Bo Nylunds begravning

Idag har jag varit på begravningsgudstjänst i Uppsala Domkyrka. Det var min gamla religionskunskapslärare, Bo Nylund, som begravdes. Domkyrkan var på inte sätt full men det var ändå många där. Jag förstod att de som först gick fram för att ta avsked, var släktingar. Jag kände igen en del kyrkfolk och sedan var det många, som jag tror fått stöd av Bo genom hans arbete i Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala.

Förre ärkebiskopen, Anders Wejryd, ledde gudstjänsten. Han berättade att Bo valt psalmer och musik samt även vilket bibelord som griftetalet skulle utgå från:

När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje (Matt 2:10).

Det passar ju bra i tiden mellan jul och trettondedag jul. Anders griftetal var balanserat. Det handlade förstås om Bo och hans liv men i lika stor utsträckning om den kristna tron. På ett mycket konkret sätt. Det som starkast grep tag i mig var när Anders lade ut texten kring de vise männen (eller de österländska stjärntydarna). När de följde stjärnan, så ledde den bort från kungapalatsen till den enkla plats där Jesus fötts. Så var Bo Nylunds liv. Anders underströk att han valde att följa stjärnan bort från kyrklig tjänst för att bli lärare åt gymnasielever, inte minst på Fyrisskolan, som är ett tekniskt gymnasium i Uppsala.

Inför skrivandet av denna bloggpost sökte jag efter Bo Nylunds wikipediasida. Och insåg att ingen skrivit någon sådan. Överhuvudtaget är det sparsamt med information om Bo på nätet. Så typiskt på något sätt. Denne gigant vad gäller teologi, filosofi och medmänsklighet har alltid arbetat i det tysta.

Jag har själv skrivit två bloggposter om Bo. Den ena efter ett besök han gjorde på Svenska kyrkans Utbildningsinstitut. Länken kommer här. Den andra i samband med att vi var på årsmöte med Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala. Här är länken.

Det jag inte berättat i någon av mina tidigare bloggposter hände på slutet av 1970-talet. Jag gick på Fjellstedtska skolan. Under de tre år jag var elev där stödde vi ett projekt i Indien genom Svenska Kyrkans Mission (SKM). Genom operation dagsverke och loppmarknader samlade vi in 30 000 kronor på tre år. Det var ett stort engagemang på skolan för detta. Projektet handlade om att ge arbetslösa en framtid.

Inför loppmarknaderna delade vi ut lappar i olika lägenheter, för att ett par dagar senare komma tillbaka och hämta det som människor ville skänka. När väl loppmarknaden ägde rum var det full fart i skolan. Filmvisning och våffelservering på nedre botten och försäljning på våning två.

Nåväl. Vi hade lagt lappar på Luthagen och så kom vi två dagar senare för att hämta saker. Vi ringde på alla dörrar och ur en dörr kom Bo Nylund. Han hade glömt bort lappen men ville absolut skänka något. Jag såg in i lägenheten. Där fanns verkligen inte många saker. Oerhört enkelt möblerat. Bo kliade sig i huvudet och undrade om det fanns något han kunde avvara. Så sken han upp och hämtade en antik telefon. En riktig klenod. Han förklarade att det var ett arvegods men att han helt klart kunde avvara den. Jag försökte hindra honom men då underströk han att gymnasieelevers engagemang för människor i en annan världsdel var betydligt viktigare än en gammal telefon.

Vi gick till i en antikvitetsaffär och fick den värderad, satte in en annons och fick flera anbud. Jag vill minnas att den inbringade en ansenlig summa.

För mig är det ett märkligt sammanträffande att Bo Nylund och Desmond Tutu begravs så nära inpå varandra. Tutu föddes 7 oktober 1931 och Bo den 15 februari 1932. Nästan jämnåriga. Två förebilder. Den ene världsberömd, den andra en doldis. Men som representanter för en kristendom som har med rättvisa att göra, ser jag samma resning hos dem båda.

