Xenophobia eller afrophobia?

Efter ett uttalande av zuluernas kung, Goodwill Zwelithini, är läget i vår provins mer och mer spänt mellan stora grupper av lokalbefolkning och utländska medborgare. Om detta har jag bloggat tidigare. Länken kommer här.

I Durban har det varit oroligheter och även dödsfall. Nu har oron spridit sig till Pietermaritzburg. Mer går att läsa i News24. Det är inte helt okomplicerat att reda ut vad som är vad.

Helt klart riktar sig främlingsfientligheten, av någon anledning, mest till andra afrikaner. Inte minst somalier, som ofta driver små butiker. Flera av dessa butiker har attackerats och länsats.

Därför är det många bedömare som understryker att det också rör sig om vanlig kriminalitet. När det är oroligt i övrigt, tar skurkarna chansen och olika kriminella gäng deltar, kanske inte främst av främlingsfientliga skäl, utan för att det är fritt fram.

Polis och myndigheter agerar självklart. Så även civilsamhället. Ikväll hålls ett öppet möte i den anglikanska katedralen. Jag kan inte var med, eftersom jag är inbjuden till en radioshow, som ikväll ska ta upp denna brännande fråga. Det går att livestreema (PMB 105.6FM / Durban 90.4FM /  på följande länk: radio Al-Ansaar.  

Är läget osäkert för oss? Nej. Vi vet ganska väl var oroshärdarna finns och håller oss borta därifrån.

Däremot är det många utländska studenter, som far illa. Det handlar inte i första hand om fysisk utsatthet utan mer om en känsla att inte vara önskade.

Ytterst är detta en mycket allvarlig trend i Sydafrika. Under kampen mot apartheid togs frihetskämpar emot med öppna armar i hela Afrika. Många hänvisar idag till detta.

Det är vår bön att både myndigheter, politiker och civilsamhället ska kunna stävja detta. Främst handlar det, som vanligt, om att arbeta långsiktigt med rättvisefrå¨gor och social trygghet.

Idag tänker jag på Tomas

Syster Sphiwe Khumalo är präst och nunna. Ofta kommer de tre systrarna
från Kenosis med ett antal barn från barnhemmet till gudstjänsten i Eastwood.

Det handlade mycket om Tomas i dagens gudstjänst. Vi lyssnade till Joh 20:19-35 och där beskrivs hur Tomas får se den uppståndne Jesus. (I Svenska kyrkan läses istället en del av kapitel 21, där Tomas också förekommer). Tomas brukar kallas för 'tvivlaren' men i bibeln benämns han aldrig så. Han kallas 'tvillingen'.

Ofta tänker jag på en konfirmand, som helt självmant kallade honom 'Tomas tänkaren'.

Att Tomas tvivlar, förstår vi av rubriken, som ju inte står med i den egentliga bibeltexten och av det Jesus säger:

Tvivla inte.

Men jag vill ändå försöka borra lite djupare i Tomas person och agerande. Inte minst i detta med den kroppslighet, som Tomas uttrycker. Han vill inte bara se och höra. Tomas vill beröra. Och det han vill beröra är det svåra - lidandet. Han vill helt enkelt sticka sitt finger och sin hand i de sår Jesus har efter korsfästelsen. Under hela kristendomens historia har människor funnit tröst i denna kroppslighet, som ibland kallats för 'sårmystik'. Carl Olof Rosenius, viktig i grundandet av EFS, skrev 1847 psalmen: 'Var jag går i skogar, berg och dalar' och där finns motivet tydligt:

När på Tomas Segerfursten tänker,ser att tyngd och tvivlande han går,skyndar han och honom nåden skänkeratt få se och röra vid hans sår.

Ingrid Thompson läser evangeliet från mittgången.

Det var spännande i vår gudstjänst i Eastwood idag. I bänkarna fanns fyra präster men det var Ingrid Thompson som ledde gudstjänsten och predikade. Hon predikade mycket kort och inbjöd sedan den som ville att komma fram att göra det och dela tankar kring vad uppståndelsen betyder i deras liv. Vilket bra grepp. Det blev sex korta vittnesbörd och jag insåg att de alla berörde svåra delar av livet och hur förändring skett och nytt liv brutit fram. Det handlade t ex om droger, trafikolyckor, sjukhus, benbrott.

Då blev jag inspirerad och gick, som den sjunde personen, fram. Jag berättade hur Tomas personlighet och agerande gripit mig. Han behöver – för att förstå uppståndelsens verklighet – knyta an till lidandet och smärtan.

En välidgt påtaglig smärta upplevde Mrs Prince, som bröt armen just före påsk
och nu vittnade om hur glad hon var att återigen få fira gudstjänst med sin församling.

