Körmusik

När jag ser tillbaka på mina hittills snart 57 levnadsår inser jag att mitt största fritidsintresse har varit och är körsång. Jag räknade efter för ett tag sedan och tror att jag sjungit i minst 15 körer i mitt liv:

2016-	Fyris Kammarkör, Uppsala
2007-10	Sancta Birgittae Sångare, Kalmar
1996-99	Carpe Diem (kvartett), Aneby
1988-90	Skellefteå Kammarkör
1988-90	Bastuträsk kyrkokör
1980-87	Allmänna sången, Uppsala
1985-86	Collegium Cantorum, Uppsala domkyrka
1978-80	Uppsala kommunala musikskolas kammarkör
1977-84	Schola Cantorum, Uppsala domkyrka
1976-77	Vindhemskören, Uppsala
1976-78	S:t Olofs Ungdomskör, Uppsala
1976-79	Cantemus, Fjellstedtska skolan kör, Uppsala
1975-76	Tåsjö kyrkokör
1975	Hotings centralskolas kör
1970-73	Barnkören, Långträsk

Tillbaka i Uppsala efter många år norröver eller söderut går vi på en del konserter. Inte minst när äldste sonen sjunger. Vilket han gjorde idag. Han är med i Västgöta Nations Manskör (VGMK) även känd som Korgossarna.

Masja Goundorina leder kören i Voujnha Biegga.

De firade 25 år idag, i Uppsala Missionskyrka. Eller 405 år. Det berättas att kören fanns redan 1632. Jag undrar om det är sant. Det mesta som sägs under en konsert med Korgossarna är nämligen ytterst skämtsamt. Eller vad säger ni själva om att Ingemar Bergmans hela filmproduktion i själva verket är en hyllning till manskörssång i allmänhet och VGMK i synnerhet. Tja, vem vet?

Mitt i all studentikos humor fick vi lyssna till god körmusik. Alltifrån klassiska manskörssånger som ’Hej, dunkom’ till mer nutida stycken som ’Syokonsulentens marsch’.

Konserten innehöll tre versioner av VGMK. En storkör med nästan alla de som varit med under dessa 25 år. En mindre version med korister som övat extra inför denna konsert och så den minsta uppsättningen: de som är aktiva i kören idag. De sistnämnda sjöng verk av Poulenc, Rautavaara och Schubert. Allt under god ledning av den nuvarande dirigenten, Rebecka Gustafsson (vars far jag märkligt nog haft som student vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut).

Det som fastande mest hos mig var ändå när en av körens tidigare dirigenter, Masja Goundorina, som nu dirigerar Allmänna Sången, ledde kören i stycket:

Voujnha Biegga

Verket har text på Lulesamiska (tror jag) av Johan Märak. Johan har varit kyrkoherde i Jokkmokk och jag har känt honom sedan jag var barn. I stycket gav kören prov på stor inlevelse när de både sjöng den finstämda texten och imiterade många slags djur, som möter i fjällvärlden. Allra sist uppfattade jag en renhjord, som sprang över kalfjället.

Texten med översättning - från programbladet.

Det var fint att få ta emot välsignelsen på detta sätt. Sammantaget var det också den sång som harmonierade bäst med det kyrkorum i vilket konserten hölls.

Min son korgossen

För en tid sedan bloggade jag om min son sjömannen. Idag handlar det om en annan son. Korgossen. Han sjunger i Västgöta Nations Manskör, även kallad

Korgossarna

De kallas väl så, för att deras logotype är en koskalle.

Nåväl, vi lyssnade på en mycket välsjungen konsert med kören ifråga.

Finlands Sak i Vår

De flesta sånger framfördes på finska. Jag har svårt att bedöma huruvida uttalet var korrekt men det lät genuint. I något fall hade de lärt sig den finska texten utantill.

Klangmässigt var det bra. Humor fanns det också med i vanlig ordning. Framför allt när en av konferenciererna framträdde som Leif G W Persson.

