Bibeln och Bibelsällskapet i ropet

När jag i morse öppnade min digitala DN-app och läste två texter på sidan två kändes det som att några pusselbitar föll på plats. Ledaren har rubriken

Ingen kan längre blunda för att SD medvetet förstör det demokratiska samtalet

Texten hävdar att SD använder sig av anonyma konton för att sprida rena felaktigheter och att de därmed inte kan hållas ansvariga för det. Det är TV4:s program ”Kalla fakta” som gjort avslöjandet. Detta kommer inte som någon överraskning för mig. Men däremot var det intressant att ledaren bland annat hänvisar till …

… akademiledamoten Ingrid Carlberg, som har skrivit en bok om dold propaganda, förklarar att det är viktigt för propagandamakarna att det alltid ska ”gå att förneka kännedom” (DN 6/9 -23).

Ingrid Carlberg är suppleant för Svenska Akademien i Svenska Bibelsällskapets Huvudmannaråd. Vi träffades i måndags.

Den andra texten är författad av Erik Helmersson. Rubriken är

När Koranen brinner ska man reagera exakt som i Malmö

Vid en koranbränning i Malmö häromdagen läste koranbrännarna ur Bibeln, beskriver Helmersson. Hans kommentar säger mycket:

Ja, och så citerade de Bibeln också, enligt Skånska Dagbladet. Vilka partier framgick inte, men det var knappast Romarbrevet: ”Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte … Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.”

Koranbrännarnas provokation möttes med dans. Bra metod. Men också intressant att en ledarskribent i DN ger sig in i diskussionen och använder bibelord i sin argumentation. Bibeln är inte bara en del av vår historia. Den är en del av vår nutid. Och den är viktigt för många människor i vårt land. Den är absolut inte kompatibel med islamofobi och nationalism. Den har ju sitt ursprung i Mellanöstern. Som kristen tror jag att Bibeln är Guds tilltal till oss. Till människor i precis alla kontexter.

En viktig och läsvärd bok

Thomas Szendrö har jag känt sedan ungdomsåren. Vi sjöng i ett antal körer tillsammans. Schola Cantorum, Collegium Cantorum och Allmänna Sången. Därefter har vi setts lite till och från. Sedan hustrun och jag flyttade tillbaka till Uppsala 2015 ses vi återigen mest i körsammanhang. Alltid trevligt.

Thomas har skrivit en bok som beskrivs som en generationsroman. Den är utgiven på Visto förlag och heter:

Jag är som Leonardo

På baksidan kan man läsa att den innehåller ”två berättelser, som vävs ihop och blir till en, om förbjuden kärlek i olika tider med olika förutsättningar”. Thomas väver skickligt. Dels hänger berättelserna ihop rent narrativt eftersom några personer dyker upp i båda berättelserna, dels - och kanske framför allt – hänger de ihop tematiskt. Inte minst eftersom boken beskriver två kärlekspar: Istvan och Peter i Ungern på 1950-talet samt David och Josef ett drygt halvsekel senare i Uppsala. Några andra viktiga teman är hur människor påverkas av totalitära system som öststatskommunism och nazism. Det framgår tydligt att förtrycket drabbade alla människor men i denna bok lyfts också HBTQ-personers situation särskilt fram. Exempelvis att de homosexuella som överlevde förintelsen sällan togs emot med öppna armar av sina familjer utan fick fortsätta att leva i stor utsatthet. Ytterligare ett viktigt perspektiv handlar om hur personer med intellektuella funktionsnedsättningar och/eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har det i vårt samhälle idag. Thomas är lärare och har arbetat många år i särskola.

Boken är lätt att följa. Lite av en bladvändare. Samtidigt är det viktiga och svåra frågor som tas upp. Thomas själv menar att boken ställer frågan om läsaren vågar vara sann mot sig själv. Och det är verkligen något som vi alla behöver fråga oss. Men också inse att samhället – genom historien – men också idag försvårar för vissa personer att leva sanna liv.

Det är ju omöjligt att få med allt i en enda bok. Ändå undrar jag lite varför Thomas inte tar upp den utveckling som vi ser i många länder och även i vårt land idag? Istvan och Peter kämpar ju inte bara med sina familjers känslor inför detta att de är ett par. De har hela samhället och den politik som förs, emot sig. David och Josef möts däremot av stor sympati från omgivningen. Det är endast i den nära familjen som det väcks frågor. Hade jag fått önska något hade jag gärna sett en nivå till i den andra delen, nämligen det hårdnande samhällsklimatet. Möjligen är det så att Thomas själv upplever att vårt samhälle är tillåtande och i så fall är det ju bra.

