Svenska kyrkan – hierarkisk? Del 3. Super-kyrkoherdar eller sub-biskopar?

Tillbaka till församlingarna och stiften. Enligt Svenska kyrkans kyrkoordning är dessa de två enda pastorala nivåerna. Jag tror vi ska utläsa 'pastoral nivå' som en nivå, där kyrkans liv pågår. Den nationella nivån skiljer sig, genom att enbart vara till som ett stöd för de andra två nivåerna. I den nya organisationen har pastoratet däremot delvis övertagit församlingens roll. Församlingarna finns kvar. Församlingsrådet har dock inte rätt att fatta beslut, såvida inte detta delegeras till församlingsrådet av pastoratets kyrkoråd. I t ex Malmö finns dessutom s k verksamhetsråd kring de olika kyrkorna.

Nu undrar jag: skulle det inte vara möjligt att omforma dessa stora pastorat till stift? Som det nu är har Lunds stift runt 900 000 medlemmar. 150 000  av dessa finns i Malmö pastorat. Det är en sjättedel. Det ska jämföras med ca: 370 000 medlemmar i Härnösands stift. Malmö är med andra ord nästan som ett halvt stift.

Låt oss lämna siffrorna. Såhär tänker jag kring mindre och fler stift. (Jag har bloggat om detta förut. Till och med flera gånger. Men jag fortsätter ändå.) Mitt förslag är att de nuvarande stiften delas upp i 2-4 mindre enheter vardera. Ofta – men långt ifrån alltid – sammanfaller dessa nya enheter med de s k storpastoraten.

De nya stiften organiseras i kluster med kanske 12 stift i varje. Dessa blir ärkestift. Vi får alltså fler än en ärkebiskop. Spännande. Det ifrågasätter bilden av den hierkiska pyramiden. Säg att det är tre ärkebiskopar i Svenska kyrkan. Det kommer att göra det enklare att säkerställa mångfald utifrån olika kriterier.

Varje ärkestift har ett rejält domkapitel med mycket proffsiga jurister. Där prövas exempelvis diakoner och präster. Detta innebär att den lokala biskopen kan fungera som pastor pastorum och inte behöver sitta på dubbla stolar, när det blir fråga om tillsynsärenden. (Idag är ju biskopen ibland både domare, åklagare och även försvarsadvokat).

De nya stiften kommer att ha en betydligt mindre kansliorganisation. Det viktiga blir en mycket skarp personalenhet. Varför? Jo, all kyrklig personal blir anställd på stiftsnivå. Detta har bland annat två positiva effekter:

- Om en anställd inte fungerar kan hen omförflyttas inom stiftet. De dyra utköpen minimeras.

- Prästernas frihet att predika Guds ord rent och klart i församlingen återupprättas. Ingen präst behöver vara orolig att arbetsgivaren vidtar åtgärder, om Guds ande uppmanat prästen att kritisera lokala missförhållanden. (OBS! Jag menar inte att präster får säga vad som helst eller missbruka denna frihet. Gör de detta ska de ställas inför domkapitlet i ärkestiftet. Fiffigt nog ställs de i så fall inte inför sin arbetsgivare i detta fall heller).

De stora biskopsgårdarna säljs eller byggs om till hela stiftets hus. Biskopen får, som alla andra, skaffa sin egen bostad. Vilka signaler sänder det ut att en biskop bor i ett mindre slott?

Biskopslönerna sänks. Nu behöver inte en kraftmätning ske mellan 'superkyrkoherdar' och biskopar, eftersom det inte finns några 'superkyrkoherdar' längre. I de nu avsevärt mindre stiften får vi i vigningstjänsten följande nivåer. Biskop, kyrkoherde, komminister/diakon.

I de nya stiften är det, enligt anglikansk och romersk katolsk förebild alltid biskopen som konfirmerar. Det innebär att biskopen under ett år besöker varje församling. Och gör det i första hand för att träffa alla ungdomar. (Detta kan ske såväl lördag som söndag. Förmodligen i form av lite större pastoratssammankomster.) En bi-effekt av detta är att konfirmandarbetslaget blir demokratiskt. Prästen är inte förmer än pedagogen. Alla står under biskopen.

Ska detta fungera måste statusen kring biskopen förändras. Det ska vara en person nära marken.

