Under en längre
tid har jag funderat mycket kring Svenska kyrkan och dess hierarkier. Inte
minst är det de nya storpastoraten, som stör mig. Och inte minst företeelsen
'superkyrkoherde'. Åren 1997-2002 var jag själv kyrkoherde. Det var i ett
pastorat med åtta församlingar. Mycket att hålla reda på men inte var jag någon
superkyrkoherde. Vad betyder egentligen ordet? Varför har någon kommit på det?
'Super' på latin betyder 'över', så det är klart att en sådan kyrkoherde är mer
kyrkoherde än andra. Det är ju inte så att hen står över andra kyrkoherdar.
Möjligen står hen över ett antal församlingsherdar.
För några dagar
sedan begravdes min gudfar. Han gick i pension som kyrkoadjunkt. Född 1923
borde han ha pensionerats runt 1988. 'Adjunkt' betyder 'knuten till' och
kyrkoadjunkt var en titel som existerade fram till slutet av 1980-talet eller
möjligen början av 1990-talet. När jag prästvigdes 1987 blev jag först
pastoratsadjunkt och sedan, under ett halvår, extra ordinarie kyrkoadjunkt. När
jag hade varit präst i 12 månader var jag behörig att söka den
komministertjänst, som jag uppehöll. Vilket jag gjorde och blev även utsedd.
(Jag minns att vi då bodde i den prästgård som hörde till den tjänst [som jag
inte innehade]. Det fanns en annan präst som var intresserad av att söka. Hade hen fått tjänsten, hade
vi behövt flytta. Om jag minns rätt, drog personen tillbaka sin
ansökan).
Sedan ändrades
organisationen och det skulle ute i församlingstjänst finnas två slags präster:
kyrkoherdar och komministrar. Jag tror det var det ett sätt att platta ut
organisationen. Men vad har hänt?
Nu finns
komministrar, arbetsledande komministrar, församlingsherdar/pastoralchefer,
kyrkoherdar/domprostar/'superkyrkoherdar'. (Jag vet att just begreppet
'superkyrkoherde' inte är en officiell titel, men ändå.)
Detta har skett
sedan den senaste omorganisationen, föreslagen i den s k strukturutredningen:
Närhet och samverkan
Problemet, som
jag berört i tidigare bloggposter, var att det fanns oklarheter i hur ansvaret
fördelades mellan församling och pastorat. Samt att de kyrkliga
samfälligheterna blev administrativa maktcentra på ett oönskat sett. När det
gäller församling contra pastorat blev det fel, när församlingen visserligen
skulle fatta beslut om församlingslivet men inte kunde besluta om budgeten (inte
heller fastigheter och personal). I den nya organisationen är det pastoratet
som beslutar om församlingens liv och även hanterar budget kring personal och
fastigheter. Med andra ord fattas alla viktiga beslut runt samma bord. Det
finns inte längre några flerpastoratssamfälligheter, där flera kyrkoherdar
trängs inom samma förvaltning. (Med undantag av Göteborg, som har särskilda
övergångsbestämmelser, tror jag.) Nu är pastoratet en, enda beslutande församling, som
har en, enda kyrkoherde och fördelen är att de konflikter som alltid uppstår kring
ledning och styrning kan lösas vid samma bord.
Problemet är dock
att församlingar och pastorat i många fall blivit så stora att de enheter som
förut var församlingar nu inte har någon egen beslutsrätt. I en skarp
debattartikel i kyrkans tidning den 26 februari kritiseras detta sakförhållande
i exemplet Malmö av Börje Engström, Carl Axel Aurelius, Berth Löndahl och Jan Bergendorf.
Igår fick de svar
på tal utav ett antal anställda i Malmö pastorat. Albin Tanke, Ewa-Sofia
Gudmundsson, Gustav Burman, Katarina Vaarning, Sofia Tunebro, Anders Blomquist,
Inga-Lill Malm, Peter Englund och Maria Isberg. De beskrivs som 'delar av
Svenska Kyrkan Malmös samlade ledning'.
Möjligen gör det
mig tveksam att försvarstalet skrivs av ledningsgruppen. Det är klart att de är positiva.
Hur skulle de kunna vara annat?
Däremot skriver
POSK-aren Camilla Andersson (ersättare i Husie Församlingsråd i Malmö) om hur
hon först var negativ men nu tycker att det fungerar bra. Hennes artikel känns
vederhäftig.
Nu bor jag visserligen
inte i Malmö, så för mig är det omöjligt att veta hur det faktiskt står till.
Men jag är ändå kritisk till förändringen. Enheterna blir helt enkelt för
stora. En kyrkoherde som har ansvar för 150 000 kyrkotillhöriga, är det rinligt? Som jag
ser det är det helt omöjligt att vara en herde för så många. Det blir något annat.
Däremot skulle det kunna vara möjligt att i ett stift med 150 000 kyrkotillhöriga vara biskop. Men det förutsätter att andra fullföljer herdeansvaret. Om detta
vill jag skriva i en kommande bloggpost.
No comments:
Post a Comment