De psalmer vi sjöng var 271 (Närmare Gud till dig), 324:5-8 (Vid evighetens brunnar står livets träd i blom) och 190 (Bred dina vida vingar). Vi hörde Händels Largo och Bachs Air på orgel. Stefan Parkman var sångsolist. Han sjöng I himmelen, I himmelen på en melodi från Skattungsbyn och inledningsvis Döden tänkte jag mig så. Text av Bo Setterlind och musik Gunnar Hahn.

Desmond Mpilo Tutu

(A translation in English will follow).

Sedan förre ärkebiskopen för den anglikanska kyrkan i södra Afrika, Desmond Mpilo Tutu, gick ur tiden igår, har mycket redan sagts och skrivits om honom. Hans Engdahl, mångårig missionär i Sydafrika, sammanfattade det i DN igår, med orden:

Desmond Tutu var “larger than life”

Med det menar Hans att det är svårt att beskriva den stora betydelse Tutu har haft. Att ge en heltäckande bild är inte heller syftet med denna bloggpost. Men några penselstråk vill jag lägga till den stora bild som nu ges av så många.

Tutu var först och främst en del av något större. Det var på intet sätt Tutu som myntade begreppet Ubuntu men han talade ofta om denna afrikanska mentalitet. På sin fars språk, isiXhosa, skulle Tutu sagt

Umntu Ngumntu Ngabantu

Hans mamma, som var mosotho, skulle uttryckt det på ett liknande sätt:

Motho o motho ka batho

En människa är en människa bland människor. Som individ blir jag till i mötet med andra. Om inte andra finns, finns inte heller jag.

För Tutu var denna mänsklighet större än den egna gruppen. Han har beskrivit hur han fick syn på sig själv under åren i London, när han blev behandlad som en människa vid Kings college. Därför betraktade han också apartheid som ett ont system, som måste bekämpas. Att dela upp människor utifrån hudfärg var oförenligt med Tutus grundsyn.

Min egen bild av Tutu är att den världsvida kyrkan för honom var uttrycket för denna mänsklighet. Även efter sin pension 1996 ledde han regelbundet morgonmässan på fredagsmorgon i S:t Georges Cathedral i Kapstaden. Jag minns en morgon när ett filmteam var med för att fotografera och filma honom ”in action”. Någonstans skulle en staty resas över Tutu och konstnären behövde material. När fotografen blev för närgången under nattvardsbönen stannade Tutu upp och påpekade det olämpliga i att störa honom mitt i det mest centrala momentet. Fotografen backade förstås undan direkt.

Tutu var inte bara anglikan. Han var ekumen. Och det var som ledare för Sydafrikas kristna råd (South African Council of Churches – SACC) som han blev världsberömd. Han var SACC’s generalsekreterare 1978–84 och det lade grunden till att han fick Nobels fredspris 1984. Flera svenskar var direkt inblandade i nomineringen. Inte minst Axel-Ivar Berglund, som hade arbetat på SACC tillsammans med Tutu. Som generalsekreterare i SACC hade Tutu mandat att uttala sig på hela organisationens vägnar. Det fanns ett stort förtroende för Tutu och det är omöjligt att beskriva Tutu utan det sammanhanget. Men även här var hans kristna tro grunden. Han införde daglig morgonbön, regelbundet mässfirande och retreat för de anställda. Den kristna tron och engagemanget för rättvisa var två sidor av samma mynt. Oupplösligt förenade. Under alla år har Tutu börjat sin dag med egen meditation och bön. Utan den stunden hade han inte kunnat åstadkomma något, enligt egen utsago.

När jag läser artiklar, tweets och olika uttalanden är det ofta som Tutus förankring i sin gudstro glöms bort. Därför är det bra att exempelvis Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, säger i DN:

För det var det som var Desmond Tutus livsmelodi – att leva sin tro i kärlek till människor.

Hans husläkare, Ingrid le Roux, säger också till Kyrkans Tidning:

Men han är också en djupt troende och andlig människa. Han lever nära korset, med bön och meditation varje dag. Det är hans styrka, det som burit honom.

