Kackelstugan

Igår kväll åkte vi med Barbro och Per till Kackelstugan. Den ligger en bit upp på Öland och syftet var att se på Lokalteaterns 'Kackel i stugan - en TYPisk frossa.' En slags musikteater eller ska vi säga cabaré. Temat var olika typer av turister, som Carl von Linné artbestämde, då han vid olika tillfällen dök upp på scenen. En öländsk kroppkaksrestaurang var den plats där allt hände och en trygg, öländsk servitris fick se olika arter av homo turistus passera genom sitt näringsställe: Homo turistus brattus, d v s Stockholmaren, som häckar på Stureplan och sedan kommer till Öland och spelar golf. Art nummer två var Homo Turistus Nostalgius, som ville att allt skulle förbli som vanligt på Öland men själv arbetade för EU med landsbygdsutveckling. Det fanns också Homo Turistus Vulgaris, en slags arbetarturist med husvagn och sysselsättning i hantverksbranschen. Den sista arten var Homo turistus Germanius, d v s den tyske turisten. Det var bitivs kul, även om det byggde på starka förenklingar och en och annan fördom (inte så få!). Frågan var dock: Vad var budskapet?
Maten var god. Vad sägs om en vintertallrik med öländsk ört & enbärsströmming, inlagd sill med ölandslökar, kackelägg med tuppkam, mörkt bondbröd med smör, brännvinsost på vårt vis, gårdens lättrökta skinka med pepparrotskryddad rödbetssallad, julkryddad höna med glöggberusade sviskon samt korv på alvarligt rökta lamm. Det hade dock inte varit fel med potatis eller lite mer bröd. Kanske var det GI-inspirerat!
En trevlig kväll men lokalteaterns förra föreställning om femtitalisterna var bättre.

Bach's mässa i H-moll - igen!

Något mycket märkligt händer! Under hela 2008 har jag, som medlem i Sancta Birgittae Sångare, övat på min stämma i H-mollmässan. Det är ett fantastiskt verk. Av många beskrivet som det största kyrkomusikaliska verk, som skrivits. Det är ju naturligvtis en smaksak. Som det heter på latin:
De gustibus non est disputandum. (Om smaker ska man inte diskutera).
Men faktum kvarstår att H-mollmässan är omfattande och krävande. Med andra ord har den fyllt mycket av min tid under detta år. Fram till den 23 november, då vi uppförde verket i Birgittakyrkan. Jo, den har ju även fyllt vår gemensamma tid, som makar, eftersom Kristina sjunger alt i kören och även hon suttit framför pianot och övat.
Även under min resa i Sydafrika hade jag med mig både noter och CD-skiva med musiken inspelad. Dessutom dök ju H-mollmässan upp i bok av Peter Høeg. 'Den tysta flickan'. Jag har skrivit om detta tidigare. Snacka om mässa att snika sig in i alla vrår av mitt liv.
Just nu försöker vi därför bildligt sudda ut H-mollmässan ur våra liv. Noterna är lånade från Nybro och ska återlämnas utan alla de blyertsanteckningar som vi, varandes goda körsångare, har infört på en ansenlig mängd ställen i notbilden. Det blir med andra ord skönt att på söndag få börja med en annan repertoir.
För att få lite annat att tänka på tar jag fram en av de böcker jag fick i födelsedagspresent. En vanlig, lättlsät deckare av Arne Dahl: 'Himmelsöga'. Den börjar med ett vanligt rån i en videobutik. När en av poliserna, Paul Hjelm, 100 sidor senare i boken sätter sig i bilen på väg till Tierp får han naturligtvis lust att lyssna på musik och så småningom åker en skiva av Bach fram. Vilken? H-mollmässan, så klart:
'Det var den vackraste musik som fanns. Johann Sebastian Bachs mässa i h-moll - längre än så nådde inte människan. Han trängde vidare norrut genom Uppland i sin nya miljövänliga etanolbil och kände hur den svävade ovanför jordklotets yta.'
H-mollmässan dyker sedan upp med jämna mellanrum i boken. Jag inser att jag måste kapitulera. Jag är såld! Jag får önska mig en god inspelning av verket i julklapp och någon av mellandagarna sjunka ner i en fåtölj framför öppna spisen och ge mig hän.

Sydafrikaresa igen

Idag bar det av till Sydafrika igen. Men nu är det inte jag som åker, utan Matilda och hennes pojkvän Benton. Det förstod vi kanske inte riktigt, när vi flyttade till Sydafrika 2002 men så märkligt är det inte. De ska fira jul därnere och bland annat åka till Bloemfontein. Spännande! Den 30 december kommer de tillbaka. Vi längtar naturligtvis redan. Vi ber Gud bevara dem på resan! Helt fel blir det naturligtvis inte att ligga på stranden till Indiska Oceanen och njuta av 30 grader och ljumma bad.
Det blir första julen utan alla barn närvarande. Men det är ju också en naturlig utveckling. Just nu, till exempel, är vi ensamma hemma med hunden, Kristina och jag. Vad gör vi då! Jag sitter och bloggar och hon pratar i telefon med Anna i Aneby. Nej, det får vi ändra på. När de pratat färdigt stänger jag av datorn. Någon måtta får det vara!

Världsaidsdagen 2

I måndags var det ju Världsaidsdagen. Mycket märkligt var det på kvällen. Kristina och jag läser ur Psaltaren. Vi ber Completorium. D v s aftonbön enligt det som kallas 'tidegärd'. Vi läser växelvis. Vi hade kommit till psalm 38 och följande verser tog verkligen tag i oss:

Höfterna brinner av smärta,
ingenting är helt i min kropp.

