Lars-Åke, min gudfar.

Sista gången vi möttes var i somras.
Lars-Åke hade alltid en glimt i ögat.

Om några timmar begravs min gudfar, Lars-Åke. Så länge jag kan minnas har han funnits i mitt liv. Min barndoms somrar tillbringade vi på hans och gudmor Maj-Britts sommarställe: Nävesta. En idyll och framför allt en stor möjlighet för vår familj att få uppleva semester med guldkant.

Min far omskolade sig (det hette nog så på den tiden) till präst åren 1962-65 och det fanns inga studielån. Vi hade en materiellt sett fattig tid men vi brukar kalla dessa år för våra rika år. Andra saker blev viktiga.

Tack vare Lars-Åke och Maj-Britt och deras generositet, fick vi uppleva fantastiska somrar. Alltid tävlingar och bus. Vi letade godis och vi spelade boccia. Ja, det var fint.

Lars-Åke, som var revisor och VD för en egen revisionsbyrå: Konsulterande byrån AB, gjorde sedan ungefär som far och omskolade sig han också till präst, 50 år fyllda om jag inte minns fel.

När han gick i pension hade han den inte alltför ansspråksfulla titeln:

Kyrkoadjunkt

Det är en titel som inte finns längre. Kanske säger det något om Svenska kyrkan och hierarkier. Lars-Åke hade ingen önskan att göra karriär. Han ville vara präst fullt ut.

Han var också den som blev vår vigselpräst, när vi gifte oss i Kalmar 1984.

I hans dödsannons står det:

... har styrkt av Altarets Heliga Sakrament, nått fram till livets vattenkällor.

Samma kväll som han dog, firades också mässa på hans sjukrum, så klart tillsammans med gudmor Maj-Britt. Precis som vi fick göra med vår mor, kvällen innan hon dog, 1999.

Jag är tacksam över att två av mina syskon har möjlighet att vara med på begravningsmässan i Olaus Petri kyrka i Örebro idag, den 11 mars, klockan 13.00.

Jag kommer att närvara med hela min person, trots att jag rent rumsligt är långt bort. Jag är med i mina tankar och i min bön. Och jag är med i stor tacksamhet över att ha fått ha Lars-Åke som gudfar i alla dessa år.