Där fanns också skälet, tror jag, till att Nelson Rolihlahla Mandela utsåg honom till ledare för Sannings- och försoningskommissionen 1995. Desmond Tutus uppdrag var på intet sätt slutfört när Sydafrika fick sin första demokratiskt valda president. Kommissionen lyckades vidga ett från början kristet begrepp till att gälla samhället i stort. Som ordförande uppträdde Tutu alltid i sin biskopsdräkt.

Samtidigt fortsatte han att vara en profetisk röst även efter demokratiseringen. Han kunde exempelvis hota Zumas regering med att kristna skulle be för den regeringens fall, på samma sätt som kristna bad under apartheid, om inte regeringen ändrade sin politik. Hans kritik mot korruptionen var svidande. De fattiga var alltid i fokus.

Tutu är en stor inspirationskälla. Må han vila i frid till uppståndelsens morgon.

---

Since the former archbishop of the Anglican Church in southern Africa, Desmond Mpilo Tutu, passed on yesterday, much has already been said and written about him. Hans Engdahl, a longtime missionary in South Africa, summed it up in DN yesterday, with the words:

Desmond Tutu was "larger than life"

By that, Hans means that it is difficult to describe the great importance Tutu has had. Providing a comprehensive picture is not the purpose of this blog post either. But a few brushstrokes I want to add to the big picture that is now given by so many.

Tutu was first and foremost a part of something bigger. It was by no means Tutu who coined the term Ubuntu but he often talked about this African mentality. In his father's language, isiXhosa, Tutu would say

Umntu Ngumntu Ngabantu

His mother, who was a Mosotho, would put it this way:

Motho o motho ka batho

A person is a person among persons. As an individual, I am created in the interaction with others. Unless others exist, neither do I.

For Tutu, this humanity was larger than the own group. He has described how he saw himself over the years in London, when he was treated like a human being at King's College. Therefore, he also regarded apartheid as an evil system, which must be fought. Dividing people by skin colour was incompatible with Tutu's basic view.

My own image of Tutu is that for him the worldwide church was the expression of this humanity. Even after his retirement in 1996, he regularly led the morning mass on Friday morning in St. George's Cathedral in Cape Town. I remember one morning when a film team was there to take photos and film him "in action". Somewhere a statue was to be erected over Tutu and the artist needed materials. When the photographer became too close during the communion prayer, Tutu stopped and pointed out the inappropriateness of disturbing him in the middle of the most central moment. Of course, the photographer backed away immediately.

Tutu was not just Anglican. He was ecumenical. And it was as the leader of the South African Council of Churches (SACC) that he became world famous. He was SACC's Secretary General in 1978–84 and this laid the foundation for him to receive the Nobel Peace Prize in 1984. Several Swedes were directly involved in the nomination. Not least Dr Axel-Ivar Dabulamanzi Berglund, who had worked at SACC together with Tutu. As Secretary General of the SACC, Tutu had a mandate to speak on behalf of the entire organization. There was a great deal of trust in Tutu and it is impossible to describe Tutu without that context. But even here his Christian faith was the foundation in a very practical way. He introduced daily morning prayer, regular Mass celebrations and retreats for the employees. The Christian faith and the commitment to justice were two sides of the same coin. Inextricably linked. Throughout the years, Tutu has begun the day with own meditation and prayer. Without that moment, he would not have been able to achieve anything, according to his own statement.

When I read articles, tweets and various statements, it is often that Tutu's anchoring in his faith in God is forgotten. Therefore, it is good that, for example, the Archbishop of the Church of Sweden, Antje Jackelén, says in DN:

Because that was what Desmond Tutu's life melody was - living his faith in love with people.

His family doctor, Ingrid le Roux, also tells Kyrkans Tidning:

But he is also a deeply believing and spiritual man. He lives near the cross, with prayer and meditation every day. It is his strength, what has carried him.