Jag är kraftlös och krossad,
jag skriker ut mitt hjärtas jämmer.

Herre, du känner min längtan,
mina suckar når fram till dig.

Mitt hjärta bultar, mina krafter sviker,
mina ögons ljus har slocknat.

Mina vänner och grannar skyr min plåga,
mina närmaste håller sig borta.

Särskilt den sista versen beskriver ju hur människor som lever med HIV och AIDS har det. När vi hade öppet hus i Nikodemussalen under eftermiddagen visade vi en film, som heter 'När AIDS kom till Sverige'. I ett inslag på rapport från mitten av 80-talet berättas om hur en läkare, på fullt allvar, föreslog att alla HIV-smittade skulle få en tatutering på armen, där det framgick att de hade viruset. Nu blev det ju inte så. Men fortfarande är det så att de som bär på HIV inte kan tala öppet om det.

Vilken sjukdom syftar psaltaren på? Jag vet inte! Men många människor som lider får uppleva detta. Avståndstagande och förnekelse. Inte bara HIV-positiva. Varför gör vi detta mot varandra? Varför kan vi inte bara acceptera varandra? Alla bär vi ju på sådant som är svårt och plågsamt.

Carl i Torsås

Idag besökte Kristina och jag Carl i Torsås. Han är en glad kille. Inte så gammal. Faktiskt bara drygt en månad. Det var första gången vi träffades. Men ändå kändes det som om vi kände varandra. Vi har ju naturligtvis träffats, för jag har träffat Linda, hans mamma och han har ju faktiskt varit med i drygt 9 månader utöver den månad han sett dagens ljus. Carls storebror, Olof, fick jag också lära känna. Hans liv blev kort. Jag döpte honom ena veckan och begravde honom nästa. Det var svårt. Olof finns ändå i ljust minne.
Idag var det glädje hemma hos Johan och Linda. Mormor och farmor var där och vi hade mycket trevligt. Innan vi skiljdes åt bad jag en bön för familjen och särskilt för Carl. Precis innan jag skulle säga 'amen' sa Carl något som vi absolut tolkade som 'amen'. Det kunde också varit en nysning eller en hostning eller bara ett 'hmmf''. Men jag tror det var ett klart och tydligt 'amen'. Vi tackar Gud för honom.

Världsaidsdagen

För 20:e året i rad uppmärksammas Världsaidsdagen. I Kalmar har vi varit ute på gator och torg. Under 3 timmar har vi samlat in pengar, delat ut kondomer, bjudit på glögg och spridit information på Maxi, utanför Baronen och Kvasten samt på Stortorget. Vi hade samtidigt öppet hus i Nikodemussalen. Allt avslutades med en gudstjänst med ljuständning i Domkyrkan. Till Noaks Ark - Röda Korset i Växja, samlade vi in drygt 5 000:-, vilket var stort. Elli Mokus var i Domkyrkan och berättade om deras arbete. Fantastiskt var också att få lyssna till 6 ungdomar från gymnasieskolans musiktillägg. De spelar och sjunger med stor inlevelse och glädje. Dessutom gör de det bra. Jonas läste en stark dikt och Magnus ledde förbönen. Alla fick komma fram och tända ljus i ljusbäraren.
En av de kvardröjande upplevelserna var detta att arbeta tillsammans för att uppmärksamma andras lidande. Vi var representanter från de olika församlingarna i Svenska kyrkan i Kalmar. Dessutom från RFSL, Röda Korset, Rädda Barnen och Antidiskrimineringsbyrån. Jag vet inte hur många vi sammanlagt var. Det är viktigt! Att människor vill engagera sig och att människor vill göra det tillsammans!
I år samlade vi in till ett ändamål i Sverige. I fjol var det Zimbabwe som stod i fokus. HIV och AIDS är ett enormt problem på södra halvklotet men även för de människor som drabbas i vår del av världen är det ett lidande. Inte minst p g a det stigma som är knutet till smittan och sjukdomen.
Vi behöver bryta tystnaden och kämpa mot stigmat. Både här och i andra delar av världen.

Fascination över skapelsen

För ett par veckor sedan hade vi en hel dag om skapelsen i Kalmar. Biologer, kemister, teologer m fl funderade över skapelsen utifrån olika perspektiv. 'Skapelsen är fantastisk', sa Ingrid-Maria Bergman, präst och biolog. 'Skapelsen är bortglömd' sa Bo Brander, som är präst och teologie doktor. 'Skapelsen är sårbar' sa Boel Lindegård, som är kemist. I sista paneldiskussionen, där även Jonas Löhnn deltog, präst och miljöpartist, ställdes frågan: Ska kyrkan predika krav eller nåd, när det gäller miljöfrågorna. (Lag eller evangelium, som det heter på kyrkiska). Jonas menade att det behövs krav. Vi måste ta ansvar för skapelsen. Ingrid-Maria sa då att kyrkans uppgift är att tala nåd. De flesta känner till sitt ansvar och har lätt att bli tygnda av alla måsten. Till sist sa Boel att hon höll med båda. Vi har helt enkelt olika uppgifter. En del har som uppgift att peka på krav och andra att tala om att det finns nåd, när vi misslyckas.
Ärkebiskopen skriver på newsmill:
Religiösa människor som lever med synen att deras liv ständigt möjliggörs av Gud, utan att man på något sätt har förtjänat det, kanske också får en hjälp till uthållighet och till att inte räkna småsnålt på egenintresset. Det finns nåd från Gud. Låt den föras vidare!
Jag tror detta är mycket viktigt. Bara krav och dåligt samvete räcker inte som drivkraft. Låt oss odla nåd och uthållighet.