Det jag tänker särskilt på i dagens Sydafrika är två saker. Det ena är de attacker som sker mot alla migranter i landet. Det andra är attackerna mot alla statyer. Det senare är ju ett mindre problem. Statyer har inga känslor. Men både främlingsfientligheten och attackerna mot statyerna är symptom på något djupare.

Sydafrika är känt för sin försoningsprocess. Det som skedde efter 1994 var inget mindre än ett mirakel. Personer som Mandela och Tutu var, och i Tutu’s fall är, enastående. Men försoning är en färskvara. Den måste varje generation upptäcka på nytt. I varje sammanhang behöver processen födas fram på nytt. Egentligen måste varje enskild individ få möjlighet till försoning, i sin egen takt och på sitt eget sätt.

Detta har jag lärt mig av Tomas och av min trossyskon i Eastwood.

Till och med aggression måste få en plats i varje försoningsprocess. Helst utan att människoliv går till spillo. Därför var jag inte förvånad när ett videoklipp med Khalid Abdul Muhammad dök upp i mitt flöde på facebook. Den som delade klippet är präst och lärarkollega till mig.

Khalid Abdul Muhammad levde 1947-2001 och var en svart aktivist i USA. Han var en av ledarna i 'the Nation of Islam' (NOI), som är en radikal och starkt ifrågasatt rörelse, grundad 1930. Khalid Abdul Muhammad uttryckte sig ofta så tillspetsat att han t o m blev avsatt inom NOI. Ändå – eller på grund av detta – hade han ett stort stöd bland stora grupper av svarta.

På videon – länken kommer här – hörs han bland annat säga om Mandela:

No man walks out of prison after 27 years and becomes the President, unless there's a script and a plan behind the scene to remove the economic sanctions from whites in South Africa, but no real plan for redistribution of the wealth.

Det är inte så konstigt att detta klipp dyker upp just nu. Den yngre generationen i Sydafrika måste få ifrågasätta Mandela och försoningsprocessen. Jag hoppas att de kommer fram till att försoning ändå är bättre – för alla – än hat och hämnd. Men jag hoppas också, att de många vita ungdomar, som fortfarande har en priviligerad ställning, förstår det och inser att Sydafrika måste bli mer rättvist. Självklart behöver även den växande skaran svarta, rika förstå detta.

Frågan måste ställas, hur länge de fattiga ska behöva vänta. Hur ofta läggs inte kravet över från oss priviligierade, på de mindre priviligierade, att de ska vara försonliga. Varför ska de det? Har Afrikas fattiga tjänat något på det?

När Robert Mugabe besökte Sydafrika i veckan, slogs jag av hur populär han är. Det var hans andra statsbesök i Sydafrika. Jag betraktar Mugabe som en diktator. Det jag skriver om här, är hur många människor i Sydafrika ser på honom. Han är minst sagt populär. Det är dock ingen överdrift att påstå att han inte är så mycket för Sydafrikas försoningsprocess. Yahoo! News återger vad som hände när han var i Soweto. Han gick emot en grupp journalister, då han plötsligt vände på klacken och sa:

I don't want to see a white man.

Tydligen hade han sett ett vitt ansikte bland reportrarna.

Paradoxalt nog är den övervägande delen av de migranter som finns i Sydafrika från Zimbabwe. Men om detta pratade inte Zuma och Mugabe, enligt IOLNews, som citerar Ellinor Sisulu, som var gift med förre talmannen i parlamentet, Max Sisulu. Ellinor Sisula sa om de två presidenterna:

They sit on a table and there’s lumps of s*** on the table. The s*** is xenophobia and it’s stinking there, but they will look elsewhere to put the blame and say kukhona okunukayo (something stinks), open the windows. They don’t deal with the s***. They talk about things which have no relevance to the people ...

Så var det nog. Trots att de fattigaste av fattiga jublar över Mugabe (och ofta även över Zuma) står deras intressen inte alltid högt upp på agendan för presidenterna.

Även frågan om statyer kom upp vid statsbesöket. Där får jag ändå säga att Mugabe var humoristisk, citerad igen av IOLNews:

We in Zimbabwe had forgotten about Cecil Rhodes until South Africa said it has his statue in Cape Town, where he was the minister of the Cape and mischievously wanted to also take control of Zimbabwe ...

Och han fortsatte:

We have his corpse, you can keep his statue ...

Det är ju så att John Cecil Rhodes är begravd i Matopa Hills, utanför Bulawayo i Zimbabwe. Enligt eget önskemål. Det har ifrågasatts om graven ska få vara kvar. Mugabe igen:

I don’t know what you want us to do with him…do you think we should dig him up? …but perhaps his spirit may rise again. We have decided to keep him down there ...