There was also the reason, I think, that Nelson Rolihlahla Mandela appointed him head of the Truth and Reconciliation Commission in 1995. Desmond Tutu's mission was by no means complete when South Africa got its first democratically elected president. The Commission succeeded in extending an initially Christian concept to society as a whole. As chairman, Tutu always appeared in his bishop's robe.

At the same time, he continued to be a prophetic voice even after democratization. He could, for example, threaten the Zuma government with Christians praying for the fall of that government, in the same way that Christians prayed under apartheid, unless the government changed its policy. His criticism of corruption was scathing. The poor were always in focus.

Tutu is a great source of inspiration. May he rest in peace until the morning of the resurrection.

En helg med städtema

Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig (Matt 11:10b).

Idag är det Johannes Döparens dag. Vi firade Mässa med små och stora i Vindhemskyrkan och Sigrid Ribbenson, präst i Vindhemskyrkan, utgick från hur Johannes Döparen bereder väg för Jesus, när hon med en piasavakvast i högsta hugg, sopade rent på kormattan framför altaret, till barnkörens stora förtjusning. Men det är klart, när kören heter Friska vindar och kyrkan Vindhem, så krävs det fart och fläkt.

Märkligt nog hade hustrun och jag ägnat morgonen åt att städa lägenheten. I fredags var vi bortbjudna, annars är det vanligtvis fredag eftermiddag som blir vår städkväll. Och gårdagen ägnades åt julmatsförberedelse och konsert med vår kör. Så det fick bli städning en söndagsmorgon, för en gångs skull. Lägenheten var svårframkomlig.

När det gäller gårdagens konsert - med Fyris Kammarkör - var det också städtema. Ett av styckena vi framförde var Smideskören ur operan Trubaduren av Giuseppe Verdi. Min uppgift var att spela på ett städ. Och det hade två andra korister släpat dit. Fantastiskt! Vilken städuppgift!

I en uppdatering på Facebook skrev jag upp mig själv som medverkande: 

Anders Göranzon, städ

En god vän tyckte det var roligt att städpersonalen omnämndes i uppräkningen av medverkande. 

Så detta har varit en helg med städtema. Kopplingen mellan det städ som en smed använder och den städning eller förberedelse som vi associerar med Johannes Döparen är väl förändring. I advent mediterar i alla fall jag över hur jag behöver förändras. Antingen kan jag beskriva det som att jag behöver få Guds hjälp att städa bort en del skräp ur mitt liv. Eller kan jag tänka mig att jag ibland känner mig som ett stycke metall på ett städ, som av livet ska formas på ett sätt som gör att mitt liv blir till glädje för andra människor och för hela skapelsen.

En intensiv Bibeldag

Idag är en intensiv dag. Under förmiddagen föreläste jag om Bibeln i Afrika på en kurs som Uppsala universitet anordnar tillsammans med Stiftelsen Fjellstedtska skolan. Kajsa Ahlstrand leder kursen. Inspirerande!

Nu är jag på väg till Stockholm. Klockan två ska jag leda ett digitalt bibelstudium genom Kyrkornas Världsråd. Det sker inom ramen för kampanjen Thursdays in Black. 

Just nu sitter jag på tåget till Stockholm och försöker hitta en plats att vara på för detta ändamål.

Jag ska nämligen vara i Stockholm klockan fem för ett boksläpp. Boken "Tala väl. Predikokommentarer i Krister Stendahls anda" ska lanseras. Den går att köpa i Bibelbutiken. Länken kommer här.

Tre spännande arbetsuppgifter med Bibeln i centrum. Hoppas och ber att logistiken fungerar.

Ytterligare pandemifunderingar

Förra veckan var jag i Schweiz. När jag kom hem i fredags tog jag ett PCR-test. Svaret skulle komma två dagar senare. Igår hade jag lovat vara med på ett boksläpp, så därför gjorde jag även ett självtest, för att vara på den säkra sidan. Det var negativt, så jag gick iväg till boksläppet och besökte sedan barn och barnbarn. I morse gick vi på högmässa i Helga Trefaldighets kyrka här i Uppsala.

