Svenska kyrkan – hierarkisk? Del 2.

I min förra bloggpost berörde jag Svenska kyrkans hierarkiska uppbyggnad. Framför allt på församlings- och pastoratsnivå. Det som brukar kallas den lokala nivån. Jag lovade även att fortsätta skriva om stiftsnivån. Jag ska inte skriva om detta just nu. Istället ska jag reflektera lite över ledningsstrukturen i den del av Svenska kyrkan, som jag just nu arbetar i. Svenska kyrkans internationella arbete. Som är en del av den nationella nivån.

Sedan augusti 2012 är jag anställd som utsänd medarbetare. Jag är universitetslektor i Sydafrika, sekonderad av Svenska kyrkan.

Såhär ser strukturen ovanför mig ut. Och jag använder begreppet 'ovanför' eftersom det är så det avbildas i de organisationsskisser jag har tillgång till.

Min chef är alltså team-ledare för Afrika-teamet. Över honom finns chefen för regionenheten. Över henne den internationella chefen. Över honom generalsekreteraren. Hon står i sin tur står under kyrkostyrelsen. Som är ansvarig inför kyrkomötet.

Hur många chefsnivåer blev det över mig i organisationen? Fyra. Om organisationen skulle plattas ut, skulle det bli större grupper av anställda, som fick samsas om samma chef. Det är i och för sig inte bra, eftersom det inte går att vara chef för hur många som helst.

Men det som händer i en organisation, där det finns tre nivåer mellan mig (som är lägst ner) och chefen (som är högst upp) är att det är i stort sett omöjligt att nå fram till chefen. Skulle jag ändå försöka kommunicera med de översta lagren i organisationen skapar det en del irritation. Jag har testat.

En liten reflektion om hur denna situation uppstod. Vi backar bandet till 1982, när jag kom hem efter ett år som volontär i Sydafrika, utsänd av Svenska kyrkans mission (SKM). Jag blev inbjuden till det som då kallades missionstyrelsen och fick avlägga rapport. På kvällen var jag medbjuden till missionsdirektorns hem, där även den självskrivne ordföranden i missionsstyrelsen var med, d v s Svenska kyrkans ärkebiskop. Jag minns att jag, som 21-åring upplevde mig som en del av en familj.

I samma veva hade det skett en rad förändringar. SKM och Lutherhjälpen hade flyttat ihop med Sjömanskyrkan i det nybyggda kyrkans hus. Från början tror jag att organisationerna (som var i stort sett fristående och oberoende inom Svenska kyrkan) delade på ekonomiavdelningen. Kanske även på rekrytering, genom Internationell kyrkotjänst (IKT).

Det dröjde inte många år förrän allt drogs in under kyrkomötet och det som sedan kom att kallas Stiftelsen för rikskyrklig verksamhet. (Kyrkomötet var ju en del av statskyrkosystemet och kunde därför inte bedriva denna typ av verksamhet.)

Sedan slogs även Lutherhjälpen och SKM ihop. Först behölls 'varumärkena', som det sades. (Jämförelser gjordes med Coca cola och Fanta: två varumärken inom samma concern). Sedan blev även varumärket detsamma: 'Svenska kyrkan, internationellt arbete'.

Det säger sig självt att SKM kunde ha en plattare organisation, eftersom det var en fristående struktur inom Svenska kyrkan. Kopplingen till Svenska kyrkan var ju solklar, inte minst genom att ombud från alla församlingarna var med och valde representater till styrelsen (om jag minns rätt). Och att ärkebiskopen var självskriven ordförande.

Min upplevelse är att förtroendevalda i Svenska kyrkans kyrkomöte inte riktigt förstod finessen i att ha fristående organisationer inom kyrkan, som SKM, Lutherhjälpen, Sjömanskyrkan och diakonistiftelserna, för att ta några exempel. Bland beslutsfattare, som fostrats i politiska sammanhang, föreföll det bättre och mer lättstyrt att få in allt i samma organisation. Samordning. Stordrift. Säkert ligger det mycket i det men jag tror också det handlar om makt och kontroll.

Det senaste steget i denna utveckling är att diakoner inte längre kan utbildas vid diakoniinstitutionerna (Vårsta, Samariterhemmet, Ersta, Stora Sköndal och Bräcke). Inte heller kan församlingspedagoger utbildas vid de olika folkhögskolor, som haft det uppdraget (Sigtuna och Jämshög och kanske någon fler). Samordning eller kontroll? Välj själv.

Det som har hänt, enligt mitt sätt att se det, är att det mesta som sker inom Svenska kyrkan, trycks in i samma organisation. Det har sina fördelar. Kyrkomötet, via kyrkostyrelsen, har kontroll över det som sker och eventuellt (så är tanken, tror jag) blir Svenska kyrkans arbete samordnat och mer effektivt. Jag förbehåller mig dock rätten att tvivla på att detta verkligen sker.

Dessutom har denna utveckling ett pris. Organisationen blir mer hierakisk och därmed får vi fler chefsnivåer.

Många tycker säkert att det är bra som det är. För oss som inte tycker så kvarstår frågan: hur kan läget förbättras?

När det gäller den nationella nivån (kyrkokansliet) har jag faktiskt inga bra idéer. Men när det gäller församlingar och stift, har jag en idé, som jag ska persentera i min nästa bloggpost.