Detta är dock en liten marginalanteckning. I sin helhet vill jag verkligen rekommendera boken och gratulerar Thomas till sin debut som romanförfattare. Lite avundsjuk är jag allt.

Thet Nyia Testamentit på Swensko 1526: Boken, språket, teologin

Precis hemkommen från en tvådagars konferens om Nya testamentet 1526 fylls jag av stor tacksamhet över två verkligt intressanta dagar. Visserligen arbetar jag för Svenska Bibelsällskapet men jag har inte varit ansvarig för denna konferens utan kunna sitta och lyssna i stort sett hela tiden. Endast mellan 13.45 och 14.15 idag hade jag själv en presentation.

Redan förra året hade organisatörerna inbjudit till en första, sonderande samling. Då var vi – om jag minns rätt – drygt 20 personer. Under konferensen har vi varit uppemot 45–50 personer. Det har varierat under de två dagarna.

Fyra forskare har utgjort en styrgrupp. Lasse Mårtensson (Uppsala universitet), Jonatan Pettersson (Stockholms universitet), Richard Pleijel (Stockholms universitet) och Henrik Williams (Uppsala universitet). Av dessa är tre språkvetare och en bibelvetare. Det säger lite om konferensen. Språkvetarna var i majoritet. Helt klart. Jag tror inte ens vi var en fjärdedel teologer, även om vi räknar in auditoriet. Det var en besvikelse. Vi teologer borde ha engagerat oss mer. Det handlar ju om den första svenska översättningen av Nya testamentet.

Glädjande med styrgruppen är att två av dem (Richard och Henrik) representerar Svenska kyrkan i Svenska Bibelsällskapets huvudmannaråd. På så sätt var ju ändå Bibelsällskapet med i matchen. Och det var vi ju också eftersom både undertecknad och Mikael Winninge, vår översättningsdirektor, gjorde presentationer.

NT 1526 är en viktig del av Svenska Akademiens Ordbok (SAOB). Den tillsammans med Gustav Vasas registratur som startar 1521 utgör en slags startpunkt för nysvenskan. Därför är bibelutgåvan förstås viktig för svenska språkets utveckling.

Utöver en mängd språkvetare från Sverige fanns föreläsare med från Polen och olika lärosäten i Schweiz. Så spännande att det finns experter på nordiska språk även i många andra länder i Europa.

Det fanns också experter som föreläste om den tidens boktryckande, om de kvarvarande exemplaren av NT 1526 (ungefär 30 st av en upplaga på mellan 500 och 1000), om illustrationerna i dåtidens böcker och mycket mer.

Själv tittade jag på betydelsen av denna bibelutgåva för den svenska kyrkoprovinsens självständighet vad gäller förmågan att bedriva en egen teologi. Det var inte helt enkelt att besvara de frågor jag ställde. Jag tog hjälp av bland annat en västafrikansk teolog från förra seklet, Lamin Sanneh, och hans teorier om bibelöversättning.

Nu ska det bli en antologi som ska vara klar 2026, då vi också ska fira 500-årsjubileet av NT 1526. Den sista presentationen, som Richard Pleijel gjorde, gav tankar inför detta. Det är ju så lätt att skapa ett slags historiskt narrativ eller berättelse, som egentligen säger mer om vår tid än om 1500-talet. Richard berättade om att detta gjordes under 1800-talet och 1900-talet. Ofta då för att förstärka nationalistiska strömningar, där enheten i språk och religion var en viktig komponent. Det är inget som jag är intresserad av att delta i. Däremot vill jag vara med och understryka att NT 1526 inte bara var en reformatorisk produkt. Det fanns vissa rön från konferensen som pekar mot att de katolska klostren och medeltida stiften visst deltog i arbetet och att reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreæ endast sammanställde. Det verkar också som att NT 1526 hade Erasmus latinska text som förlaga i större utsträckning än Luthers översättning från 1522. Erasmus var reformkatolik. Stämmer detta så var NT 1526 en förreformatorisk översättning. Det vill jag gärna berätta. Och fira.

Biskopen i Svenska kyrkan i Karlstad stift,
Sören Dalevi, höll en spännade presentation,
tillsammans med Otfried Czaika, som är stiftsteolog.

Birgittakyrkor

Den senaste tiden har jag varit i flera kyrkor som bär Birgittas namn. På Bibelns dag predikade jag och höll föredrag i S:ta Birgittakyrkan i Knivsta. Under ett år arbetade hustrun där och vi bodde också ett halvår i församlingen. Det var 2015.

På min dopdag, Kyndelsmässodagen, predikade jag och höll föredrag i S:ta Birgitta kyrka i Västerleds församling i Stockholm. En präst som jag hade som student på Svenska kyrkans utbildningsinstitut hade bett mig komma. Och det gjorde jag gärna. 