Om sanning ska fram, är det en stor turistattraktion och inbringar dollars till statskassan.

Som kristna är vi dock inte instresserade av statyer eller personer i gravar. Vi firar i påsktiden en person som inte finns kvar i graven. Vi möter inte Jesus som staty utan som en levande frälsare och befriare.

Trots uppståndelsens seger är Jesus dock sårmärkt. I dessa sår ryms världens fattiga och alla de som lever i utsatthet. Med denna bloggpost har jag velat uppehålla mig i detta såriga 'space' och tror att det är där vi som kyrka behöver finnas. För det är där som uppståndelsen sker och försoningen förankras.

Kyrkor i Sydafrika mot främlingsfientlighet

Den senaste vågen av främlingsfientlighet i Sydafrika kommer efter ett uttalande som zuluernas kung, Zwelithini, gjorde någon gång under helgen 22-23 mars. Det råder delade meningar om avsikten med hans tal men helt klart har det uppfattats som att utländska medborgare inte är önskade i åtminstone Zululand. IOLNews rapportera om detta.

Det blev inte bättre av att president Jacob Zumas äldste son, Edward Zuma, ställde sig bakom kungen och även spädde på det hela rent verbalt. Mer om detta går att läsa i News24.

En av Svenska kyrkans partners i
Sydafrika.

Säkert hade inte kungen tänkt sig att det skulle resultera i våldsamma upplopp. Igår dog åtminstone 3 utländska medborgare på grund av detta, skriver BDLive.

Mail and Guardian kan berätta om över 1000 utländska medborgare i Durban, som sökt skydd hos polisen.

Nu ska dock Diakonia Council of Churches – en av Svenska kyrkans partners i Sydafrika – medla i konflikten. Enligt News24 kommer kyrkorna vara med och rätta till de missförstånd som kungens uttalande lett till. I ett land där de traditionella ledarna åtnjuter stort förtroende är detta ett synnerligen känsligt arbete men därmed inte mindre viktigt. Jag önskar kyrkoledarna Guds välsignelse i uppgiften.

På samma tomt som vår bostad ligger bor även fyra studenter. Vi umgås flitigt.
Vid detta tillfälle var det fr v jag, Malibongwe, hustrun, Calvin, Noma och Menelisi.
Två av oss kommer från Sydafrika, två från Sverige och två från Zimbabwe.
Här råder dock fred.

Kalmarkrogar

Dagens nyhet i Kalmar.

Enligt Östran förlorar företaget Kalmarkrogar sitt alkoholtillstånd. På grund av ekonomiska oegentligheter. Jag har länge varit kritisk till företaget. I en bloggpost beskrev jag dem som en “… vinstmaskin, som enligt mitt förmenande sätter andra intressen framför kvalité.”

I en annan bloggpost hade jag mer ros att ge än ris. Totalt sett har jag dock inte gillat maten och servicen, när jag besökt någon av dess restauranger eller krogar. Alltså är jag inte förvånad.

Eftersom Kalmar är och förblir en viktig fast punkt i vår tillvaro, hoppas jag nu att det kommer nya restauratörer och tar vid. Gärna kvinnor och män som brinner för maten och atmosfären mer än för profiten.

Historical statues – a battle field

In yesterday’s SABC News Prime Time, the fights around various statues in South Africa was described in terms of the statues as a battle field.

So, what is the battle all about? As far as I can assess, it is about who controls history. This is of course a very general statement. If we dig a bit deeper it is not only about how the history is written but also how it should be present in the public spaces.

In my own understanding it is important to reflect about artifacts like old statues. Very few people would be of the opinion that statues of Adolf Hitler should have been kept in Germany after the end of the World War II. (If there were any such statues – I am not sure).

But which statues should remain and which should be either moved or destroyed? Not easy. This discussion takes places, as far as I can understand, in most societies. In today’s South Africa the discussion is animated and sometimes violent.

It all started – I think – with the Cecil Rhodes statue at the University of Cape Town (UCT). It is now clear that the statue will be removed. Cecil John Rhodes caused a lot of suffering and death in southern Africa. Whether it was more than Hitler caused is not easy to say. Personally I doubt it. But I think it is a valuable standpoint that the statue must go.

But is this what the discussion in today’s South Africa is really about? Isn’t it rather about a reconciliation process that is contested? Many young, black students regard much of the reconciliation process as flawed. Today even Mandela is being criticised.

So, it is not only the statue at UCT that is under fire. Literally some EFF members placed a tyre around a colonial statue, situated in Uitenhage’s Market Square and set it alight. According to Eyewitness news the EFF takes responsibility for this.

