Knut Isaksson – in memoriam

1973 flyttade familjen till Kyrktåsjö i norra Ångermanland. Egentligen var det mina föräldrar och jag eftersom mina äldre syskon i princip var utflugna. Själv började jag högstadiet på hösten och åkte under de tre åren dagligen skolbuss ner till Hoting. En sträcka på drygt 2 mil. D v s 4,5 mil ToR.

Knut var studierektor när jag började men jag tror att han blev rektor under de tre åren jag gick på centralskolan i Hoting. Och han var vår klassföreståndare. Vi gillade Knut för han var rättvis, sträng och samtidigt humoristisk.

Två minnen vill jag dela. Vi hade honom också som lärare i religionskunskap något av åren. Då var han studierektor. Jag hade pianolektion 20 minuter i början av en av lektionerna. En torsdag när jag kom till musiksalen fann jag en lapp att musikläraren var sjuk och lektionen inställd. Finemang tänkte jag. En halv håltimme till skänks. 20 minuter sedan klev jag in i klassrummet. (Som studierektor visste förstås Knut att musikläraren var sjuk. Men det sa han inte. Åtminstone inte direkt.)

- Var har du varit?

- Pianolektion. Det har jag ju varje torsdag.

- Jaså, vem har du som lärare då?

Där någonstans insåg jag mitt misstag och fick krypa till korset. En minnesbeta!

En annan gång hade jag burit mig oerhört otrevligt åt på en annan lektion. Med en annan lärare. Jag blev uppkallad till Knut, som då var rektor. Jag insåg absolut hur klandervärt mitt tilltag var och förväntade mig skäll. När jag satt mig ner på en stol mitt emot Knut möttes jag av en vänlig men utforskande blick. Och en stunds tystnad, som kändes som en evighet.

- Varför, Anders? Varför?

Givetvis hade jag inget bra svar utan fick helt enkelt erkänna min gärning och försäkra honom om att jag inte skulle göra något liknande igen.

För några år sedan fick vi kontakt på Facebook. Det var roligt att följa honom och även få en och annan kommentar. Alltid vänliga.

Och framför allt att läsa om den rakryggade och principfaste Knut som lät sig styras av goda och människovänliga värdering. Ytterst förstås sin kristna, grundmurade tro, formad i pingströrelsen. Att Knut valde att gå ur Kristdemokraterna när de började samarbeta med SD gjorde mig både varm inombords och lite stolt över att ha fått lära känna honom. Beskrivningen i Dagen säger mycket:

När den 78-årige pingstvännen Knut Isaksson lämnar Kristdemokraterna vill han att det ska synas. För elva år sedan startade han en lokalavdelning i Dorotea och blev på köpet utsedd till årets kristdemokrat.

– Utvecklingen har gått åt fel håll, säger han nu och bommar igen lokalavdelningen.

Andra får avgöra hur jag är som människa men skulle någon beskriva mig i positiva ordalag så har Knut definitivt bidragit till det.

Knut avled för en vecka sedan. Må han vila i frid till uppståndelsens morgon!

Fyra bröllop och en .... Mark Levengood

Nu har jag, två gånger, sett det första avsnittet av TV-programmet

Tro, hopp och kärlek.

Intressant, på många sätt. Vad handlar programmet om? Självklart om fyra personer, som lever singelliv och vill träffa en livskamrat.

Eller handlar det egentligen om hur människor som bor i Sverige ser på företeelsen 'präst' eller 'pastor'?

Förmodligen båda. Men i mitt tycke vägde åtminstone det första programmet över till fördel för projektet:

Popularisera prästrollen

Så börjar nämligen själva introduktionen. Programledaren, Mark Levengood, talar om sin barndom och säger bland annat att då sades det:

När prästen går hem då börjar kalaset.

Ett annat citat, som beskriver hur prästen betraktades då:

Prästen upphöjd över vanligt liv, insvept i dyster andlighet ...

Vi får möta tre präster i Svenska kyrkan och en pastor i Pingstkyrkan. Jag känner en av dem. Kristin Molander, som arbetar på ekumenikenheten på Svenska kyrkans kyrkokansli. Det blir mitt andra perspektiv. Om jag förstår det hela rätt, har en slags statistisk bedömning lett till att det valts tre präster i Svenska kyrkan och en pastor i pingströrelsen. Egentligen är ju romersk katolska kyrkan i Sverige större än pingströrelsen, men det kan bli svårt att hitta en katolsk präst, som ställer upp på programmets idé. Även om det inte saknas singlar bland romersk katolska präster. Lösningen blir då att programledaren får representera Sveriges näst största samfund. (Mark Levengood är romersk katolik).

När jag ändå funderar över Mark Levengood, så inser jag att han är vald för att han är en lysande programledare. Men är det inte också så att han som homosexuell person, fyller ut ett annat tomrum i programmet?