Ikväll skulle vi ha gått på Orphei Drängars Caprice. Äldste sonen sjunger i kören och vi hade skaffat biljetter genom honom. Men redan i fredags kväll fick vi veta att Capricen skulle ställas in. Vi kunde också läsa på hemsidan:

Till följd av ökad smittspridning i samhället och konstaterade fall av smitta i kören, har Orphei Drängar beslutat att skjuta upp de fem Capriceföreställningar som skulle ägt rum nu i helgen 4-5 december.

Så tråkigt men förstås ett klokt beslut. Men det var inte det enda som påverkades. Vi skulle egentligen åkt ut till barnbarnen för att vara med dem, när föräldrarna gick på körfest. Efter moget övervägande beslutade de sig för att inte gå. Men vi åkte alltså och hälsade på dem ändå.

I morse när jag satt i kyrkan kom ett SMS med provsvaret. Det stod dock inte i SMS:et om det var positivt eller negativt. Texten sa endast att jag skulle ringa ett nummer.

Under slutpsalmen bestämde jag mig för att gå ut i vapenhuset och ringa. Varför kunde de inte skriva ut resultatet? Var det för att testet var positivt och de nu ville börja smittspårningen? Hur skulle jag då förhålla mig till de personer jag suttit nära i kyrkan? Hade jag gjort fel som gått till högmässan? Så många frågor!

Jag har ju inte känt några symptom och jag är dubbelvaccinerad. Visst borde det vara säkert att delta i olika sammanhang? Eller är situationen nu så illa att det är dags att isolera sig igen?

Jag slog numret och möttes av en telefonsvarare, som förklarade att meddelandet skulle ges på olika språk.

Provet visar att du inte har Covid-19

… löd det korta meddelandet. Puh! Men ändå en tankeställare. Vi är allt annat än igenom detta. Mycket talar väl också för att det blir fler restriktioner. Jag inväntar morgondagen och hoppas inte läget ser för mörkt ut.

Ändå har de flesta av oss i Sverige det betydligt bättre än på många håll i världen. Det är också viktigt att komma ihåg. Jag hoppas att världens ledare tar ansvar för att vaccin delas så det räcker till alla.

Några pandemiperspektiv

Just nu är jag på ekumeniska institutet i Bossey i Schweiz (Institut œcuménique de Bossey - Bossey Ecumenical Institute). Tillsammans med kristna från olika kyrkor och världsdelar planerar vi för olika förmöten, som ska äga rum före Kyrkornas Världsråds elfte generalförsamling i Karlsruhe i Tyskland nästa år. Om generalförsamlingen blir av. På ett sätt är det en bild av livet. Vi planerar utan att veta säkert om det vi tror ska ske, kommer att ske. Mänskan spår men Gud rår, som det brukar heta.

Idag var det ledig dag, så jag åkte med de andra in till Geneve, för att gå i kyrkan. Rami, från den koptiska kyrkan i Egypten sökte sig till sin församling. Flera lutheraner skulle fira gudstjänst i den engelskspråkiga lutherska kyrkan. Joy Faith åkte till den moraviska församlingen. Jag tror alla samfund finns i Geneve. Själv siktade jag in mig på den svenska församlingens gudstjänst, inhyst i församlingssalen hos den Schweiz-tyska, reformerta församlingen.

I dörren möttes jag av Marianne, som är kommunikationsdirektor vid Kyrkornas Världsråd men även interim-ordförande i den svenska församlingen i Schweiz. Det har skett en sammanslagning av församlingen i Geneve-Lausanne och den i Zürich-Basel, om jag förstod det rätt.

Jag fick – som alla andra – visa Covidcertifikat. Nedladdat i en schweizisk app. Jag vet att detta diskuteras i Sverige och jag får erkänna att jag inte är helt insatt i argument för och emot. Spontant kändes det rimligt. Jag förstår att de personer som av olika skäl inte tål vaccin, riskerar att drabbas. Hoppas de kan få intyg på varför de inte är vaccinerade. Hade jag varit präst i en församling kanske jag hade ordnat flera gudstjänster med färre än 100 och gott om avstånd, för att slippa visa intyg i kyrkdörren. Samtidigt är det en pandemi och det handlar om att rädda liv.

