Kyrkoval

Det är ganska många inlägg i tidningarna kring kyrkovalet. Mest verkar det handla om vad som är centrum i kyrkans liv. En grupp hävdar att gudstjänsten är det. Andra hävdar att alla medlemmar är lika viktiga. Även de som inte går så ofta på gudstjänster.

På något sätt verkar frågan fel ställd! Vad nu frågan är egentligen.

Personligen menar jag att gudstjänsten är centrum i kyrkans liv. Jag tror även att de flesta människor, som tänker på kyrkan, tänker på just detta. På kyrkorummet, människor som samlas där och att de i någon form riktar sig till Gud.

Men detta behöver ju inte betyda att de som samlas där oftare är bättre. Eller att de som inte kommer dit så ofta är sämre. Låt mig ta en bild.

Kalmar FF har som sitt existensberättigande själva fotbollsspelandet. Men alla som är supporters går inte på matcherna. En del håller på laget men ser aldrig ens på TV. Det är väl helt OK. Ändå skulle ju ingen hävda att A-lagets matcher inte är viktigast. Man skulle heller inte se någon motsättning mellan ungdomsverksamheten och A-laget. Alla vet att de allra flesta inte får spela i A-laget. Men det gör inte ungdomsverksamheten oviktig.

Jag menar verkligen inte att de som går i kyrkan är A-laget. Alla bilder haltar. Vad jag menar är att en organisation alltid har ett centrum. Om inte gudstjänsten blir centrum i kyrkans liv, vad ska istället vara centrum?

En annan aspekt, som vidgar perspektiven är förre biskopen i Västerås stift, Claes Bertil Ytterbergs, tankar om de två borden: Altarbordet och köksbordet. Det vidgar begreppet gudstjänst till att bli något som sker både i kyrkorummet och i vardagen. Tjänst åt medmänniskan och tjänst åt Gud blir två sidor av samma mynt. DEt ena hänger ihop med det andra.

Tillbaka till kyrkovalet: Alla är lika viktiga! Alla har något att bidra med. Låt oss inte misstänkliggöra varandra. I söndags läste vi bibeltexter om enheten i Kristus. Vi har självklart samma värde. I Kristus!