Pressfrihet - en självklarhet?

Igår var det World press freedom day. I Sydafrika är det en dag som känns viktigare än någonsin. Parlamentet har precis röstat för ett lagförslag som heter:

Protection of state information bill

I dagligt kallas den: “Secrecy bill”. (En “bill” är helt enkelt ett lagförslag.)

Det har varit en lång process. Många kritiska röster har hörts och vissa justeringar har gjorts. ANC menar att man gått kritikerna till mötes men kritikerna säger att man inte kan kompromissa i förhållande till grundlagen. Ett lagförslag måste stämma överens med grundlagen till 100%. Självklart är det så.

Detta lagförslag är mycket skrämmande. Men också mycket intressant. Den nya lagen ska ersätta den gamla ”Protection of state information act” som är från 1982. D v s en av apartheidregimens lagar. 1982. Då bodde jag i Sydafrika. Jag var 21 år och var med om ett av de mest omvälvande åren i mitt liv. Då var mänskliga fri- och rättigheter i Sydafrika i stort sett obefintliga för större delen av befolkningen. Att en lag från 1982 hängt med så länge är obegripligt. Så menar också många bedömare att denna kultur, som alltså odlades under apartheidtiden, lever kvar i det nya, demokratiska Sydafrika. I och för sig inget nytt, att nya makthavare okritiskt tar över de gamla makthavarnas förhållningssätt. Men inte desto mindre tragiskt.

Man kan t o m läsa på wikipedia om detta lagförslag. Nu ska man ju som bekant vara noga med källkritiken på nätet men denna artikel uppfattar jag som vederhäftig.

Det finns ett starkt motstånd mot lagförslaget. Stora delar av civilsamhället har organiserat sig i det som kallas för

Right2know campaign

Kritiken mot lagförslaget, som jag uppfattar den, handlar bland annat om medias möjligheter att komma åt information. D v s lagförslaget är ett hot mot offentlighetsprincipen. Men lagen gör det också svårare för s k whistleblowers att säga ifrån, när något inte står rätt till i den offentliga förvaltningen. Det kommer, om jag förstått det rätt, bli möjligt för staten att stämma en whistleblower och det är då upp till denna att bevisa sin oskuld. Detta tros då skrämma många till tystnad.

Ett enormt stort problem i Sydafrika idag är korruption. Många i maktposition tycker sig ha rätt att utnyttja sin ställning. Det kallas för entitlement. (Nu ska de ju i sanningens namn sägas att detta förekommer över hela världen och har säkert förekommit i alla tider.) Därför behövs en fri och självständig press, en säkrad offentlighetsprincip och rätt för varje enskild medborgare att säga till när man tycker att makthavare utnyttjar sin ställning. 

När jag googlar på ”Världsdagen för pressfrihet” eller "Internationella pressfrihetsdagen" får jag nästan inga träffar. Min fråga är: uppmärksammas den inte i Sverige? Och vad heter den egentligen? Vore det inte bra om mediabranschen enades om ett namn? I stort sett den enda träff jag får handlar om Dawit Isaak och det tycker jag verkligen är ett viktigt arbete, att slåss för hans frigivning. Men nog finns det även andra problem att uppmärksamma i Sverige?

Hur går det för Visslarna, nätverket för uppgiftslämnare, i Sverige? Är det aktivt? Kollegan och vännen, Jonas Löhnn drog igång det men hur många vet om det?

Sydafrika och världen i stort behöver inte lagar som begränsar mänskliga fri- och rättigheter. Det som kritikerna i Sydafrika nu hoppas på är att lagen stoppas i konstitutionsdomstolen. Det återstår att se om detta är en from förhoppning eller en realistisk möjlighet.

Kan Du vissla, Johanna?

En kollega och vän, Jonas Löhnn, har startat ett nätverk för visslare. (Svenska för whistleblowers). Enligt wikipedia är det

… ett ursprungligen engelskt begrepp för en person som påkallar, oftast genom massmedia, uppmärksamhet om korruption eller andra oegentligheter, och som i vissa fall löper risk att drabbas av negativa konsekvenser för detta. Straff kan vara att åtalas för förtal eller - om beskyllningen är riktad mot den egna arbetsgivaren - att bli avskedad eller omplacerad. Begreppet kommer från att engelska poliser för att påkalla kollegors och allmänhetens uppmärksamhet om pågående brott, en gång i tiden använde sig av visselpipor.