Söndagen därpå – den 11 februari – sjöng den kör jag är med i, i Vindhemskyrkan Sankta Birgitta.  

Senast var det i lördags, då jag höll en frukostföreläsning i Birgittakyrkan i Kalmar. Det är dessutom den kyrka där hustrun och jag gifte oss för snart 40 år sedan. 

Jag googlar och hamnar på en wikipediasida med alla kyrkor som är uppkallade efter den Heliga Birgitta. Inte bara i Sverige utan även i andra länder. Skojigt att det finns fler i Finland än i Sverige. Det visste jag inte. Här är i alla fall listan för Sverige: 

Sankta Birgittakyrkan i Sankta Birgitta församling i Växjö stift

Sankta Birgittakyrkan i Knivsta församling i Uppsala stift

Sankta Birgitta katolska kyrka i Norrköping

Sankta Birgittakyrkan i Västerleds församling i Stockholms stift

Birgittakyrkan i Sköns församling i Härnösands stift.

Birgittakyrkan (Olshammars kyrka) i Hammars församling i Strängnäs stift

Där finns alltså inte Vindhemskyrkan. Men i raden av kyrkor som nämns har jag alltså medverkat med predikan, föredrag eller sång i hälften. Kul!

Snart val i Sydafrika

2024 har kallats för ett supervalår. Aldrig har så många människor på vår jord gått till valurnorna. För oss i Sverige handlar det om val till EU-parlamentet den 9 juni.

Även Sydafrikas folk ska rösta i år. President Cyril Ramaphosa meddelade den 23 februari att allmänna val till parlamentet ska hållas den 29 maj. Dagen blir i vanlig ordning även allmän helgdag. Denna valdag sammanfaller med att Sydafrika fyller 30 år som demokrati. 

Det som sticker ut mest är förmodligen att det statsbärande partiet, African National Congress (ANC), som haft egen majoritet i parlamentet sedan 1994, med all sannolikhet kommer mista sin majoritet denna gång. Ipsos har en sammanställning på vad människor som registrerat sig – och velat uppge vad de kommer att rösta på – kommer att rösta på. Det är ju en gissning men ANC får i mätningen knappt 40 %. Detta ska jämföras med att ANC i förra valet fick 57,5 procent. Näst största parti är i Ipsos mätning inte Democratic Alliance (DA) som i parlamentet har drygt 20 % idag utan Economic Freedom Fighters (EFF) som idag har drygt 10 %. Om Ispos har rätt skulle EFF i årets val få 18,6 % och bli något större än DA, som ligger på 17,3 %.

Övriga partier är alla mindre än 5 %. Där märks Inkatha, som framför allt har stöd bland Sydafrikas största folkgrupp, zuluerna. En uppstickare är också ActionSA, som är ett utbrytarparti ur DA, lett av förre borgmästaren i Johannesburg, Herman Mashaba. 

I december förra året deklarerade tidigare presidenten, Jacob Gedleyihlekisa Zuma, att han blir ledare för ännu ett nytt parti. Det heter uMkhonto weSizwe. Namnet är detsamma som ANC’s väpnade gren hade under kampen mot apartheid. 

Zuma är fortfarande indragen i korruptionsåtal. Dessutom har han redan varit president under två perioder. Enligt Sydafrikas konstitution får ingen president sitta på sin post mer än så. Zumas anhängare är av den uppfattningen att denna lag måste ändras. Jag lyssnade på en av partiets företrädare som intervjuades. Vad jag förstår har det nya partiet ännu ingen konstitution och det är därmed oklart hur de tillsätter namn på sina valsedlar. 

Kommer Zuma lyckas samla tillräckligt med röster för att bli ett hot mot ANC? Jag tror inte det. Även om han hävdar att Sydafrika mådde bättre under hans tid som president, tror jag inte han hinner lura tillräckligt många. För han far verkligen med osanning. Låt oss ta exemplet med Load Shedding. (Det betyder att strömmen stängs av i olika delar av landet i omgångar, så att den begränsade mängd elektricitet som landet lyckas producera, ska räcka.) Zuma menar att det bara blivit värre under Ramaphosas ledarskap. 

Det stämmer visserligen. I en artikel i Daily Maverick står det så. Men varför har det blivit värre? Jo, för att Zumas administration sålde ut stora delar av det statliga elbolaget Eskom. Framför allt till finansfamiljen Gupta. Man köpte dessutom, enligt Daily Maverick, in kol med lägre kvalitet till kolkraftverken, så att de gick sönder. Och i stort sett inget underhåll gjordes på elnätet. Då är det ju inte så konstigt att det blir värre. 

