En kväll med Tage och Hasse

Det var verkligen värt att spendera fredagskvällen tillsammans med ett antal andra Uppsalabor på Reginateatern. Tre mycket kompetenta artister stod på scen tillsammans med ett lika kompetent husband. Även om Mikael Skoglund saknades i Mikael Skoglunds trio, så lät orkestern mycket bra. Att dessutom Per Wickström är skicklig på både dragspel och blåsinstrument gjorde inte saken sämre. Utöver det har han begåvats med en vacker röst. Han sjunger väldigt bra. Detsamma gäller Meta Roos. Namnet var bekant och efter en del googlande förstår jag att hon varit i farten som sångerska länge. Exempelvis har hon sjungit ”En Värld full av liv” i Disney-filmen Lejonkungen (Svenska versionen). Hon visade prov på stor rutin och hennes tolkningar av flera klassiska Monica Zetterlund-nummer var riktigt bra.

Men den som ändå stod i centrum var såklart Jacke Sjödin, som också satt ihop hela showen. Vi erbjöds en balanserad blandning av Hasse & Tage-texter, Jackes egen diktkonst och hans funderingar. Allt inpaketerat i revyform. Jag kunde skriva mycket om många sånger och sketcher men det nummer som fastnade hos mig var

De händer som grävde på Göta Kanal

Jacke Sjödin i sitt esse.

Dels var det hans skickliga sätt att framföra texten på. Dels var det kringberättelsen, där han lät oss förstå att han redan som skolgrabb deklamerat dessa verser på roliga timmen, till sin lärares förvåning. Jacke hade dessförinnan talat om hur framför allt Tage älskade Monica Zetterlunds version av

Var blev ni av, ljuva drömmar?

(Den sjöng också Meta Roos - med den äran). Skälet, enligt Jacke, var att Tage var besviken på Socialdemokratin. Och detta tema fanns som en klangbotten i hela föreställningen. Hasse & Tages – men kanske egentligen mest Tages – passion för rättvisa. Det blev tydligt att Jacke nog sörjer Tage mer än Hasse. Och det kanske gäller många av oss. Man skulle kunna benämnt föreställningen annorlunda:

En kväll med Tage och Hasse

Nåväl. Innan jag till sist publicerar texten på ”De händer som grävde på Göta Kanal”, vill jag uppmärksamma läsaren på hur texten beskriver en tid när könsrollerna var annorlunda. Vi såg föreställningen på internationella kvinnodagens kväll. Jacke inledde också med att framhålla detta i en egenskriven dikt, som tog ställning mot ojämlik lönesättning och sexuella övergrepp. Jag vill verkligen understryka att Jacke gjorde det på ett trovärdigt sätt. Samtidigt var en del skämt inte så genomtänkta ur ett genusperspektiv. Och som sagt – vissa rader i dikten om Göta Kanal har jag valt att kommentera med ett (sic!). Frågan är hur Tage skulle uttryckt detta efter #metoo?

För när dikten avslutas med orden: ”Varför står inte ni som statyer på torgen, vackert huggna i marmor, på guldpiedestal, ni händer som grävde på Göta kanal!” måste ett kritiskt öga fråga sig hur en dikt om de händer som fanns i bakgrunden, skulle se ut? Först kommer dock Tage Danielssons text. Därefter min egen, något kortare version:

Det var valkiga, seniga, beniga labbar
på valkiga, seniga, beniga grabbar.
Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna.
Sommaren kom med sin hetta. De fick inte somna.
De slet ut sig, i ösregn, när spaden blev hal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Är det underligt att deras tummar blev krumma,
och att fingrarna tedde sig fula och dumma?
Vickevire var ofta en smärre skandal
på de händer som grävde på Göta kanal. 

Genom veckornas knog bar de träget sin börda.
Men så tvätta dom av sig det värsta på lörda
och lyfte sin Östgöta-sädes-pokal,.
de händer som grävde på Göta kanal. 

Inga sorgkanter mer. Det fanns brännvin att dricka.
Och då höll de sitt hambogrepp mitt på en flicka
Någon enstaka gång fick de sällheten möta,
de händer som grävde på Göta (sic!) 

De som inte fick känna nån piga på brösten (sic!)
fann i ännu en flaska den handfasta trösten.
Sedan slog dom på länsman, polis och fiskal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Deras lycka blev kort. Det blev åter en månda.
Och man spottade i dom. En ny veckas vånda.
De steg ned i sin självgrävda jämmerdal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Och de spikade broar och timrade slussar,
och i käftarna lade de saftiga bussar
och med knogarna slog de på snusdosans skal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Se på nageln. Ett liv som blev kantat av sorgen.
Varför står inte ni som statyer på torgen,
vackert huggna i marmor, på guldpiedestal,
ni händer som grävde på Göta kanal!

