Där sa han att många känner ledsnad och sorg men resonemanget blev lite oklart. Samtidigt tog han biskop Sven i försvar och sa att även biskop Sven försökt att lösa problemen. Det var trovärdigt! Bra sagt! Men domprosten ångrar själv ingenting av det han gjort eller inte gjort.
Vi fick veta en del om hans bakgrund i Svenska Alliansmissionen och det har framför allt gett honom sången. Hans stora förändringsprocess, eller hans resa, har handlat om att han förstått att man kan läsa bibeln på fler sätt, än det sätt man läste bibeln på hemma i missionshuset. (Hur man läste bibeln där, fick vi däremot aldrig veta).
När det gäller hans ledarstil var det ett ord han lyfte fram: Tillgänglig. Där sätter jag ett stort frågetecken. Han menade att det är viktigt för medarbetare/anställda att en chef är tillgänglig, för det skapar trygghet. Han sa, att han aldrig är längre bort än ett telefonsamtal. På något sätt kändes det inte helt bra. Vem är det som behöver känna den tryggheten? Handlar det om en smula kontrollbehov? Är det bra att personal ska kunna komma i kontakt med sin chef hela tiden?
Domprosten vill se sig själv som en brobyggare och menar att han inte är de stora visionernas man utan ”jobbar på”.
Sedan gjorde han faktiskt en kommunikativ miss, som han upptäckte själv och försökte rätta till. Han talade om herden som ibland går före men oftast efter hjorden, för att samla in de som kommer på efterkälken. När han skulle beskriva hur en herde använder klykan på herdestaven, för att få fåren att gå framåt, genom att hålla den försiktigt om halsen, kändes det inte helt angenämt att vara ett av de får, som kanske redan efter november får denna klyka om halsen. Det insåg domprosten men skadan var redan skedd. Dessutom är ju herdebilden lite ute. Egentligen! Kanske har han inte riktigt lämnat det sätt på vilket man läste bibeln i missionshuset.
I kontakten med media har han blivit lite bättre, säger han. Man undrar vad det betyder. Bättre än vad? Återigen tog han upp tillgängligheten som en merit men det krävs ju mer.
Domprosten var tydlig när han pratade om Gud, som visar sig främst i Jesus. En jag pratade med kände sig glad och uppmuntrad av talet om att Jesus upprättar och ger glädje. Jag är också glad för hans fokusering kring Jesus. Men på något sätt handlade det mer om Jesus som en förebild än Jesus som befriare och frälsare. Men återigen: det var 25 minuter och man kan även höra fel. Här kanske jag alltså övertolkat honom, så ta det jag skriver med en nypa salt.
I slutrundan frågades om gudstjänsten och domprosten hade tre ledord: Delaktighet, äkthet och relevans. När han fick frågan om sekulariseringen fick vi veta att han saknar en gemenskap i församlingen, dit han kan hänvisa människor utöver gudstjänsten. Det var lite förvånande, faktiskt. Har inte vår stiftskatedral något arbete typ alfa eller vuxenkatekumenat? Det trodde jag!
När han pratade om ekonomi och organisation la han över ansvaret på församlingarna. Om de slutar att fira gudstjänst kan de inte vara församlingar. Det är ju sant men känns inte direkt inspirerande att höra. Kanske liknar han förre biskopen, som ofta var krismedveten.
Det enskild viktigaste som kyrkan ska göra, till slut, var att vara en levande gemenskap som befriar, upprättar och gläder.
Det ord han beskriver sig själv med är: Förnöjd!
Och där blev det lite fel. Visst är det bra att vara förnöjd men en eventuellt blivande biskop kanske hellre skulle vara nyfiken, hungrig osv. (Här är jag säkert för kritisk!)
Slutligen:
Är Jan-Olof Johansson den andlige ledare vi behöver? Det kändes inte nödvändigtvis så. Det var för mycket trygghet och igenkännande.
Är han en visionär? Nej, åtminstone inte de stora visionernas man, sa han ju själv. (Vilket kanske är en merit!) Förre biskopen kanske hade för stora visioner. (Eller inte klarade av att kommunicera dem!)
Är han en brobyggare och relationsbyggare? Förmodligen har han en hyfsad social kompetens, det tror jag nog.
Kommunikatör, då? Jo, det kan man nog säga. (Det jag läser i Svenska Jerusalemsföreningens tidskrift tycker jag alltid är bra och intressant.)
Inspiratör däremot känner jag nog inte att han är.