Foucault, Jesus och Pilatus

Nej, det är inte han med pendeln. Han som pratade om pendeln hette Léon Foucault (1819-1868) och var fransk fysiker. Den Foucault jag avser är av den franske filosofen Michel Foucault (1926-1984). Till detta med forskarstudier hör ju att fundera över frågor som t ex vad kunskap är. Foucault menar att kunskap är något som produceras socialt, i relationer. Och att kunskap har med makt att göra. ('Kunskap är makt' var däremot något som den brittiske filosofen Francis Bacon (1561-1626) sa. Bacon avsåg med detta att makten har tillgång till kunskap, som andra inte har tillgång till). Foucault däremot menar att makten skapar kunskap och att den behåller sin makt genom detta kunskapsskapande. (Nu är detta mina ord och förmodligen har jag inte förstått alla djup hos Foucault.)
Det är intressant att fundera över vem som bestämmer vad som är sant. Vem har tolkningsföreträde? Redan Pilatus diskuterar detta med Jesus. Jesus är hyfsat uppkäftig, när han inför en person, som rimligen kan (och även kommer att) döma honom till döden, säger: 'Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den från ovan.' I stället för att Pilatus blev vaninnigt arg, står det: 'Efter det svaret ville Pilatus frige honom.' Varför? Förmodligen för att Jesus, till skillnad från många andra, sa sanningen. Den befriar ju som bekant.
Jesus är speciell i mänsklighetens historia. Han är Gud själv, som blivit människa. Kristendomen gör anspråk på att Gud uppenbarar kunskap för mänskligheten. På ett sätt kan man ju säga att den kunskapen också är socialt konstruerad och att vi, om vi vill, ger Gud tolkningsföreträde. Att vi låter Gud ha makten, genom att skapa den kunskap, som vi håller för sann.
Jag är inte säker att Foucault skulle hålla med. Men jag vet inte. Det spelar kanske inte så stor roll. Det viktiga för mig, som kristen, är att det är Gud (och inte människor) som får detta tolkningsföreträde. Risken är ju nämligen att jag som människa ger det till en annan människa. Det var ju det som skedde i Knutby, vad jag förstår. Kan vi ge tolkningsföreträde till biskoparna? Till prästerna? Till Påven? Vad vi än svara på den frågan är det viktigt att vi inte gör det okritiskt! Om jag förstår Martin Luther rätt, menade han att varje kristen har möjlighet att själv söka sanningen, genom att läsa sin bibel och be om Guds ledning. (Nu gav jag just tolkningsföreträde till Luther). Här kommer nästa reflektion: Är det bra att ge sig själv tolkningsföreträde? Har jag större tillgång till sanningen än andra?
Så tror jag att det är viktigt att söka sanningen tillsammans med andra. Kyrkan är en sådan gemenskap. Personligen väljer jag att lyssna mycket på kyrkan, i betydelsen alla kristna i alla tider. Ibland måste jag då välja. Det är omöjligt att ta till sig allt. Jag måste också inse att kyrkan är en gemenskap av människor, där vissa tagit sig makten att definiera vad som är sant. Vissa grupper har tystat andra. Det sker än idag. Men det andra diket är ju att inte lyssna alls.
Men det finns andra viktiga tolkningsgemenskaper. Mänskligheten är en sådan. D v s varje medmänniska jag möter, har viktiga pusselbitar när det gäller sökandet efter sanning. Även här infinner sig en begänsing: jag kan ju omöjligen möta och lyssna på alla människor. Men de jag faktiskt möter kan jag lyssna på och låta mig påverkas av. (Med bibehållet kritiskt sinne: framför allt om det de säger eller uttrycker är sätt att utöva makt).
men jag tror ändå att det är möjligt att möta Jesus och att i det mötet vara öppen för påverkan. T ex när vi sjunger Johannespassionen i Birgittakyrkan på Palmsöndagen. Då har jag fått en solistroll. Jag ska sjunga just Pilatus. Det blir inte bara en sånglig utmaning. Det blir även en existentiell övning: Hur ser min relation till Jesus ut? Är jag beredd att höra sanningen om mig själv?