Här är jag och dopdockan på väg till Lötenkyrkan, för att vara med om fyra dopgudstjänstövningar. |
På
utbildningsinstitutet arbetar vi delvis i block. Delvis, skriver jag. Det gör
jag, för att jag inte är säker på om alla kurser deltar i de olika blocken.
Just idag har blivande präster och musiker övat dopgudstjänst. Det har varit en
spännande dag men även en rolig dag. Det finns mycket som går att diskutera i
val av sånger, psalmer och även kring hur doptalet ska utformas.
Just
nu vill jag dock inte skriva om detta utan om själva arbetssättet. Block!
När
det gäller dopblocket har de blivande prästerna haft betydligt fler lektioner.
Vi har övat dopsamtal. Hur känns det att komma hem till en familj som i stort
sett är okänd. Ringa på dörren och stiga in. Spännande? Nervöst? Intressant?
De
blivande prästerna har skrivit doptal, där de arbetat med bilder och symboler,
texter och inte minst med dopets teologi. Hur vävs allt ihop så att just denna
dopfamilj eller denna dopkandidat känner att det handlar om dem?
När
det gäller musikernas del inbegriper det som sagt val av psalmer, solosånger
och övrig musik. Även allt detta ska ske i mötet mellan dopets teologi och
människors livssituation.
I
dopblocket samarbetar läraren i homiletik (predikokunskap), d v s jag, med
lärarna i själavård och liturgik (läran om gudstjänstens form, innehåll och
gestaltande). De studerande ska integrera kunskaper och färdigheter, så att
alla dessa aspekter blir en helhet. Tanken är bra! Men det ställer stora krav
på organisationen.
När
jag läste vid det som då kallades Pastoralinstitutet, var det annorlunda. Dels
var det bara blivande präster som studerade där. Dels gjorde vi allt i våra
olika stuprör. Vi skrev ett doptal som läraren i homiletik fick bedöma. Vi
övade dopgudstjänst med läraren i liturgik och vi gick igenom eller övade
dopsamtal med själavårdsläraren.
Det
var på intet sätt bättre. Men det var enklare. Det vi nu gör ställer, som sagt,
stora krav på organisationen. Vi ska samarbeta över de olika disciplinerna. Vi
ska samarbeta mellan de olika programmen och i viss mån även samordna
arbetssätt mellan våra två ’campus’ – Uppsala och Lund. Efter ungefär en månad
inser jag att det inte alltid är enkelt.
Dessutom
behöver vi göra vägval, som är långt ifrån självklara. Varför ska bara de
blivande prästerna och musikerna samarbeta? Och varför endast kring
dopgudstjänster och högmässor? Är inte begravnings- och vigselgudstjänster
minst lika intressanta ur samarbetssynpunkt?
Och
varför ska inte de blivande församlingspedagogerna, som ju ska arbeta mest med
barn- och unga, vara inblandade alls i dopblocket? (Detta har jag skrivit om
tidigare).
På
samma sätt kan frågan – lika självklart – ställas om diakonernas roll. I
dopgudstjänsten såklart och kanske ännu mer, utifrån hur många diakoner
traditionellt arbetar – i begravningsgudstjänsten.
Samtidigt:
är det möjligt att göra allt interdisciplinärt? Jag tror inte det. Jag
uppskattar det nya utbildningsinstitutet, där olika profiler inom kyrkans
utbildningssystem samsas, men jag ser stora påfrestningar och utmaningar för
denna modell.
Min
upplevelse är också att sammanslagningen av alla dessa olika pedagogiska
kulturer har skett med en alltför optimistisk tidsplan.
Målet
är dock klart. De blivande kyrkoarbetarna ska utbildas i en anda av samarbete.
Det kan vara enklare att jobba i sitt eget stuprör men på intet sätt bättre.
I
samma andetag är det dock viktigt att påpeka att även anställda riskerar att
bli ett stuprör för sig. I församlingen finns många andra människor. De döpta
är alltid den viktigaste gruppen. De som samlas till gudstjänst är grunden för
kyrkans liv. Hur övar vi samarbetet med dem?
No comments:
Post a Comment