Älven i mig

Anledningen till att jag läst denna bok var att mina tre syskon hade aningen läst den eller införskaffat den. Jag ser fortfarande fram emot att vi kan dela våra intryck vid tillfälle.

Boken är skriven av Jannete Hentati och den är utgiven på Albert Bonniers förlag år 2023. Författaren är född i Jåhkåmåhkke (Jokkmokk). Vad jag förstår har hennes mamma och morfar arbetat vid vattenfall. Trots det (eller på grund av det) vill hon ta reda på hur utbyggnaden av Lilla Luleälven och Stora Luleälven påverkats av alla regleringar. Å ena sidan bidrar alla kraftverk till det svenska elsystemet och har en avgörande roll för den gröna omställningen, å andra sidan utgör utbyggnaden en enorm exploatering av hela området runt älvarna.

För Jannete Hentati handlar det också om att söka sina egna rötter. Och hon upptäcker att de finns i älven och bland de människor som lever i och kring älven. Hon och hennes man färdas till en rad olika platser och möter människor från alla sammanhang. Inte minst ett stort antal samer.

Det är speciellt att från sidan 143 och framåt läsa om en person som var ingift i vår släkt. Dåvarande rektorn för Samernas folkhögskola i Jåhkåmåhkke, Lennart Wallmark, beskrivs som en viktig person i motståndet mot en fjärde reglering av det som kom att kallas Akkajaure. Motståndarna fick på ett sätt rätt i vattendomstolen. Den konstaterar att Vattenfalls förslag om ytterligare relgering är otillåtet enligt vattenlagen. Ändå beslutas att utbyggnaden får ske. Att dispens från lagen ska ges. Lennart Wallmark var gift med Ingeborg Ekstedt. Hon var kusin med min mormor. Jag minns att vi hälsade på dem en gång i Åsele, där han tjänstgjorde som präst efter att ha slutat på Folkhögskolan.

Vår familj bodde invid Stora Luleälven år 1965 och 1967–70. Först i Miessávrre (Messaure) och sedan i Bårjås (Porjus). Messauredammen är älvens största. Det är en 2 kilometer lång och 101 meter hög, jord- och stenfyllnadsdamm.  Porjusdammen är den äldsta. Byggd 1910–15. När vi bodde i Bårjås var vi ofta på andra platser längs älven. Far var präst i Bårjås och då ingick det att leda gudstjänster i Ålloluokta, Sáltoluokta (Saltoluokta) och Vájsáluokta (Vaisaluokta). Vi bodde vissa helger i de tjänstebostäder som fanns. Det är goda minnen. En nylövad kåta med renskinn. Vi sov sida vid sida i våra sovsäckar. Nära marken.

Det innebär att väldigt många av de platser som beskrivs i boken är bekanta. När jag läste boken slog det mig att jag också har en del av mina rötter just där. Samma frågor som författaren ställer har också jag. Jag håller med när hon skriver:

Obs! Obs! Glöm ej: Priset på el står alltid – bör alltid ställas – i relation till priset för el.

Naturen betalar ett högt pris. Samerna betalar ett högt pris. Våra efterkommande betalar ett högt pris. Samtidigt är det som Anna Andersson skriver i en recension i Aftonbladet:

Inte någon gång säger Jannete Hentati, eller någon hon pratar med, att man inte borde ha byggt ut Lule älv.

Frågan är helt enkelt väldigt komplex. Men det minsta vi kan göra är att också benämna det höga pris som betalas för utbyggnaden.