Smålandsnytt hade ett inslag om detta igår. Ett bra inslag, tycker jag. Jonas för en stundtals hård kamp i Kalmar kommun och får ta ganska mycket skit. Jag har tidigare några bloggposter om KSRR, som är ett exempel på tillfällen när bl a Jonas har överklagat felaktiga beslut. Och ibland fått rätt. Kommunledningen och nu även miljöpartiets valberedning har däremot fått nog. Det är skillnad på att få rätt och att få nog. Enligt Östran idag, petas Jonas från valberedningens förslag till ledmöter och ersättare i kommunstyrelsen. Medlemmarna ska dock rösta om saken. Jag är själv delvis en makthavare. Det är som ju som präst. Och i mitt fall är jag även arbetsledare. Det är inte alltid bekvämt med människor som levererar kritik. Särskilt inte om den är negativ. Men tanken att vara omgiven av idel ja-sägare känns betydligt värre. Visst, det finns naturligtvis gränser för kritiserandet. Ändå vill jag säga: Stå på Dig!. Annars gör någon annan det!

Korruption i Kalmar?

Nu får det vara nog! För ett antal veckor sedan läste vi om sammanträdet där jäviga personer stannade kvar och deltog i besluten. Det handlar om KSRR, Kalmarsundsregionens renhållare. Steve Sjögren, ordföranden, skulle eventuellt polisanmälas och när revisionsrapporten, som avhandlade just det som han eventuellt skulle polisanmälas för, diskuterades, då är det ju solklart att åtminstone Steve Sjögren var jävig. SOLKLART! Detta påtalades av Jonas Löhnn. Man kan läsa om det i § 26 från sammanträde med KSRR's förbundsfullmäktige 2011-10-07. Men de som var jäviga valde alltså själva att stanna kvar. Sådan total brist på omdöme! Man baxnar!
Då valde Jonas Löhnn (MP), Jimmy Svensson (MP) och Anna-Britt Wejdsten (FP) att själva polisanmäla Steve Sjögren. Det kunde man läsa i Barometern 2011-11-01. En anmälan skickades också till förvaltningsdomstolen.
Men nu blir det ingen förundersökning mot Steve Sjögren. Såg vi i Östran 2011-11-24. Man kan hoppas att i alla fall förvaltningsdomstolen tar upp ärendet. Revisorerna hade ju faktiskt riktat, som jag ser det, skarp kritik mot Sjögren. Om detta går det att läsa i prokoll från KSRR's förbundsstyrelse, § 40 2011-09-23: I Barometerns ledare igår, 2011-11-25, skriver Ulf Wickbom:

Jonas Löhnn har agerat juridiskt, när han ansåg att den politiska vägen var stängd av fegisar och mumlare i alla partier. Han har hållit en strikt principiell linje i frågan. Han kommer att utmålas som förloraren. Inget kunde vara mer fel. Han går ur kontroversen med hedern i behåll.
Nu ska Kalmar styras av Johan Persson i samförstånd med Malin Petersson (M). Kommunen har fått en ny majoritet som håller smusslarna om ryggen. Det bådar inte gott för den transparens som Petersson alltid efterlyste när hon var i opposition.

Det ska bli intressant att läsa vad Johan Persson har att säga. Det är ju egentligen häpnadsväckande att en politiker, som enligt Östran 20100429, d v s förra året, var landets populäraste kommunalråd, igår av den ledande lokaltidningen, på ledarsidan, beskrivs som en person som håller smusslarna om ryggen.
Jag skulle vilja läsa på Johans blogg hur han ser på detta. Försvarar han exempelvis en helt klart jävig politiker, som väljer att delta i ett beslut, som rör den egna personen?

Fascination över skapelsen

För ett par veckor sedan hade vi en hel dag om skapelsen i Kalmar. Biologer, kemister, teologer m fl funderade över skapelsen utifrån olika perspektiv. 'Skapelsen är fantastisk', sa Ingrid-Maria Bergman, präst och biolog. 'Skapelsen är bortglömd' sa Bo Brander, som är präst och teologie doktor. 'Skapelsen är sårbar' sa Boel Lindegård, som är kemist. I sista paneldiskussionen, där även Jonas Löhnn deltog, präst och miljöpartist, ställdes frågan: Ska kyrkan predika krav eller nåd, när det gäller miljöfrågorna. (Lag eller evangelium, som det heter på kyrkiska). Jonas menade att det behövs krav. Vi måste ta ansvar för skapelsen. Ingrid-Maria sa då att kyrkans uppgift är att tala nåd. De flesta känner till sitt ansvar och har lätt att bli tygnda av alla måsten. Till sist sa Boel att hon höll med båda. Vi har helt enkelt olika uppgifter. En del har som uppgift att peka på krav och andra att tala om att det finns nåd, när vi misslyckas.
Ärkebiskopen skriver på newsmill:
Religiösa människor som lever med synen att deras liv ständigt möjliggörs av Gud, utan att man på något sätt har förtjänat det, kanske också får en hjälp till uthållighet och till att inte räkna småsnålt på egenintresset. Det finns nåd från Gud. Låt den föras vidare!
Jag tror detta är mycket viktigt. Bara krav och dåligt samvete räcker inte som drivkraft. Låt oss odla nåd och uthållighet.