Detta biskopskors säljs på e-bay. Vet inte om det är äkta.
Men det är i alla fall i trä.

Men, oj vad detta kommer att kosta. Det måste ju tas fram nya biskopsvapen, logotyper, brevpapper och dessutom inköpas mängder av gyllene kors, kräklor i silver och dyra kåpor. Vi ökar ju från 14 till kanske 42 biskopar? Måste det bli dyrare? Vore inte ett träkors rimligt? Vilket material var Jesu kors tillverkat av? Och vi behöver inte längre betala superkyrkoherdelöner.

Men hur blir det med församlingarna? Jag menar att vi då kan återgå till mindre och fler församlingar. De ska ha en egen styrelse (kyrkoråd) och dessa kyrkoråd beslutar om sin egen budget. När de bestämt hur många anställda de vill ha och vilken typ av anställda, köper de in dessa från stiftskansliets personalavdelning.

Men hur får de små församlingarna råd med kyrkobyggnaden? Där måste väl ändå storpastoraten vara lösningen? Minns att detta var den del av utredningen 'närhet och samverkan' som inte vann gehör. Tanken i utredningen var att stiften skulle förvalta kyrkobyggnaderna. Jag tror på den idén.

Avslutningsvis: vore det inte bättre med en skara sub-biskopar iställer för en massa super-kyrkoherdar? En superkyrkoherde är ju en vanlig kyrkoherde som fått mer makt och mer betalt. En sub-biskop är en biskop med ett mindre stift, utan biskopspalats, med ett biskopskors i trä och med mindre lön.

Och med större närhet till kyrkans medlemmar.

 

Svenska kyrkan – hierarkisk? Del 1.

Under en längre tid har jag funderat mycket kring Svenska kyrkan och dess hierarkier. Inte minst är det de nya storpastoraten, som stör mig. Och inte minst företeelsen 'superkyrkoherde'. Åren 1997-2002 var jag själv kyrkoherde. Det var i ett pastorat med åtta församlingar. Mycket att hålla reda på men inte var jag någon superkyrkoherde. Vad betyder egentligen ordet? Varför har någon kommit på det? 'Super' på latin betyder 'över', så det är klart att en sådan kyrkoherde är mer kyrkoherde än andra. Det är ju inte så att hen står över andra kyrkoherdar. Möjligen står hen över ett antal församlingsherdar.

För några dagar sedan begravdes min gudfar. Han gick i pension som kyrkoadjunkt. Född 1923 borde han ha pensionerats runt 1988. 'Adjunkt' betyder 'knuten till' och kyrkoadjunkt var en titel som existerade fram till slutet av 1980-talet eller möjligen början av 1990-talet. När jag prästvigdes 1987 blev jag först pastoratsadjunkt och sedan, under ett halvår, extra ordinarie kyrkoadjunkt. När jag hade varit präst i 12 månader var jag behörig att söka den komministertjänst, som jag uppehöll. Vilket jag gjorde och blev även utsedd. (Jag minns att vi då bodde i den prästgård som hörde till den tjänst [som jag inte innehade]. Det fanns en annan präst som var intresserad av att söka. Hade hen fått tjänsten, hade vi behövt flytta. Om jag minns rätt, drog personen tillbaka sin ansökan).

Sedan ändrades organisationen och det skulle ute i församlingstjänst finnas två slags präster: kyrkoherdar och komministrar. Jag tror det var det ett sätt att platta ut organisationen. Men vad har hänt?

Nu finns komministrar, arbetsledande komministrar, församlingsherdar/pastoralchefer, kyrkoherdar/domprostar/'superkyrkoherdar'. (Jag vet att just begreppet 'superkyrkoherde' inte är en officiell titel, men ändå.)