Det första programmet var ju ett skol-exempel på heteronormativitet. Nu känner jag ju inte de medverkande så väl men jag tyckte mig höra att alla fyra sökte en livskamrat av det motsatta könet. Vilket naturligtvis är helt OK.

Att SvT gör det valet, styrker min analys att den övergripande programidén är att att popularisera prästrollen. Och då hade det varit 'too much' att också ha med en präst som är öppet homosexuell. Eller en prästvigd trans-person.

Här räddas alltså programmet av Mark Levengoods närvaro.

Vilket får mig att associera till filmen

Fyra bröllop och en begravning

Där visas fyra heterosexuella bröllop. Att många människor inte ryms inom den normen löses genom att liturgiskt gestalta begravningen av en homosexuell man. Scenen där hans livskamrat håller tal vid kistan, blir till en lika stark kärleksförklaring som någon av vigslarna.

I en bloggpost på engelska reflekterade jag igår över en konferens jag var med om igår, som hade överskriften

Religion överskrider gränser

Det handlade om företeelsen 'protestantism' som en 'god religion'. Jag ser spår av detta tänkande i programmet. Även om en pingstpastor kanske inte kan beskrivas som protestant i samma bemärkelse som en präst i Svenska kyrkan.

Prästen/pastorn står för det upplysta (moderna) perspektivet till skillnad från andra, mer suspekta former av religion. Ja, jag vet att programmet inte har för avsikt att säga detta. Men det finns där.

I varje porträtt återkommer frågan om vad folk ska säga om att deras präst/pastor är med i detta program. Mark Levengood frågar också ett antal människor på gatan:

Går det för sig?

De yngre (med undantag av två barn, som får frågan om präster kan pussas i TV) tycker att det går för sig. De äldre är mer tveksamma.

Frågan är om inte programmet snarare förstärker bilden av prästen som annorlunda, gammaldags? Varför åker Mark Levengood annars runt i en gammal Volvo Amazon?

Kristin Molander har blivit intervjuad av Kyrkans Tidning och säger där:

- Jag gör det här för kyrkans skull och för mig, i den ordningen. Det här är ett nytt sammanhang för kyrkan och kan jag bidra genom att visa på ett kristet förhållningssätt så vill jag göra det.

Hon fortsätter:

- Det primära för mig är inte att träffa någon.

Spännande. Det stärker min tes om den övergripande idén med programserien.

Kanske kommer jag tillbaka till djupare analyser av de olika porträtten. Kanske inte. Men det finns en del att reflektera över.

Mina perspektiv i denna bloggpost handlade om:

Det ekumeniska perspektivet

Prästrollen 

Heteronormativitet

Jag vill säga en sak till om det sista. Mark Levengood gör två beskrivningar av kvinnor, som jag studsar inför:

Skinntorr sak

Vilket handlar om dåtidens prästfruar.

Rivjärn

Som han ska försöka hitta åt en av männen.

Jag blev inte så imponerad av detta. Men det hör egentligen ihop med det heteronormativa perspektivet. När dualismen kvinna – man förstärks, frodas även stereotyperna. Och det gör de framför allt i beskrivningarna av kvinnor. (Jag försökte lyssna efter liknande omdömen om män och det enda jag hörde handlade om deras oförmåga att laga mat.)

Tobias har rätt

När jag satte mig ner vid datorn nyss, tänkte jag: Jag måste rätta till det där med 10 000. För det var uppenbarligen fler än så. Så kommenterar Tobias det hela, innan jag hinner. Men det är OK. Med andra ord har nog Kalmar FF slagit det gamla rekordet. Och det är ju bra, för att vinna SM-guld är ju mer positivt än att protestera mot en sammanslagning.
Kul faktiskt, jag kommer precis från en träff för daglediga i Pingstkyrkan. De hade nog inte läst min blogg, men de tog upp detta med frågan hur man kan beräkna en folkmassa. kanske kan man forska i det. Oftast är det ju polisen som uppskattar. Har de en skala på hur trång folk står: 1) Spridda skaror 2) Glest 3) Trångt 4) Knökafullt 5) Sardinburk. Så mutiplicerar man ett visst nyckeltal med kvadratmeternatalet på platsen och får fram en siffra. Vem vet?
Det var annars kul att vara i Pingstkyrkan. Vi hann sjunga och prata på 5-6 olika språk och efteråt kom två personer med Afrika-anknytning fram och tackade, för att jag använt vissa ord på språk de känner igen. Underbart.
Nu ska jag iväg till S:t Johannes och ha en träff med sommarkonfirmanderna. Därefter planering inför Världsaidsdagen den 1 december. Då har vi utöver manifetationer på bl a Giraffen och Baronen (tror jag) en gudstjänst med ljuständning i Domkyrkan kl 19.00. Ungdomar från gymnasiets musiktillägg ska sjunga och någon från Noaks Ark i Växjö tala. Även detta en anknytning till Södra Afrika men naturligtvis även till alla som lever med HIV och AIDS i Sverige.