Två filmer om män

Den senaste tiden har hustrun och jag sett två filmer som på olika sätt handlar om män. Dels ”Den sista resan” som nyligen fått ett antal pris på Guldbaggegalan. Dels ”Konklaven” som nominerats till flera Oscars.

”Den sista resan” är en starkt berörande film som också väcker en lång rad frågor. I centrum är två män. TV-profilen Filip Hammar och hans pappa Lars som har drabbats av en djup depression. Till skillnad från ”Konklaven” är ”Den sista resan” delvis dokumentär. Jag vet inte om det kallas ”reality-TV” (även om det är en spelfilm). Men jag undrar – hur sann är den? Det är framför allt vid ett tillfälle i filmen som jag blir mycket brydd – och inte så lite provocerad. Pappa Lars ångrar en händelse i ungdomen och går till bikt i en katolsk kyrka i Frankrike. Är det på riktigt? I så fall bryter prästen om mot sin tystnadsplikt. Jag har inget emot att i en spelfilm iscensätta en bikt. Det sker ju oerhört ofta. Men att filma en biktsituation i en dokumentär?

Även i konklaven förekommer bikt. ”Konklaven” är ju på intet sätt en film som utger sig för att vara dokumentär. Men det märkliga är att den präst (kardinal) som tar emot bikten sedan avslöjar vad den biktande sagt. Och det kommenteras inte utan framställs som helt i sin ordning.

Båda filmerna innehåller scener med män som gråter. Filip Hammar gör det när han utsatt sin pappa för alltför stor press i samband med att de ska laga mat. I ”Konklaven” är det en av påvekandidaterna som inte blir vald, som gråter och tröstas av en annan kardinal.

Ingen av filmerna klarar – förstås – Bechdeltestet. Det vill säga att den ska ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer, som pratar med varandra, om något annat än män. Men så handlar de ju framför allt om män.

Min spaning är att båda filmerna ändå lyfter fram manlig sårbarhet. Det gör de på helt olika sätt men den finns ändå där. I ”Konklaven” finns personer som framställs som starka ledare men lika mycket tvivel och osäkerhet. Och tårar, som jag nämnt.

”Den sista resan” berör mig djupare. Även om jag som sagt har en del frågor kring vad som är sant och vad som är ”bra TV”. ”Konklaven” ställer frågor kring hur den största religiösa sammanslutningen i världen styrs. Det är ju ändå märkligt att bara män är närvarande när en så viktig ledargestalt, som den katolska kyrkans påve, ska väljas. Visst är jag medveten om att det pågår samtal om att även personer som inte är präster skulle kunna väljas till kardinaler. Så har det varit under historien, om jag förstår saken rätt. Om det blir så igen kan – rent potentiellt – kvinnor få ta del i processen att välja en påve. Men dit är det nog en bra bit.