Detta har skett sedan den senaste omorganisationen, föreslagen i den s k strukturutredningen:

Närhet och samverkan

Problemet, som jag berört i tidigare bloggposter, var att det fanns oklarheter i hur ansvaret fördelades mellan församling och pastorat. Samt att de kyrkliga samfälligheterna blev administrativa maktcentra på ett oönskat sett. När det gäller församling contra pastorat blev det fel, när församlingen visserligen skulle fatta beslut om församlingslivet men inte kunde besluta om budgeten (inte heller fastigheter och personal). I den nya organisationen är det pastoratet som beslutar om församlingens liv och även hanterar budget kring personal och fastigheter. Med andra ord fattas alla viktiga beslut runt samma bord. Det finns inte längre några flerpastoratssamfälligheter, där flera kyrkoherdar trängs inom samma förvaltning. (Med undantag av Göteborg, som har särskilda övergångsbestämmelser, tror jag.) Nu är pastoratet en, enda beslutande församling, som har en, enda kyrkoherde och fördelen är att de konflikter som alltid uppstår kring ledning och styrning kan lösas vid samma bord.

Problemet är dock att församlingar och pastorat i många fall blivit så stora att de enheter som förut var församlingar nu inte har någon egen beslutsrätt. I en skarp debattartikel i kyrkans tidning den 26 februari kritiseras detta sakförhållande i exemplet Malmö av Börje Engström, Carl Axel Aurelius, Berth Löndahl och Jan Bergendorf.

Igår fick de svar på tal utav ett antal anställda i Malmö pastorat. Albin Tanke, Ewa-Sofia Gudmundsson, Gustav Burman, Katarina Vaarning, Sofia Tunebro, Anders Blomquist, Inga-Lill Malm, Peter Englund och Maria Isberg. De beskrivs som 'delar av Svenska Kyrkan Malmös samlade ledning'.

Möjligen gör det mig tveksam att försvarstalet skrivs av ledningsgruppen. Det är klart att de är positiva. Hur skulle de kunna vara annat?

Däremot skriver POSK-aren Camilla Andersson (ersättare i Husie Församlingsråd i Malmö) om hur hon först var negativ men nu tycker att det fungerar bra. Hennes artikel känns vederhäftig.

Nu bor jag visserligen inte i Malmö, så för mig är det omöjligt att veta hur det faktiskt står till. Men jag är ändå kritisk till förändringen. Enheterna blir helt enkelt för stora. En kyrkoherde som har ansvar för 150 000 kyrkotillhöriga, är det rinligt? Som jag ser det är det helt omöjligt att vara en herde för så många. Det blir något annat.

Däremot skulle det kunna vara möjligt att i ett stift med 150 000 kyrkotillhöriga vara biskop. Men det förutsätter att andra fullföljer herdeansvaret. Om detta vill jag skriva i en kommande bloggpost.

Superherdar och president Jacob Zuma

Det kan ju inte vara meningen att Svenska kyrkans nya organisation, som blev en verklighet 1 januari 2014, ska kännetecknas av detta. Att vissa präster uppgraderats till så kallade superherdar och deras löner därmed höjts betydligt. Den utredning som ledde fram till detta hade andra begrepp som överskrift:

Närhet och samverkan!

Vad blev det av detta? Jag undrar. Prästen Björn Helgesson utmanar i Kyrkans Tidning de välbetalda och det är bra! Hans inlägg finns här och här.

Men frågan är: går det att få sin lön sänkt i Sverige? Finns exempel på någon som försökt? Det vore bra om det skedde. Vem behöver 65 000 – 70 000 i månaden? Jag vet att en del går till skatt – men ändå?

När jag sedan läser om valrörelsen i Sydafrika, kan jag inte låta bli att dra paralleller. Visserligen är det ju verkligen två helt olika företeelser: Svenska kyrkan och Sydafrika. Men det finns beröringspunkter. Det handlar om makt. President Zuma vill bli omvald. Däri skiljer han sig inte från någon annan politiker i världen. Det är ju en politikers första uppgift att få makt. Utan makt ingen påverkan. Men inte makt till vilket pris som helst. Två allvarliga saker ur den senaste veckans mediaflöde:

Presidentsämbetets talesperson, Mac Maharaj, säger att Zuma inte vill ändra på grundlagen. Det oroar mig. Varför behöver detta överhuvudtaget sägas? Mail and Guardian rapporterar här.

En annan uppgift kommer från analytikern Raymond Suttner. Det verkar som om ANC använder allmänna medel för att säkerställa att ingen kommer till dagens ANC manifestation och buar ut Zuma. Alla måste identifiera sig med ID-handlingar. Zuma vill inte att det ska märkas hur ifrågasatt han är. Återigen: det vill ju ingen! Men då får han kanske börja i andra ändan och ändra sin politik och sitt sätt att förhålla sig till makt och rikedom.