Efter en gudstjänst med mycket sång och därefter kyrkfika, blev jag hämtad av hustruns kusin. Vi åkte till hans hem och jag åt lunch med hans familj. Så trevligt! Jag tog sedan tåget tillbaka till Geneve. Alla bär mask.

Ett annat perspektiv är två deltagare från Sydafrika. De riskerar nu att bli kvar i Europa om de inte hittar något flyg tillbaka hem. Omikron-varianten av covid upptäcktes i Sydafrika. Men kom det från Sydafrika? I just Sydafrika finns bland de bästa epidemiologerna i världen. Ska hela landet bestraffas för deras forskning?

Vi behöver hålla ihop som mänsklighet i denna svåra tid. Dela på vaccin och dela forskningsresultat. Inte i panik stänga gränser och misstro varandra. Olika länder kommer fram till olika beslut. Och inom länder gör vi också olika. Jag hoppas att vi lyssnar på varandra och inte är så snabba att döma.

Vaccin och tester hjälper oss att hålla viruset nere. Men vi får förmodligen vänja oss vid att leva med denna pandemi under en längre tid än vi hoppades.

Ingången till kyrkolokalen som Svenska församlingen lånar.

Interimordförande Marianne kontrollerar covidpass.

Håkan Nilsson leder gudstjänsten. Barnen tänder första ljuset.

Håkan talar vid kyrkkaffet. Marianne lyssnar.

Kyrkornas världsråd

Från igår till fredagen den 3 december deltar jag i en samling i Geneve. Det är ett planeringsmöte för att förbereda fyra olika förmöten som ska hållas före Kyrkornas Världsråds elfte generalförsamling i Karlsruhe 2022. Jag deltar i gruppen som planerar kvinnornas och männens förmöte, som fokuserar på genusrättvisa. Dessutom samlas personer med funktionsvariationer, urfolk och ungdomar i varsina grupper.

Det som är annorlunda inför nästa års generalförsamling kan uttryckas med ett ord: intersektionalitet. Vi behöver komma samman och fundera över hur de olika former av marginalisering som kommer upp till ytan i de olika sammanhangen också hör ihop och alla är uttryck för de maktrelationer som finns överallt i världen och därmed även i kyrkorna. I vissa fall i ännu högra grad.

Idag fick vi lyssna till Kyrkornas Världsråds tillförordnade generalsekreterare, Ioan Sauca. Han är ortodox präst och professor i teologi. Han talade om den gemensamma resa (common journey) som vi människor befinner oss på. Han talade om samverkan med människor av olika tro och även med dem som inte bekänner sig till någon tro.

Temat för generalförsamlingen är:

Christ’s love moves the world to reconciliation and unity

För Ioan Sauca måste denna försoning och enhet baseras på rättvisa. För alla människor och för resten av skapelsen.

När vi fick respondera var det en same från Norge som berättade om gudstjänsten i Uppsala domkyrka i onsdags. Han hade varit där och var berörd över Svenska kyrkans vilja att söka försoning baserad på rättvisa.

Själv blev det tydligt för mig, när alla personer presenterade sig, att även vårt arbete i Bibelsällskapet handlar om rättvisa och mångfald. Vi arbetar med bibelöversättningar till urfolks språk. Vi har med perspektiv om hur Bibeln kan göras tillgänglig för människor med funktionsvariationer. Vi vill få med ungdomarnas perspektiv i vårt arbete med en ny översättning av Nya testamentet till svenska. Styrelsen har som en princip slagit fast att ett inkluderande språk ska eftersträvas där det går.

När jag åkte funderade jag över hur denna vecka relaterar till mitt arbete. Det blev tydligt att det verkligen gör det. Det är meningsfullt att vara här.

Här är jag tillsammans med Joy Faith, Sarojini och Jonathan från Sydafrika.