Så kommer min version:

Det var valkiga, seniga, slitna och krumma
de hörde till mången en utsliten gumma.
I bakgrunden fanns de. Av tvång, utan val.
De bidrog väl också till Göta kanal? 

När vintern var kall fick de sockor att stoppa.
Det var inte möjligt att nystrumpor shoppa.
De stack sig på nål när belysning var skral,
de händer som bidrog till Göta kanal.

Genom veckornas knog bar de träget sin börda.
De tvättade kläder båd’ onsda’ och lörda’
men lyfte nog sällan en dryckespokal,
de händer som bidrog till Göta kanal. 

Med rädsla och skräck såg de grabbarna dricka.
Då skedde det missgrepp. Det hände var flicka.
Vad var det som en utav dessa fick möta,
när händerna grävde på Göta? 

Så gick helgen förbi och det blev åter månda’.
Laga mat, sköta barn. En ny veckas vånda.
De fanns också med i en svår jämmerdal,
de händer som bidrog till Göta kanal. 

Se på nageln. Ett liv som blev kantat av sorgen.
Varför står inte ni som statyer på torgen,
vackert huggna i marmor, på guldpiedestal,
ni händer som bidrog till Göta kanal!

Sist måste ändå Donna Juanita nämnas. Där finns ett genusperspektiv som förvarar sig väl den 8 mars. Dessutom fanns den kör vi sjunger i, Fyris Kammarkör, med i bakgrunden. Jacke spelade in några scener med oss för något år sedan och dessa visades på storbildsskärm. Det var roligt att vara en del, om än liten, av denna fantastiska kväll.

Roligt att se vår kör på scenen. Jag är nummer fyra från vänster i mellanraden.
Hustrun står längst ner till höger.
Filmen spelades in i Vindhemskyrkan på Luthagen. Det är där vi övar.

Fler poliser än medborgare

Margareta Krok i rollen som Gösta Bohman i filmen 'Sopor'.

I den smått legendariska filmen Sopor (1981) i regi av Tage Danielsson, uttalar sig dåvarande moderatledaren, Gösta Bohman (Margaretha Krook). Sveriges barn har, under ledning av kronprinsessan Victoria (Lena Nyman) ockuperat Stockholms slott, för att de upplever att barnen blivit onödiga. Olika politiker (alla spelade av kända, svenska skådespelare) får komma till tals. Moderatledarens lösning på problemet är fler poliser och så säger han:

Vi behöver fler poliser än medborgare!

När jag härom dagen lyssnade till en nyhetssändning menade reportern att det enda partierna är överens om är att det behövs fler poliser. Jag kom att tänka på filmen då.

I dagens nätupplaga av Svenska Dagbladet läser jag en debattartikel av Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi. Han menar att fler poliser inte kommer att minska antalet brott. (Jag tror att han är rätt kontroversiell, men jag tror ändå att han har en poäng här).

Det är säkert så att det behövs fler poliser, att poliserna behöver uppskattning och en skälig lön. Utan att vara insatt i sakfrågan tror jag att polisen är underbemannad. Även om det verkar som om antalet poliser ökat, så har ju även befolkningen gjort det och utmaningarna har säkert blivit större.

Jag har den största respekt för de poliser jag mött. Under framför allt åren i Aneby samarbetade vi mycket kring ungdomsfrågor. Det fanns ett nätverk, där representatner för polisen, fritidsgården, skolan, socialtjänsten och Svenska kyrkan träffades informellt en gång i månaden. Polisens roll i sammanhanget var avgörande.

Men fler poliser löser inte alla problem. Hur kan vi tillsammans i samhället agera, så att Sverige (och världen) blir en tryggare plats? Jag hör inte riktigt några svar på dessa frågor. Var finns visionerna? Det kanske är så att jag lyssnar dåligt.

Det jag hör – inte bara i Sverige – är önskemål om segregation. Om vi kan skapa etniskt segregerade länder, kommer livet att bli bättre. Tryggare. I Sydafrika kallades detta förut ömsom 'apartheid', 'separate development' eller 'vertical differentiation'. Och den vägen kommer aldrig att fungera.

