Enligt kyrkoordningen, som är Svenska kyrkans egna regelverk, får inte en kyrkligt anställd vara förtroendevald på den nivå hon eller han är anställd. Det betyder t ex att en kantor inte kan sitta i kyrkorådet i den församling han eller hon arbetar. Det är inskränkning i valbarheten, som jag tycker är motiverad. Däremot kan hon eller han väljas in i stiftsfullmäktige eller i kyrkomötet.
Vissa präster är ledamöter av kyrkoråd, men då är de inte valda utan sitter i kyrkorådet i tjänsten. Ex officio, som det heter på latin. Detta är en stor skillnad mot t ex kommunen, där en tjänsteman kan vara med på sammansträden som föredragande, men aldrig ha rösträtt. (Åtminstone tror jag att det är så! Rätta mig om jag har fel!) Men i Svenska kyrkan har alltså vissa präster, fr a kyrkoherdar och dem som kyrkoherdar delegerar detta till, denna position.
Det betyder alltså att en präst rimligen kan uttala sig om kyrkliga sakfrågor. Även sådana som är känsliga.
Står prästen eller annan kyrkligt anställd på en lista till t ex stiftsfullmäktige, måste man ju få uttala sig. Allt annat är märkligt!
Samtidigt är ju prästen i någon mening allas präst i en församling. Pågår en inomkyrklig strid i en sakfråga bör en präst, anser jag, fundera över hur hon eller han agerar. Tar man parti för en falang, kan det bli svårt för den andra falangen att se prästen som sin präst.
Givetvis bör man ju kunna skilja på sak och person. Men det tål att tänka på!
Att vissa präster uttalar åsikter, som man inte håller med om, det är väl sådant som händer. Om detta ska mitt nästa blogginlägg handla: vad menar en präst, som säger att bara de som går i kyrkan borde få rösta i kyrkliga val? Om detta kan man läsa på
Östrans hemsida.
No comments:
Post a Comment