ANC blir rimligen största parti. Men kommer de att kunna bilda regering? Kommer de att få stöd för sin presidentkandidat? Varken DA eller EFF är tänkbara koalitionspartners. Men utan någon av dem får ANC knappast ihop en majoritet. Det blir verkligen intressant att se vad som händer. 

Sydafrika är vårt andra hemland. Vi önskar att landet ska få en regering som gör allt för att bekämpa korruption och som använder landets enorma tillgångar för att lyfta stora delar av befolkningen ur fattigdom. Hur detta ska gå till vet jag inte. Men jag slutar aldrig hoppas.

Mera Messaure

För en tid sedan bloggade jag om en bok jag läst, där orten Messaure förekommer. Då hörde en god vän av sig och berättade att Messaure också förekommer i Liza Marklunds senaste deckare

Stormberget

Alltså måste jag ju genast skaffa den och läsa. Givetvis begås ett antal brott och ett av dessa är den så kallade Kaltiskuppen. Den har Liza Marklund byggt på en verklig händelse, nämligen Vietaskuppen. Det går att läsa om den på Wikipedia:

Kuppen skedde vid Vattenfalls kraftverksbygge vid Stora Sjöfallet, i byn Vietas, en liten "vattenrallarby" vid Luleälven. En stor del av arbetarna skulle gå på ledighet under påskhelgen när man under förmiddagen den 22 april 1971 upptäckte att den barack där kassaskåpet med alla löneutbetalningspengar förvarades tidigare under natten utsatts för ett inbrott där det försvunnit 541 000 kronor i kontanter, ett belopp som motsvarar omkring 4,2 miljoner i 2021 års penningvärde.

Liza Marklund har i stort sett copy-pastat genomförandet av kuppen och placerat den i Messaure.

I mina tidigare bloggposter har jag lyft fram att utbyggnaden av exempelvis Stora Luleå älv (där både Messaure och Vietas ingår) framför allt påverkar samerna liv och naturen i stort. Att det finns ett pris som någon måste betala för den elektricitet vi utvinner. Detta finns med i Stormberget men då handlar det mest om de människor som bor vid älven (och som inte är samer) och drabbas av vattenregleringen. Det är ju också ett viktigt perspektiv.

Stormberget är rätt och slätt en deckare. Om jag jämför den med Älven i mig och inte minst med Herrarna satte oss hit, blir det tydligt att det endast är ett tidsfördriv och egentligen inte en bok som berör på djupet.

Men tidsfördriv är ju inte helt fel det heller.

Skam- eller skuld-kultur

Denna vecka har jag varit på resande fot. Om jag delar upp resan i alla etapper såg det ut på följande sätt:

Uppsala-Stockholm-Alvesta-Värnamo-Gnosjö-Anderstorp-Gnosjö-Värnamo-Alvesta-Lund-Malmö-Stockholm-Uppsala

I stort sett alla tåg var i tid. Bara på den sista sträckan dök en försening upp. Jag är med andra ord nöjd. Givetvis har jag haft giltig biljett på varje sträcka. 

När jag åkte med Jönköpings länstrafik förstod jag att alla inte har det. Länstrafiken har nämligen en kampanj som går ut på att man ska blippa sin biljett. Det vill säga, resenären ska ha en biljett. Läs mer via denna länk.

Nu är frågan: vad är skälet till att resenären ska ha biljett och blippa? På något ställe i kommunikationen på webbplatsen förklaras det såhär:

Gör det rätta – följ lagen och ha en giltig biljett …

Men den bild + bildtext som fanns på bussen, lyfte fram en annan aspekt:

Om du inte blippar tror andra att du fuskåker.

Det är jobbigt med arga blickar. Ha en giltig biljett och blippa den när du går på bussen så slipper du blickarna.

Detta vill jag beskriva som ett uttryck för en typisk skam-kultur. En felaktig handling är bara fel om den upptäcks. Om ingen ser mig så behöver jag ju inte skämmas. Min fråga till Länstrafiken blir ju denna: Om bussen är tom, kan jag låta bli att blippa min biljett då?

I en skuld-kultur känner personen en inre röst som säger: skaffa biljett. Att inte göra det ger ett dåligt samvete, oavsett om någon ser på eller ej.

Med en kraftig förenkling är mitt intryck att vårt samhälle just nu präglas av individualism och skam-kultur. Det är en dålig kombination. Den innebär att individen i första hand tänker på sig själv och moraliskt styrs av huruvida hen blir upptäckt eller ej. Då är det betydligt bättre att också tänka på andras väl och ve. Samt göra rätt, oavsett om det upptäcks eller ej.