Vad händer i Sverige om alla med utländsk bakgrund lämnar landet? Kommer Nordiska motsåndsrörelsen då att gå med i Röda Korset och vara med och bygga ett tryggt samhälle?

Det finns politiker, som inte tror att strängare asyllagar och mer bevakade gränser är lösningen. Jag önskar att deras röster hördes tydligare. Hur ser deras vision av ett öppet och rättvist samhälle ut?

De tiotusentals människor, som samlades på Sergels Torg söndagen efter terrorattacken på Drottninggatan, var ett viktigt uttryck för detta. Vi var inte fullt så många som samlades till en manifestation på Stortorget i Uppsala, men vi var några stycken. 185 enligt Facebook-eventet, som Tillsammans för Uppsala lagt upp.

Men visst måste det finnas fler som har visioner? Om ett samhälle, som ser mångfald och samverkan som tillgångar. I det samhällsbygget kan fler poliser vara en viktig del och tillsammans kan vi uppnå mycket mer.

Det vetenskapliga samtalet som modell

När någon vid ett lärosäte skrivit en text eller rent av en avhandling, sker ofta en prövning av dess vetenskapliga halt. Kanske utses en examinator, som läser texten och ger ett omdöme. På många håll, ska forskaren själv försvara sin text. Ibland  i form av en offentlig disputation. (Detta skedde när jag försvarade min avhandling i Bloemfontein, Sydafrika i september 2010). I Pietermaritzburg, vid University of KwaZulu-Natal, där jag nu arbetar, är traditionen en annan. Tre examinatorer läser avhandlingen och ger sitt utlåtande. När alla tre är nöjda, blir kandidaten godkänd. Det behövs ibland göras bearbetningar och kompletteringar.

Disputation

Vid en disputation, finns vissa givna roller. Den som försvarar avhandlingen kallas för respondent. En annan forskare, med kunskap inom området, utses till opponent. Utöver dessa två finns en ordförande, som leder disputationen samt en betygsnämnd, som avgör om respondenten ska bli godkänd eller ej.

Här och nu är jag mest intresserad av själva samtalet. Det vetenskapliga samtalet. Ett samtal, som av tradition, handlar om saken och absolut inte om personen.

När ordföranden öppnat disputationen, får respondenten säga några korta ord. Ofta handlar det om att berätta för åhörarna, att det smugit sig in några stavfel i avhandlingen men att det finns ett blad med rättelser att tillgå.

Därefter är det dags för opponenten att beskriva för auditoriet vad avhandlingen handlar om. Viktigt är vilken forskningsfråga som respondenten vill svara på. Även vilken metod som använts och inom vilket vetenskapligt ramverk avhandlingen finns. Det är ju en stor skillnad på en avhandling, som anlägger ett genusperspektiv och en som skriver inom en postkolonial teori. Det finns mängder av möjliga, teoretiska ramverk.

När detta klargjorts berättar opponenten hur arbetet gått till och vilka resultat som framkommit.

Om detta gjorts väl, bör respondenten (som alltså skrivit avhandlingen) känna igen sig. En känsla kan infinna sig:

Mmm, det är en ganska bra avhandling jag skrivit.

En fråga som opponenten kan ställa, så här långt är:

Har jag i stora drag uppfattat avhandlingen rätt?

Om svaret är ja, är det dags för opponenten att börja sitt arbete. Uppgiften är nu att angripa avhandlingen. Nu är det meningen att det får gå hett till. Ibland kan hela avhandlingen sågas. Observera dock: det är avhandlingen och aldrig personen, som angrips. Det är mycket därför mycket viktigt att opponenten inte angriper en negativ version av avhandlingen, utan en version, som författaren (respondenten) kan känna igen sig i. (Att sedan det är smärtsamt för författaren att få många års arbete kritiserat, är något som inte går att förneka. Har vederbörande funnits i vetenskapssamhället, bör detta dock inte komma som en fullständig överraskning).

Vardagliga samtal

Min önskan är att lite av denna metod kunde spilla över på våra vardagliga samtal. Vare sig de förs i sociala medier, gammelmedia, eller när vi träffas IRL (In Real Life = i det verkliga livet). Detta skulle kunna kallas dialog. Dialog kommer från grekiskan. Ordet betyder 'genom samtal'. Jämför monolog.

Det vi ofta gör, är att vi slutar lyssna efter ett tag. Vår samtalspart talar fortfarande men vi försöker formulera vårt svar. Detta är naturligt men inte desto mindre förrädiskt. Det innebär ju att det egentligen inte blir något samtal. Egentligen borde varje form av dialog föras med en paus för reflektion mellan inläggen. Då skulle vi få tid att både lyssna färdigt och fundera över vårt svar.

