Så mycket våld

Detta blir en kort bloggpost.

Går det att värdera terror? Är det inte alltid fruktansvärt? Jag har bloggat om de tolv på tidningsredaktionen i Paris. Satirtecknarna och poliserna. Jag har även kommenterat de fyra judiska kunderna i en kosherbutik. Jag jämför inte. Jag uttrycker min avsky. Dåden i Paris skedde 7 och 9 januari.

Den 3 januari skedde ett annat terrordåd. I Baga i norra Nigeria. DN tror att upp emot 2 000 personer kan dödats av Boko Haram.

Vad jag förstår vill även Boko Haram utropa en egen stat. Ett kalifat. Som Isis. Skrämmande.

Jag har ingen uppfattning om hur många som dör i Syrien och Irak. Hur många dör i konflikten Israel-Palestina?

Om några veckor börjar det akademiska året. Några studenter från Paris, Syrien, Irak, Israel eller Palestina möter jag inte. Men några kommer från Nigeria, det vet jag.

De var judar

Det kanske inte är så konstigt att det mesta av medialt fokus varit riktat mot avrättningen av de anställda på Charlie Hedbo i Paris förra veckan. Jornalister världen över skriver om andra journalister och värnar om det det fria ordet. Inget fel i det.

Men dagen efter togs gisslan i en butik och fyra av dem dödades. Jo, det har skrivits även om dem – men mitt intryck är att det skrivits mindre. Och framför allt i sociala medier har det uppmärksammats mindre. Åtminstone i mitt flöde. Vilket är ett memento!

Det brutala dödandet skedde i en judisk kosherbutik och de som dog var judar.

Enligt Aftonbladet har detta redan lett till att fler judar vill fly från Frankrike. Förra året emigrerade sju tusen – en fördubbling med året innan. Detta är en mycket skrämmande utveckling.

Lika oroande är det att judar också känner sig otrygga i Sverige och många flyr.

Positivt är att Frankrikes regering har beslutat skärpa säkerheten vid de judiska skolorna. Om detta skriver Kyrkans Tidning. Men det i sig är ju oacceptabelt: att barnen ska behöva säkerhetsvakter.

Om detta behöver vi tala. På detta behöver vi reagera.

Tjugondag Knut

Dukar och bonader tar inte så stor plats men skapar trevnad.

Så var det dags igen. Det har gått 20 dagar sedan juldagen. Eller sju dagar sedan trettondedag jul. Julens efterfirningstid är över. I vårt hem plockar vi undan juldukar och julpynt. I år går det fort. Vi tog inte med oss så mycket till Sydafrika denna gång. Mest dukar!

Det egentliga skälet att julen avslutas just denna dag är att den ursprungliga juldagen, 6 januari, har en så kallad oktav. Så idag är det alltså åttondedag Trettondag Jul.

Dessutom har vi dansat ut granen. Fast inte riktigt, för granen, som inte är en gran utan en tuja, är planterad i en kruka. Det närmaste vi kommer att slänga ut granen är nog att plantera den i trädgården.

Kyrkoårets växlingar, som sätter avtryck i hemmiljön – det gillar jag. Kan vi dessutom knyta olika aktiviteter till de datum, som hör ihop med aktiviteten, gör vi gärna det. (Ibland finns ju skäl att rucka på ordningen. T ex vid resor.)

Denna gång förstärks Tjugondag Knut av att våra julgäster åker hem. Men det är inte för att vi slängt ut dem. De hade gärna fått stanna!

Lite dans kring den avklädda granen fick det bli. I kortbyxor. Varmt denna dag.

Att vara eller inte vara Charlie ...

Det mesta är redan skrivet. Själv kopierade jag ett pressmeddelande från Kyrkornas Världsråd i min förra bloggpost. För att jag tyckte det var bra och balanserat.

Alltså: först inträffar terrordådet i Paris. Sedan skrivs/sägs massor i vanlig media och ännu mer i sociala medier. När det är gjort kommenteras på det som redan sagts och skrivits. Nu är vi kanske inne på tredje varvet. Minst. Finns det något mer att säga? Jag vet inte men jag skriver ändå. För det handlar ju till stor del om det fria ordet, eller hur?

Det självklara har jag redan skrivit. Terrordådet i Paris var fruktansvärt. En kriminell handling. Men, som alla terrordåd, utfört på en ideologisk grund.