On the website of the EFF one can also read that the party are fully behind the demand at the UCT that Rhodes must fall.

Interestingly enough ANC members cleaned another colonial statue that the EFF allegedly tried to deface. This according to News24.

On the website of the ANC, the party supports the demand for accelerated transformation, as the party writes:

The calls for Rhodes and other statues to fall are a symptom of the underlying problem of a lack of transformation in the institutions and in society in general. Twenty one years into democracy transformation can no longer be negotiated. The ANC unequivocally supports the calls of students for accelerated action to drive change. For too long, deep seated and institutionalised resistance to transformation has been the hallmark of many sections of our society and this untenable situation must change.

But I get the impression that the ANC rather wants discussions than violence:

We must also debate the meaning our different people attach to these symbols. As a nation we must find each other, in the absence of emotive racial polarisation, to build and unite around symbols that are an embodiment of the values and ethos of a democratic South Africa and the overarching principles of reconciliation and a common nationhood.

Another party, the DA, is critical when it comes to the methods used by the EFF. They refer to Mandela and write on the website:

President Mandela did not support the destruction of monuments, but rather the building of new ones, and the incorporation of existing monuments into an inclusive vision for the future of our society.

At the other end of the spectrum we find the Afrikaner organisation AfriForum that exists to protect the rights of the Afrikaners a community. They reacted to a statue at Church Square in Pretoria, that was painted green last week. On the website the organisation writes:

AfriForum launched a petition a week ago, asking for a moratorium to be placed on the removal and relocation of all statues and monuments in public areas. The organization also proposes that a national heritage summit be held where all concerned parties can discuss the future of the country’s cultural heritage.

It will be interesting to see what will happen in all this. Will for example the statue of Gandhi in Pietermaritzburg remain? Can anything bad be said about him? Yes, of course. He was, according to many, a racist and there are numerous quotes that support this. But the good that he did, can it maybe weigh up the thoughts that he held? And how many politicians or world leaders do we find without faults? Surely they are all placed on a continuum.

I think I have come to the conclusion that we would manage quite well without statues. Let us use the money for other things. Like food and shelter for the poor.

Ukristu uvukile!

Våra liv är – på olika sätt – en pendelrörelse mellan död och liv, mörker och ljus. Att under påsken få ta med sitt egen livsberättelse och läsa/tyda den i ljuset av den Stora Berättelsen, är fint.

På Palmsöndagen ledde jag gudstjänsten i vår lutherska kyrka i Eastwood. Med palmkvistar i händerna stod vi ute på gatan och påbörjade den Stora Veckan.

Skärtorsdagen firade vi i vår lutherska kyrkan i Sobantu. Två och halv timme lång mässa med tvättande av fötter och nattvard.

Långfredagen gick vi till vår närmaste, anglikanska kyrka: St. Alphege’s. Där möttes vi av ett avklätt altare. Passionsberättelsen lästes av ett tiotal personer. Fint. Tre predikningar gav tre olika perspektiv på korset: soldaternas, Maria Magdalenas och Jesu mor Marias.

I morse kl 5 var vi med om att påskelden tändes och från den Kristusljuset – utanför St. Alphege’s – och sedan lyssnade vi till de många bibelläsningarna under påskvakan. Därefter dopförnyelse och Eukaristi.

Det som talade till mig starkast detta år, var Jesu kropp. I den anglikanska kyrkan delas bröd och vin ut på långfredagen. Då används det som konsekrerats (välsignats) kvällen innan. Allt bröd och vin tar då slut. Det sker inte i form av en fullständig nattvardsliturgi. Det läses inga instiftelseord. Nattvardsbönen bedes inte. Bara Herrens bön och sedan utdelandet. Altaret är avklätt. Jesus dör. Jesu kropp försvinner. Lampan ovanför sakramentsskåpet är släckt.

Vid samma altare, nu smyckat med dukar, blommor och ljus, räcktes oss imorse på nytt Kristi kropp. Men nu i glädje och ljus.

Predikan handlade om att se på ett nytt sätt. Samma Jesus. Alltid hos oss. Med sin kroppsliga närvaro. Men på olika sätt. Ibland mitt i lidandet, det svåra och utblottade. Ibland i ljus och segerviss tro.

Men alltid samma Jesus.

Kristus är uppstånden. Ukristu uvukile. Christ is risen.

Långfredag. Jesus dör.

Påskdag. Jesus uppstår från de döda.

15 döda på universitet i Kenya

Som universitetslärare reagerar jag såklart extra. Al-Shabaab har tagit på sig dådet. BBC rapporterar om dådet i Garissa i nordvästra Kenya. 30 andra har skadats. Tydligen har de tagit gisslan och dramat fortsätter alltså.

När ska detta ta slut?