Om kyrkovalet!

Söndagen den 17 september får alla medlemmar som har fyllt 16 år rösta i kyrkovalet. Det finns en hemsida som innehåller mycket information om detta. Länken kommer här.

Just nu skriver många hur viktigt det är att alla medlemmar utnyttjar sin rösträtt. Och visst är det så. Jag sällar mig till kören:

Välkommen att rösta i kyrkovalet om Du är medlem i Svenska kyrkan!

Men att vara medlem i Svenska kyrkan innebär så mycket mer. Därför skulle jag vilja tillägga några saker. Jag utgår från församlingens grundläggande uppgifter, som finns beskrivna i kyrkoordningen men även i lagen om Svenska kyrkan (Svensk författningssamling 1998:1591):

Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

Därför vill jag utöver uppmaningen att gå och rösta även säga:

Välkommen att fira gudstjänst i Din församlingskyrka!

Det är inte så att Svenska kyrkan begränsar gudstjänsten till de anställda eller några få utvalda medlemmar. Alla medlemmar är välkomna. Och även andra som vill vara med.

Välkommen att delta i det gemensamma lärande som sker i kyrkan.

Det kan handla om att läsa bibeln tillsammans. Eller att samtala i en studiegrupp. För alla femtonåringar finns konfirmandarbetet och för barnen en stor verksamhet, som handlar om undervisning. För att inte nämna alla körer. Där sker verkligen ett ständigt lärande. Och Du behöver inte ens vara medlem. Jag har aldrig hört att någon nekats delaktighet i kyrkans undervisande verksamhet på basis av medlemskap.

Välkommen att ge av Din tid och Ditt engagemang i kyrkans diakoni.

Där kan var och en av oss vara kyrka i vår egen kontext. På arbetsplatsen, i skolan, bland vänner, släktingar och grannar och mycket mer. Detta är nog den del av kristenlivet som tar mest tid. Att vara medmänniska! Att inte bara i ord utan också i handling visa att varje människa har en okränkbar värdighet. Att i denna omsorg också innesluta hela skapelsen.

Välkommen att vara en del av Guds mission!

Det är så underbart att som människa få vara del av en större helhet. Gud, som skapat världen och som vill det goda, inbjuder oss att vara med. Gud som blivit människa och delat vårt lidande och till och med berett en väg genom själva döden, inbjuder oss att dela det glada budskapet om detta med varandra. Och att ha Jesus som vår förebild i mötet med andra. Gud som finns närvarande hos oss genom sin heliga Ande, inbjuder oss att varje dag ta emot Andens ledning och kraft.

Allt detta står de olika nomineringsgrupperna bakom, eftersom det finns beskrivet i kyrkans egen syftesparagraf och till och med i Svensk lag. Leta gärna efter den nomineringsgrupp som har det bästa programmet, för att vi tillsammans ska kunna fullgöra denna grundläggande uppgift.

Skilj kyrkan från staten!

Är inte kyrkan och staten redan skiljda åt? Skedde det inte redan vid millennieskiftet? Ja och nej. Fortfarande finns en, av riksdagen stiftad, lag: Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan, som styr kyrkans väl och ve. Enligt succesionsordningen ska regenten och tronföljaren vara av den rena evangeliska läran (läs: tillhöra Svenska kyrkan). Dessutom har fortfarande de flesta riksdagspartier motsvarande organisationer för påverkan i kyrkoråd och kyrkomöte.

Denna fortfarande starka koppling till staten gör sig påmind nu när Svenska kyrkan snart ska gå igenom en stor omorganisation. Svenska kyrkan ska enligt lagen om Svenska kyrkan vara rikstäckande. Hur kan en kyrka vara rikstäckande? En kyrka som i grunden är en organisatorisk konstruktion kan naturligtvis vara rikstäckande. Det räcker med att ha ett kontor i Uppsala och kalla hela Sverige för Uppsala församling. En präst och högmässa varje söndag i Domkyrkan. Så får folk ta sig dit om de vill och kan!

Men kyrkan är ju en organism. I kyrkan finns människor. Huruvida vi är rikstäckande eller ej är en betydligt svårare fråga att avgöra.

Om några veckor ska Svenska kyrkans kyrkomöte besluta om en ny organisation. Utredningen hade namnet ”Närhet och samverkan”. Problemet var (och är) att många församlingar inte har kandidater till kyrkoråden. Ett annat problem är att vissa beslut fattas på församlingsnivå (de inre, s k mjuka frågorna) och andra beslut fattas på pastoratsnivå eller samfällighetsnivå (de yttre, s k hårda frågorna. T ex personal, fastigheter mm). Uppdelningen är felaktig. Den grundar sig på en västerländsk dualism där kroppen och själen inte hänger ihop. Naturligtvis måste det vara samma beslutande församling som tar hand om personalfrågor och verksamhetsfrågor. Inte kan man skilja ut fastighetsfrågor som något mindre viktigt? Så långt är jag med förslaget.

Men det finns ett dilemma i nuvarande konstruktion som måste lösas: de minsta kyrkoråden kan inte hantera personalfrågor. Kunskapen saknas liksom resurserna. Vi måste samverka! Det gör man i pastorat. Men samtidigt ska församlingarna besluta om verksamhetens innehåll. Det blir skevt. Därför är nu förslaget att flytta även verksamhetsfrågorna till pastoratsnivån. Vad som händer då är att pastoraten i stort sett blir församlingar. Det är också på denna nivå som det kommer att finnas kyrkoråd. Det som förut kallades församlingar blir distrikt. Där finns församlingsråd.

Problemet är att kyrkans tradition känner just församlingen som själva basenheten. Vi säger att församlingen är en pastoral nivå. En nivå där saker och ting händer: En nivå där det firas gudstjänst, och undervisas. En nivå där diakoni och mission äger rum. Pastoratet eller samfälligheten är inte en sådan nivå. Har aldrig varit och ska inte heller vara. Men nu, i det nya förslaget, blir i praktiken det som kallas pastorat själva församlingen. Fair enough. På många håll kan det fungera. Men inte i stora städer som Göteborg, där pastoratet skulle kunna omfatta 300 000 kyrkotillhöriga. Om detta pastorat i själva verket är en församling förstår man att kartan och verkligheten inte längre stämmer.

Efter att ha funderat mycket på detta tror jag att jag egentligen är mot den nya ordningen. Men jag vill heller inte ha kvar den gamla. Hur ska då ekvationen lösas? Min lösning består i att ta in en annan av Svenska kyrkans pastorala nivåer. Stiftet! Biskopens ansvarsområde! Såhär tänker jag (och jag har nog skrivit om det förut - i en annan bloggpost). Gör fler och mindre stift i Svenska kyrkan. Kanske ett 50-tal. Sälj biskopspalatsen. Utrusta biskoparna med enklare kläder och biskopsstavar i trä (om de inte redan har det). Anställ kompetenta personalvetare på stiftskanslierna samt fastighetsfolk som kan sin sak. Se till att alla anställda blir anställda av stiften och att alla fastigheter ägs och sköts av stiften.

Behåll de små, nära församlingarna. Skapa enkla, obyråkratiska kyrkoråd, som väljs vid en kyrkstämma dit alla kan komma. (Den som är sjuk kan rösta via ombud!) Kyrkoråden får hand om sin egen ekonomi och bestämmer själva hur många anställda de ska ”köpa” av stiftet. Någon form av grundläggande avtal skrivs angående fastigheterna. Har man inte råd med en fastighet inleds en process att sälja, stänga eller spränga.