Problemet börjar när olika tyckare och tänkare (som jag) ska sätta in det som skett i ett sammanhang. Den vanligaste reflektionen i Europa, är att måla upp en kamp mellan extremistiska krafter och demokratiska. Självklart står Europa för det demokratiska och 'de andra' för det extremistiska. Några väljer då att avgränsa gruppen extremister till bara vissa och menar att dessa finns överallt. Så gör t ex Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, när hon skriver:

Tillsammans måste vi bekämpa den extremistiska ideologi som ger bränsle åt attacken. Vi måste också motarbeta det felaktiga skuldbeläggande som sker när denna ideologi förväxlas med religion.
Lika lite som terrorattentaten i Norge 2011 kan rättfärdigas på kristna grunder kan attentatet i Frankrike 2015 göra det på muslimska.

Och visst är det sant. Extremism finns i alla mänskliga sammanhang och leder ofta till brutalt våld.

En annan grupp, som ibland känns ganska stor, är de som menar att det som skedde i Paris är ett uttryck för en kanske extrem, men dock vanlig form av Islam. De som ser det så undrar ofta, varför inte världens muslimer fördömer det som skedde.

Min upplevelse är att muslimer världen över verkligen fördömer det som inträffat. Det hävdas av många. T ex Huffington Post. En annan internetsida, .Mic, har samlat olika uttryck för avsky från arabvärlden.(Nu vet jag förstås att arab och muslim är olika saker. Jag tar upp det, för att många i väst blandar ihop begreppen).

Att skylla terrorattentatet i Paris på Islam är okunnigt och fördomsfullt. Lyssna t ex på en intervju med professor Reza Aslan. (Han har skrivit en uppmärksammad bok om Jesus, som jag recenserat för ett tag sen. Den tyckte jag inte var så bra men i intervjun är Professor Aslan lysande.) Intervjun, som är på engelska, tar 6 minuter. Den är värd att se, för den visar hur mycket västvärlden generaliserar kring Islam. Länken kommer här.

Det som har stört mig i många reflektioner är företeelsen att dela in världen i onda och goda människor och att göra det på ett mycket förenklat sätt.

Därför håller jag inte helt med den ledare som DN hade den 8 januari med rubriken:

Jo, det är vi mot dem

Jag är med, när de skriver:

Det är vi som kallar oss muslimer, kristna, judar, buddhister, hinduer, asatroende, ateister eller agnostiker. Och som menar att våra medmänniskor har rätt att kalla sig, och tillbe, vad de vill. Vi står mot dem som menar att just deras gud är den ende tillåtne och att den som smädar denne gud förtjänar att dö.

Men i nästa mening skriver DN:

Det är vi som till skillnad från dem som låg bakom attacken tror på pluralism, på flera religioner, flera sanningar, flera åsikter som får brytas mot varandra i öppen debatt.

Jag håller inte med. Kanske är det bara slarvigt skrivet men jag tror inte 'på flera religioner'. Väldigt många troende människor i världen tror på en religion eller snarare, tror på Gud på det sätt som just den religionen gör. (Med alla de varianter som finns inom olika religioner).

Men bara för att jag är kristen och inte håller med Bahá'í  eller Buddhism, betyder inte det att jag vill hindra någon annan att tro som hen tror.

När jag läser DN känns det som att DN egentligen menar att det är de som omfattar en postmodernistisk verklighetsuppfattning mot dem som 'lever kvar' i det moderna eller ännu värre i det för-moderna. DN kan gärna tycka så och får så klart även uttrycka det. Men alla som inte är postmodernister är inte per definition onda. Och, det kommer nog att visa sig, att det även i den postmoderna verklighetsuppfattningen kan finnas nog så mycket förakt och fördomar mot 'de andra'. (Själv rör jag mig mellan dessa tre olika verklighetsuppfattningar och tror inte ens att indelningen i förmodernt, modernt och postmodernt helt och fullt täcker in vår underbart, komplicerade mänsklighet.)

Det måste det vara tillåtet att kritisera Charlie Hedbo. Det gör t ex Jacobin, som är en webbaserad vänstertidskrift i USA. De hävdar att Islam framställs rasistiskt i Charlie Hedbo’s teckningar. 

Websidan Polifonen, går så långt som att säga att Charlie Hedbo är

... ett politiskt språkrör för högerextremismen.*

Men ordet är försett med en asterisk och när jag läser längre ner på sidan ser jag följande kommentar:

Delar av den franska vänstern har i många avseenden adopterat extremhögerns retorik. Så trots att Charlie Hebdo alltså är en så kallad vänstertidning, härbärgar de konservatismens muslimkritik. Därav ordvalet, “högerextremism” i texten.