Men humor fanns även med i texterna. Exempelvis i Jone Havsfärd med text av Erik Axel Karlfeldt och musik av Jean Sibelius. Den framfördes på svenska, eftersom även det finlandssvenska fick plats denna eftermiddag.

Jag hade verkligen ingen aning om att Karlfeldt hade denna typ av texter på sin repertoir. Det borde jag nog känt till. Den ingår i samlingen:

Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim

Där ingår många bibliska motiv, som bruklig är i dalmålningar. Kanske fler har missat denna del av allmänbildningen. Jag citerar den därför:

Bäst som skeppet låg för ankar
under strandens gröna bankar,
då stod skepparen på däck och skrek: "Hej, västanväder, blås!
Hej, I jungmän och matroser,
som förlusten er bland roser,
glömmen lundens turturduvor för den salta vågens mås!"
Och se här går skeppet på den saltande våg,
och små dalmasar hänga i dess tackel och tåg;
och den krigsherrn där på backen
med den bakåtböjda nacken,
han som super bakom seglet, är kaptenen, glad i håg.

Men all skyns och djupsens drakar
gny och spy, och skeppet skakar,
så att skepparn tappar flaskan mitt i havets vilda göl.
Då i vredesmod han ryter:
"Det är nätt att skutan flyter.
Vem är tjockast av allt folket? Vi få kasta ut en knöl."
Och se här står Jona, den beskedelige man!
Han är stor och grov och vördig, som en sådan karl står an.
Han är blek om anletsdragen,
och han håller sig för magen;
man kan se att han är ganska sjuk och önskar sig i land.

Och de lägga hand på Jona,
men han beder: "Käre, skona,
ty I se jag är en andans man och vördnadsvärd profet."
Men de svara: "Har du trona,
kan du trampa vatten, Jona,
fast du flyter nog på hullet, o profet så prostafet."
Och se här står Jona uti vädret upp och ner
med sin skörtrock över nacken, så man livstycksryggen ser;
och i djupet rakt inunder
ses ett gapande vidunder,
och ur breda käftar lysa hemskt de vita tandklaver.

Väl må lantmän sälla heta,
att de ingen fara veta
av de odjur som gå rytande i havets vilda svaj!
Må de väl den dom besinna,
som så många skeppsmän finna,
vilka varda svulgna upp utav en valfisk eller haj!
Och se här står Jona uti valfiskens buk!
Man kan se han längtar dädan, ty han synes ganska sjuk.
Där är unket, kallt och naket,
där är trångt och lågt i taket,
ty vi se ju att profeten måste hålla sig på huk.

Men vi veta utav skriften
huru Jona slapp ur griften,
se’n han drivit långt och länge uti havets vilda svaj;
och här visas hur syrtuten,
när som valen stängde truten,
vart beskuren och förvandlad till en något spräckt kavaj.
Och se här går Jona på den grönskande strand!
Hur han ler emot en skylt, som sticker ut på vänster hand!
Och se här står han vid disken
och begär en sup på fisken,
och jag önskar samma goda åt var yngling i vårt land.

Förstås tänker jag även på min andre son, sjömannen. Och så klart på svärfadren, som med en till visshet gränsande sannolikhet känner till denna text. Möjligen även kan deklamera den utantill.

Det finns mycket annat att skriva om. Exempelvis sången Legenda. Text av Eino Leino och musik av Einojuhani Rautavaara. Den beskriver hur Jesus och Petrus besöker Finland. Petrus börjar bråka med sin Herre och menar att Finland är ett fattigt och stenigt land. Då ler Jesus tyst och säger:

Kan vara att marken är karg och kall
gröda kunde växa snabbare
men hjärtat är varmt.

Så promenerar de vidare och sista raden konstaterar:

När om kvällen du sitter under björken
Herren finns där, hans leende svävar över vattnet.

Så var vi också i missionskyrkan och fick del av denna förkunnelse. Underbart. Av korgossarna.

VGMK under ledning av Rebecka Gustafsson i Uppsala Missionskyrka