Sydafrika och ANC eller Sverige och Svenska kyrkan. Beröringspunkter finns. Två organisationer som länge haft mycket makt och inte kan tänka sig en tillvaro i minoritet. Vi har mycket att lära – både i Sverige och Sydafrika. Kanske av morgondagens texter, där vi möter Jesus, som låter sig döpas av Johannes Döparen, trots att denna menar att det inte behövs. Det är som Ylva Eggehorn skriver i en psalm:

Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder.
men det var bortom bilderna du kom.Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner. 

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv,
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
Du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar
Du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen
Du följer oss dit ingen annan går.

Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig.
Det mörknar, och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen.

Den viktigaste frågan blir till sist inte hur superherdar och Jacob Zuma lever utan hur jag själv lever. Är jag beredd att dela med mig? Att hela tiden gå längre ner?

Skilj kyrkan från staten!

Är inte kyrkan och staten redan skiljda åt? Skedde det inte redan vid millennieskiftet? Ja och nej. Fortfarande finns en, av riksdagen stiftad, lag: Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan, som styr kyrkans väl och ve. Enligt succesionsordningen ska regenten och tronföljaren vara av den rena evangeliska läran (läs: tillhöra Svenska kyrkan). Dessutom har fortfarande de flesta riksdagspartier motsvarande organisationer för påverkan i kyrkoråd och kyrkomöte.

Denna fortfarande starka koppling till staten gör sig påmind nu när Svenska kyrkan snart ska gå igenom en stor omorganisation. Svenska kyrkan ska enligt lagen om Svenska kyrkan vara rikstäckande. Hur kan en kyrka vara rikstäckande? En kyrka som i grunden är en organisatorisk konstruktion kan naturligtvis vara rikstäckande. Det räcker med att ha ett kontor i Uppsala och kalla hela Sverige för Uppsala församling. En präst och högmässa varje söndag i Domkyrkan. Så får folk ta sig dit om de vill och kan!

Men kyrkan är ju en organism. I kyrkan finns människor. Huruvida vi är rikstäckande eller ej är en betydligt svårare fråga att avgöra.

Om några veckor ska Svenska kyrkans kyrkomöte besluta om en ny organisation. Utredningen hade namnet ”Närhet och samverkan”. Problemet var (och är) att många församlingar inte har kandidater till kyrkoråden. Ett annat problem är att vissa beslut fattas på församlingsnivå (de inre, s k mjuka frågorna) och andra beslut fattas på pastoratsnivå eller samfällighetsnivå (de yttre, s k hårda frågorna. T ex personal, fastigheter mm). Uppdelningen är felaktig. Den grundar sig på en västerländsk dualism där kroppen och själen inte hänger ihop. Naturligtvis måste det vara samma beslutande församling som tar hand om personalfrågor och verksamhetsfrågor. Inte kan man skilja ut fastighetsfrågor som något mindre viktigt? Så långt är jag med förslaget.

Men det finns ett dilemma i nuvarande konstruktion som måste lösas: de minsta kyrkoråden kan inte hantera personalfrågor. Kunskapen saknas liksom resurserna. Vi måste samverka! Det gör man i pastorat. Men samtidigt ska församlingarna besluta om verksamhetens innehåll. Det blir skevt. Därför är nu förslaget att flytta även verksamhetsfrågorna till pastoratsnivån. Vad som händer då är att pastoraten i stort sett blir församlingar. Det är också på denna nivå som det kommer att finnas kyrkoråd. Det som förut kallades församlingar blir distrikt. Där finns församlingsråd.

Problemet är att kyrkans tradition känner just församlingen som själva basenheten. Vi säger att församlingen är en pastoral nivå. En nivå där saker och ting händer: En nivå där det firas gudstjänst, och undervisas. En nivå där diakoni och mission äger rum. Pastoratet eller samfälligheten är inte en sådan nivå. Har aldrig varit och ska inte heller vara. Men nu, i det nya förslaget, blir i praktiken det som kallas pastorat själva församlingen. Fair enough. På många håll kan det fungera. Men inte i stora städer som Göteborg, där pastoratet skulle kunna omfatta 300 000 kyrkotillhöriga. Om detta pastorat i själva verket är en församling förstår man att kartan och verkligheten inte längre stämmer.