Vi behöver också vara medvetna om att det i många samtal förekommer ett maktförhållande. Medarbetarsamtal kallas det idag på många arbetsplatser. Den anställde blir inkallad till chefen. I ett sådant samtal har chefen makt över den anställde. Det vet alla. Samtalet blir därefter.

Ett själavårdande samtal är annorlunda. Men fortfarande har den ena makt över den andra. Inte formellt men informellt. Det är därför som större krav ställs på en präst, läkare, terapeut att förvalta det förtroende det innebär att någon kommer för att söka vägledning, vård eller hjälp.

I sociala media ska det ofta gå så fort att ingen orkar lyssna färdigt på den andra. Inläggen är korta och tolkningsvarianterna oändliga. Detta forum lämpar sig inte för dialog. Därför blir vi ofta missförstådda.

Det är bra att det finns forum för debatt. Det kan vara tidningarnas debatt- eller insändarsidor eller politiska församlingar, där olika ideologier ska brytas mot varandra. Jag vill inte avskaffa detta.

Satir och ironi är också viktiga inslag. Tage Danielsson (i sin berömda monolog kring sannolikhet utifrån det som hände eller inte hände i Harrisburg) häcklar socialdemokraterna. Sådant bör få förekomma.

Men, och detta är mitt buskap: i alla former av utbytande av tankar (dialog, disputation, debatt osv) går det att ställa en kontrollfråga till sig själv:

Har jag uppfattat min motpart rätt?

Om det handlar om debatt, vilket behövs, är det väl viktigare att angripa det som motståndaren verkligen säger (och känner igen sig i) än en nidbild av vad motståndaren säger?

Nu har jag läst domen

Alltså domen från Tingsrätten i Umeå, som friade den unge man, som fört upp en vinflaska i en ung kvinnas vagina, så att det började blöda. Två andra unga män var med.  De var åtalade för delvis andra saker eller medhjälp. De friades också.

Fyra personer berättar fyra sinsemellan olika berättelser. Det verkar dock finnas en del som de beskriver lika. Det som alla varit överens om att göra kan man väl ha en del synpunkter på men det verkar inte vara brottsligt i alla fall. Däremot går meningarna isär när det gäller flaskan.

Tingsrätten ger en beskrivning, som i stort sett går ut på att kvinnan inte ville att flaskan skulle användas. Men sedan läser jag följande mening:

Utredningen ger också utrymme för en annan – måhända mindre rimlig – bedömning av vad som visats ha inträffat …

Den bedömningen går ut på att kvinnan hållit samman sina ben före det att flaskan fördes in i hennes underliv men

… att det inte med nödvändighet av de tilltalade måste ha uppfattats som ett uttryck för bristande samtycke från hennes sida, utan möjligen som ett tecken på blygsel eller inledande tvekan.

Det blir denna, mindre rimliga linje, som tingsrätten går på.

Sedan följer en mening som för tankarna till Tage Danielsson berömda monolog om Harrisburg:

Eftersom de tilltalades respektive berättelser i denna del – låt vara att de framstått som mindre rimliga och sannolika än A:s berättelse – likväl inte kan anses så osannolika att det kan anses uteslutet att händelseförloppet utvecklat sig på det sätt som de berättat om, så råder ett rimligt tvivel beträffande [x]’s och [y]’s skuld och de ska därför inte dömas för våldtäkt respektive medhjälp till våldtäkt.

Riktigt obegripligt blir det också, när tingsrätten ändå ska meddela den huvudmisstänkte någon form av kritik och skriver:

Enligt tingsrättens mening agerade [x] på ett utomordentligt omdömeslöst sätt då han förde in flaskan i A:s underliv utan att förvissa sig om den var i sådant skick att den inte kunde förorsaka A skador.

Ja, det står faktiskt precis så.

Jag förstår att det inte finns något uttryckligt förbud mot att använda olika former av prylar i samband med sex. Men när jag läser domen verkar det som att även tingsrätten anser att kvinnan inte samtyckt. Är inte det själva grundbulten. Samtycke. Prata med varandra. Om inte med ord, så med kroppsspråk. En människa som håller samman sina ben gör ju just det. Om man inte förstår vad det betyder får man väl fråga. Vill Du? Får jag fortsätta?

Nej, jag blir inte imponerad och hoppas att domen överklagas.