Detta håller jag inte med om. Men jag inser att jag förmodligen vet för lite om Cahrlie Hedbo. Dessutom är det kanske inte rätt tillfälle att kritisera Charlie Hedbo. Det uppfattas lätt som ett sätt att anföra förmildrande omständigheter.

Men tänk efter: går det inte att hålla dessa två teser i medvetandet samtidigt? Det var helt oförsvarligt att avrätta journalisterna på Charlie Hedbo. De dog för det fria ordet. Det är det ena. Just därför, för att tidningen egentligen vill åstadkomma debatt, har vi rätt att använda just detta fria ord, till att kritisera deras satirteckningar. Det är det andra.

Men, allt har sin tid. Just nu står jag kvar vid det jag skrev i min förra bloggpost:

I am Charlie.

I am Charlie

Twelve persons have died in a terror attack in Paris. It was an attack on the office of the satirical magazine Charlie Hebdo. It was also an attack on the freedom of speech. It is terrible!

The acting general secretary of the World Council of Churches, Georges Lemopoulos, says in a press statement:

The fatal attack that has taken place today in Paris against the satirical newspaper Charlie Hebdo is an attack on human life, human dignity and the human rights of all. The World Council of Churches utterly rejects and condemns any religious justification advanced for it. Together with all people of true faith and good will, we pray for the victims and their families, for the perpetrators to be brought to justice, for the extremist ideology that inspired this attack to be extinguished, and that justified outrage may not lead to reprisals against Muslims or fuel anti-Islamic sentiment.

I can only say:

I am Charlie

Kärleksbombning och sekularism

De attentat, mordbrandsförsök och vandaliseringar som sker mot olika former av gudstjänstlokaler (nu senast en moské i Uppsala) uppfattar vi ibland som utslag av främlingsfientlighet. Eller fascism. Hatbrott med andra ord. Det stämmer säkert oftast att detta ligger bakom.

Men jag undrar om det inte även finns en annan, underliggande orsak. Är det månne så att de byggnader som angrips upplevs som hot mot sekularismen? Vårt västerländska samhälle har ju vant sig vid en kamp kring huruvida relgiösa uttryck ska höra hemma i det offentliga rummet eller ej. En gudstjänstlokal är i så fall ett slag i ansiktet på denna ideologi.

Om detta resonemang stämmer, betyder det att främst de gudstjänstlokaler, som hör till trossamfund som inte är i dialog med sekularismen, blir attackerade. Kanske är det så att moskéer och synagogor är mest utsatta just därför. Men i den mån kristna församlingar utmanar den rådande ordningen och börjar ta mer plats i det offentliga rummet, kanske de också utsätts.

Nu vet jag ju att tempel, moskéer, synagogor och kyrkor runt om i vår värld utsätts för attacker – även (eller kanske främst) i miljöer som inte alls kan beskrivas som sekulariserade. Orsakerna är rimligen många olika och skiftar mellan olika kontexter.

Mitt inlägg är egentligen mer en fråga än ett påstående.

Tanken kom, när jag smakade på ordet 'kärleksbomba' som jag bara sett i anslutning till attackerade gudstjänstrum. Det skedde när någon sprejat hakkors på Västerås domkyrka, enligt VLT. Nu sker det i Uppsala. Vid en moské. Kyrkans Tidning skriver om detta.

På något sätt uppfattar jag att människor vill visa att gudstjänstlokaler behövs. En slags protest, inte bara mot främlingsfientlighet, utan också mot sekularism, som tar sig uttryck i en önskan att utplåna religiösa uttryck i det offentliga rummet.

Dispatch

En mycket spännande och
skrämmande bok!

Det nya årets första dag. Med bestörtning läser jag om ytterligare en attack mot en moské i Sverige. Denna gång i Uppsala. På ett sätt blir jag djupare berörd, eftersom jag läser en av mina två julklappsböcker:

Medan mörkret faller

En deckare skriven av Anna Lihammer. (Historiska Media/Månpocket. 2014). Den utspelar sig 1934 och teman i boken är tvångssterilisering och rashygien.

Den utspelar sig Uppsala.

I dagens nätupplaga skriver UNT:

En molotovcocktail kastades mot moskén i Uppsala på nyårsdagens morgon. Försök till mordbrand är rubriceringen, och även hets mot folkgrupp eftersom rasistiskt klotter fanns på entrédörren. 

För någon tid sedan hände något liknande i Eslöv. Sydsvenskan skriver:

En moské i Eslöv eldhärjades i natt. Polisen misstänker att branden var anlagd och utreder attentatet som mordbrand. Nu kopplas även Säpo in i utredningen.

Dessförinnan Eskiltuna. DN skriver

En kraftig brand utbröt i en moské i Eskilstuna på juldagen. Fem personer har förts till sjukhus, varav en med svåra skador. Polisen bekräftar att branden är anlagd.

Aftonbladet skriver sedan att det är oklart om branden i Eskiltuna var anlagd men i en senare artikel att det annars varit 15 vandalisering mot moskéer under 2014.

Det är tyvärr inte heller svårt att hitta exempel på vandalisering av synagogor i Sverige. DN skriver om detta den 2 augusti. Då hade synagogan i Malmö vandaliserats för tredje gången under 2014.

Även kyrkor blir förmål för liknande attacker. Någon sprayade ett hakkors på Västerås domkyrka i september. Något som bemöttes med kärleksbombning, enligt VLT. Detsamma ska nu ske i Uppsala enligt sajten: Hej event. 

Attacker mot kyrkor, synagogor, tempel eller moskéer är inte alls bra! Hur ser det ut i Sydafrika, undrar jag? Visst kan jag, när jag googlar, se att det förekommer. Men jag uppfattar att det inte är så utbrett.

Det som däremot kommer för mig är den 'Interfaith walk' som ägde rum på försoningsdagen, den 16 december 2014. Då gick en grupp människor mellan följande platser:

Groote Kerk (Dutch Reformed Church)

Gardens Synagogue

Boorhanol Mosque in Longmarket Street

Detta samarbete minns jag från mitt volontärår i Kapstaden 1981-82. Fint, tycker jag. Det får mig att tänka på att den kippavandring mot antisemitism, som enligt DN ägde rum i Stockholm den 31 augusti.

Jag tänker också på Guds Hus i Fisksätra. På Nacka församlings hemsida läser jag:

Tanken är att skapa en mötesplats för kristna och muslimer, motverka främlingsskap och istället utveckla vänskap och respekt för varandra.

Det är bra med många initiativ som störker samarbete och förståelse. Fortfarande är det oacceptabelt med vandalisering och mordbrand.

Låt mig avsluta med ett julbudskap från en moské i Kapstaden, Claremont Main Road Mosque, som jag hittade när jag googlade:

In the Name of God, the Compassionate and Dispenser of Grace
The Claremont Main Road Mosque congregation sends greetings of peace and love to all our Christian compatriots, family and friends. We wish you a blessed Christmas and a prosperous New Year.
The Gregorian year 2014 has been a difficult and strained one for Muslim-Christian relations at the global level. During the past year extremist Muslim groups such as Boko Haram and the so-called Islamic State of Iraq and Syria (ISIS), have targeted Christians in Nigeria, Iraq and Syria for extermination because of their religious beliefs. Moreover, the relations between Christians and Muslims in the Central African Republic reached an all-time low.
All of these tragic events have evoked ubiquitous and sensationalist media exposure and have provoked unprecedented global outrage. The upshot of all of this is that it has resulted in a negative effect on Christian-Muslim relations and perceptions of Islam. To mitigate against this the Claremont Main Road Mosque has redoubled its efforts to nurture and sustain meaningful interfaith dialogue and relationships based on respect, honour and getting to know one another beyond mere toleration.
At this blessed time, we express gratitude to the dedicated Christians and Muslims who work to establish and maintain dialogue and reconciliation between our two faith communities.
During this hallowed time, we pray that the Grace of God be with us, and that we establish even greater just and peaceful relations between Muslims and Christians in the New Year. We pray that the New Year bring healing and peace to our suffering world and that we continue to strive towards the ideals of truth, justice and equality.May the peace and joy of this season be with you always.

Jag hittade det i nätupplagan av the Daily Dispatch (DispatchLive) och trodde att det hade något med Dispatch International (en fascistisk nättidning) att göra, innan jag insåg att Dispatch helt enkelt betyder 'report' och är relativt vanligt i tidningssammanhang. Skönt att inte fascisterna har monopol på begreppet.