Efter att ha funderat mycket på detta tror jag att jag egentligen är mot den nya ordningen. Men jag vill heller inte ha kvar den gamla. Hur ska då ekvationen lösas? Min lösning består i att ta in en annan av Svenska kyrkans pastorala nivåer. Stiftet! Biskopens ansvarsområde! Såhär tänker jag (och jag har nog skrivit om det förut - i en annan bloggpost). Gör fler och mindre stift i Svenska kyrkan. Kanske ett 50-tal. Sälj biskopspalatsen. Utrusta biskoparna med enklare kläder och biskopsstavar i trä (om de inte redan har det). Anställ kompetenta personalvetare på stiftskanslierna samt fastighetsfolk som kan sin sak. Se till att alla anställda blir anställda av stiften och att alla fastigheter ägs och sköts av stiften.

Behåll de små, nära församlingarna. Skapa enkla, obyråkratiska kyrkoråd, som väljs vid en kyrkstämma dit alla kan komma. (Den som är sjuk kan rösta via ombud!) Kyrkoråden får hand om sin egen ekonomi och bestämmer själva hur många anställda de ska ”köpa” av stiftet. Någon form av grundläggande avtal skrivs angående fastigheterna. Har man inte råd med en fastighet inleds en process att sälja, stänga eller spränga.

Närhet och samverkan

Idag var förtroendevalda i Kalmar pastorat samlade till överläggningar. På programmet stod den s k strukturutredningen: Närhet och samverkan. Gäst var Lars Johnsson, som varit ordförande i utredningen. Utredningen handlar om hur församlingarna ska samverka i framtiden, utan att tappa bort närheten till människorna. Lokal gemenskap men rationell förvaltning. Lars Johnsson delade upp sitt anförande i tre delar.

• De lokala strukturerna
• Gemensamt ansvar för kyrkobyggnaderna
• Den administrativa samverkan

Det mesta av tiden användes till hur organisationen kring församlingar, pastorat och samfälligheter ska se ut i framtiden. Tanken är att de kyrkliga samfälligheterna ska bort. Det ska finnas två modeller:

• Församlingar. (Som styrs av ett kyrkoråd, som utses av kyrkofullmäktige, som väljs i kyrkoval)
• Pastorat, där det ingår två eller fler församlingar. (Där väljs ett kyrkofullmäktige, som dels utser kyrkorådet, dels två eller flera församlingsråd.)

Skillnaden mot nu är att pastoratets kyrkoråd får fatta beslut när det gäller den kyrkliga verksamheten. Idag får exempelvis kyrkonämnden i Kalmar pastorat bara fatta beslut som rör resurser (personal, fastigheter mm). Det gör att en del frågor landar mitt emellan stolarna. Församlingskyrkoråden i Kalmar pastorat kan fatta beslut som går stick i stäv med kyrkonämndens beslut och då hamnar hela organisationen i limbo. Framtidens idé är att organisationen ska bli tydligare.
Lars Johnsson berörde att det ändå kan bli problem, om det råder misstro mellan pastoratsnivån och församlingsnivån. Men så är det säkert inte i Kalmar, tillade han, varpå de flesta i lokalen fnissade berört.
När det gäller kyrkobyggnaderna är förslaget att de ska förvaltas av stiften. Som det redan är i Visby stift. Den administrativa samverkan berördes väldigt lite.
Frågorna är viktiga. Under större delen av 1900-talet har Svenska kyrkan haft 2500 församlingar. Idag finns knappt 1500. Den utvecklingen har ägt rum utan att Svenska kyrkan direkt haft någon strategi. Jag ser många positiva fördelar med att behålla små församlingar. Men styrningen av personal, fastigheter och verksamhet bör ske på samma nivå. Annars bygger man in onödiga konflikter i systemet. Konflikterna kommer säkert att finnas kvar men kan lösas på bättre sätt i den föreslagna strukturen tror jag.
Lars Johnsson var insatt och påläst. Lätt att lyssna på. Men under hela föredraget försökte jag slå undan tanken att han utseendemässigt påminner om TV-figuren ”Gynekologen i Askim”. (Jacob Nordenson, som även spelade en av bröderna i Pistvakt). Döm själva: