9 days in Botswana

Having returned to South Africa after 9 days in Botswana I just have to sit down and write. Full of impressions. I hardly know where to start.

Maybe I need to start the day before departure. Thursday evening, at home, in Pietermaritzburg. The wife had caught a cold earlier in the week, been to the doctor and got antibiotics. We were confident. She was going to make it. But then I started to feel warm and dizzy. Close to 12 hours before departure. 38.9 degrees Celsius! Not good! I packed my things, took some painkillers and went to bed. In the morning the thermometer showed 37. A miracle!

We decided to go to Maun and maybe make a two nights stop at a hotel and recover before continuing with the rest of the group. (With us was my sister, nephew and a friend of my sister). So off we went to the airport and flew to Johannesburg. A few hours later we sat on the plane to Maun. After more than an hour we were told to leave the plane. Something was wrong with the fuel tanks. This incident made us come late to Maun and plans needed to be changed, which gave us a night in Maun instead of the bush and maybe this was what at least I needed. Anyhow - we got to Maun and were fetched by the guide and brought to the river lodge and got supper.

Next morning we left for Moremi Game Reserve in the Okavango Delta. Fascinating with this delta – one of few places were a flood ends with a delta far from the sea. Right in the desert! Very special! But our camp site was not close to water. We got there and had some lunch before we set out for some game viewing. I have been to a number of game reserves and seen many of the big mammals that southern Africa can offer. So far no leopard, though. This time I was happy that both the guide and my sister, who had organized the tour from our side, had lots of knowledge about birds. We saw many. Very beautiful and with interesting stories. I believe that people who just look for the big five miss a lot.

A lilac-breasted roller, by some called the national bird of Botswana.

Obviously we had short time in Moremi. Partly because of the delay with the flight. It was still OK. We saw a lot, we slept in tents in the middle of the park. I slept very hard but the others heard lions close. In the morning we also saw the spoor. An old, male lion. But we did not see him. On our way out of the camp we saw a big heard of elephants led by its matriarch. She stood close to the road and saw that all the other elephants, including the babies, could pass safely. We just had to wait! Impressive.

Day three meant quite a long drive from Moremi, via Maun to Tsodilo Hills in the north west of Botswana, close to Namibia. It is part of the UNESCO World Heritage list. We arrived just in time to see the mighty mountains in sunset. Male hill, Female Hill, Child hill and another small hill which is called either the Grandchild hill or the Hill of the first wife. We spent two nights there and managed to see a lot. First of all a multitude of rock paintings along the rhino trail. Amazing! Another highlight was the Serpent cave. The carved snake is huge and possibly between 70 000 and 100 000 years old. We also knelt in the hollows, where human being was created according to one of the myths. A sacred place with very long history.

In the Serpent cave.

From Tsodilo we went back to Maun to rest a night at the river lodge. Well, for me it was not much of rest. According to Wikipedia Montezuma was emperor of Mexico but this night he took his revenge on me, in Botswana. The following morning I was not at all happy about the planning. First taxi to the bus station, bus from Maun to D’Kar and a pick up from D’Kar villige to the Dqae Qare San lodge. Anyhow, with much assistance from the group and some magic pills from the nurse, I survived and arrived in one piece and found a bed, for which I could have given my kingdom.

And it was good that I made it to the farm. Day seven we spent with a San family. I did not manage everything but appreciated that which I took part in. Like in the afternoon, when we walked in the semi desert. Sand and seemingly lifeless bushes. Suddenly one of the women starts to dig. It takes some time, others help her. But finally they have found water tubers. All of us got a piece. The taste was similar to raw potato but it contained much more water. 

I still cannot understand how they found it.

It looked quite easy to brush off the sand. Even the peel was eatable.

Another special experience was the healing dance around the fire in the night. Although it is specially arranged for tourists we all felt welcome. Especially when the healers also laid hands on us, as if we belonged to the group.

Day eight we relaxed and only made a visit to the museum and the art shop. We bought some ostrich egg-shell jewelry, the so called Perals of the Kalahari. The day before we had seen how the San people work every little pearl for a long time.

The last day with a taxi to Maun and two flights, went smooth. We arrived to Durban on time and were happy to find our home in good order with a happy dog, which had been spoiled by our friends, who had been house-sitting for us. A bit tired but also very satisfied we went to bed after nine good days on our Botswana trip. Some health problems and some air obstacles but nothing serious. Thank you, dear sister, for showing us this wonderful part of Africa!

KwaZamokuhle

Idag åkte vi till ett diakonicentrum i närheten. Den Evangelisk Lutherska kyrkan i södra Afrika (ELCSA), den kyrka vi samarbetar med, driver detta center sedan slutet på 1970-talet. Det var roligt att vara tillbaka. Jag har varit där förut. Ett antal gånger. Det gick även att få bekräftat – genom att konsultera deras gästbok.

Knappt 20 år var jag när jag var där första gången. Men varför kommer jag inte ihåg det?

Men jag insåg att jag mindes helt fel. Jag trodde att jag besökte KwaZamokuhle första gången januari 1982 men i dagboken stod det november 1981. Och jag minns inte alls att jag var där. Märkligt! Vanligtvis brukar jag minnas just sådana saker.

På KwaZamokuhle finns Constance. Hon har arbetat där sedan starten och är föreståndare. Snart ska hon gå i pension. En härlig kvinna. Det är överhuvudtaget många härliga kvinnor där. Vi såg oblatbageriet och syverkstaden. I den senare tillverkas liturgiska kläder, d v s det som präster m fl har på sig i gudstjänsten.

Vad vi inte såg var skolan för barn och ungdomar med funktionshinder. Vi såg inte heller dagiset och vi var inte ute i alla de hem, där kvinnor arbetar med pärl- och korgarbeten.

Det är ett härligt ställe och vi var där ett antal timmar. En amerikansk volontär fick som uppgift av Constance att visa oss runt. (Hon hade bara varit där 2 veckor, så hustrun och jag visste kanske nästan mer). Men för min syster var allt nytt. Och en del även för oss.

Jag trodde att det var femte gången jag är där men det kanske är sjätte. Spelar egentligen inte så stor roll. Jag kommer gärna tillbaka och är glad över att denna plats finns. Det är en plats där människor får en utkomst men också ett andligt hem. KwaZamokuhle

Innan vi åkte fick vi möta den lokale prosten. Det blev ett fint möte, där vi avslutade med en sång och bön. Detta är så skönt i denna kultur. Känner man för att be, så ber man! Vill min sjunga, så gör man det. Spritter det i benen så är det fritt fram att dansa.

Vill man köpa något därifrån går det bra även i Sverige. Skara stift har ju det sydöstra stiftet i ELCSA som sitt vänstift och i Skara stift finns en förening som fungerar som en länk till KwaZamokuhle. Såhär står det på Skara stifts hemsida:

Vid KwaZamokuhle diakonicenter finns bland annat ett oblatbageri.
Ett sätt för oss i Skara stift att stödja arbetet där är att köpa oblater via föreningen Senapskornet i Ulricehamn,
De säljer även glutenfria oblater.
Föreningen Senapskornet säljer också fina pärl- och korgarbeten samt kyrkotextilier från Sydafrika i sin u-landsbod i Ulricehamn. Föreningen drivs ideellt av internationella ombud i Redvägs kontrakt och inkomsterna går till att stödja verksamheten på KwaZamokuhle.
Beställningar sker via Senapskornet
Storgatan 28
Box 206
523 25 Ulricehamn.
Telefon 0321-148 11
Telefax 0500-47 10 82

Kyrkovalsfunderingar

Det börjar bli lite sent. Men det är också lite spännande. Det har varit kyrkoval i Svenska kyrkan och valresultatet är snart klart. (Kanske går jag och lägger mig innan det är färdigräknat).

Helt klart har Sverigedemokraterna fördubblat antalet mandat i kyrkomötet. Ett utslag för valsystemet. Jag är emot direktval till kyrkomötet och menar att man borde återgå till s k indirekta val. Man röstar i den församling man tillhör och sedan utses elektorer som röstar till stift och kyrkomöte.

Jag tror också att många av de andra nomineringsgrupperna gav Sverigedemokraterna för stort utrymme. Det tjänade de uppenbarligen på.

Men: De människor som kandiderar på Sverigedemokraternas listor är självklart också skapade av Gud – skapade till Guds avbild. Jag håller inte med dem om så mycket men skulle jag vara med i t ex ett kyrkoråd, där en eller flera Sverigedemokrater väljs in, så skulle jag försöka möta dem som jag försöker möta alla andra.

Biskop Eva i Stockholm stift twittrade så här nyss:

110 000 röstande i Stockholm. Välkomnar SD till mer samverkan i kyrkomötet. Med Kristus i centrum gör vi inte skillnad på människor.

Vi har ett demokratiskt valsystem. De som väljs in är definitionsmässigt förtroendevalda.

Jag hoppas att valsystemet förändras till nästa gång det är dags. Men jag hoppas också att de som valts in på olika nivåer får uppleva Guds kärlek och Andens ledning. Jag hoppas att alla – oavsett nomineringsgrupp – frågar sig: Vad skulle Jesus göra? Och inte bara frågar sig själva det utan också frågar Jesus direkt.

Samt att vi andra, som inte är förtroendevalda, ber för dem som nu valts.

Förre påven i svenskt metalband?

Vi åkte förbi en rolig reklamskylt. På ytan handlar det om Volvo, som väl inte helt kan beskrivas som en svensk bil längre.

This sign can be found less then a kilometer from our house in Pietermaritzburg. 

Men sedan anspelar den ju på tysk techno och svensk metal. Tänkte för någon dag ha skrivit om detta men insåg att jag visserligen känner till det tyska bandet Kraftwerk, som kanske kan sägas vara något slags techno men däremot inte vet så mycket svensk metal.

Då dök en länk upp i mitt flöde på facebook. Det svenska metalbandet Ghost. Och döm av min förvåning när jag inser att deras nya sångare heter Papa Emeritus II. Är det månne så att Benedictus inte alls är i Rom utan finns med i ett mycket hemligt, svenskt metalband?

Märkligt nog fick också Benedictus XVI ta emot en Volvo, enligt ett forum jag dök inpå:

Pope Benedict XVI has received a new Volvo XC90 that has been custom tailored for his personal use. During a June 28 ceremony at the Vatican, the Pope was presented with the keys to the SUV. The V8 version vehicle is dark blue with a light interior and Volvo officials say the car, like every Volvo XC90, is designed for safety with features like ROPS (rollover protection system).

Det ska ha skett 2006?

Jag vet inte om läsaren håller med mig men jag tyckte detta ändå kändes som viktig kunskap, väl värd att föra vidare.

Journalistelev gav Jacob Zuma så han teg

Jag var inte där. Jag har bara läst om det i Mail and Guardian. Så här stod det att läsa igår:

President Jacob Zuma has told a group of students that South African media's reporting makes him want to leave the country at times.

Det är klart den naturliga kommentaren vore:

Så bra då! Gör det. 

Men nu är det knappast lösningen. Även om vi ofta tror det. Peta en person så blir allt bra. Men vi vet ju att det inte fungerar så. Några har ju röstat fram Zuma. Förändringen ligger i att samma väljare röstar fram en annan person, som är bättre lämpad att leda landet. T ex en person som inte skjuter budbäraren. 

Zuma talade till en grupp journaliststudenter från Tshwane [Pretoria] University of Technology som var på besök vid parlamentet i Kasptaden. Zuma fortsätter (fortfarande enligt Mail and Guardian): 

Who do you think in reality you serve when reporting: the interest of the public that you claim, as the media you stand for, or the interest of the owners and managers of the paper?

Artikeln beskriver hur Zuma ska ha sagt att media matar allmänheten med negativa berättelser om regeringens misslyckanden men misslyckas att berättar hur regeringen har

… turned the country around from the illegal apartheid system to a vibrant democracy.

Zuma berättar vidare att han på en resa i Mexico, för många år sedan, upptäckt det som kallas "patriotic reporting". Media rapporterar inte om kriminalitet, för de vill marknadsföra sitt land på ett positivt sätt. Journalister i Mexico lär, enligt Zuma, ha sagt:

We market Mexico and we cannot market Mexico negatively. We can't wash our dirty linen in public. Otherwise, if we said there was huge crime, people wouldn’t come to invest in this country.

Enligt Zuma har media inte fått något mandat att ifrågasätta regeringen:

I've argued with them [media – min anm] that they were never elected, we were elected and we can claim that we represent the people. They do say they represent the people.

Zuma fortsätter och skyller på att det är ägarna, som styr. De vill tjäna pengar till vilket pris som helst. (Och här tycker jag att Zuma har en poäng. Med rätta ska man vara mycket kritisk mot stora medie-koncerner. Men slutsatsen delar jag inte alls med Zuma – d v a att media ska sluta kritisera makthavare – tvärtom!)

Två studenter ska ha kommenterat presidentens tal. Jag tycker den andra kommentaren var lysande:

We must just learn to live with this love-hate relationship [between the media and government]. We don't create the news, we report the news ….

Mer sådant! Ska det vara så svårt för makthavare att förstå och acceptera detta? 

About Syria

After having watched the SABC news I had to go on line and find out if I had understood correctly what Obama said. To me it seemed as if Obama is considering a diplomatic solution, if possible. So I read the ABC News online:

The Obama administration has begun discussing "elements of a potential U.N. Security Council resolution" on Syria's chemical weapons with other members of the international body, including China and Russia, officials said today.

Bravo!

The world has been praying and lots of people have been engaged in different ways. Hopefully the leaders of this world could pull themselves together.

God, have mercy!

Svenska kyrkan om 20 år - del 2

I min förra bloggpost började jag skriva något om hur jag skulle vilja se Svenska kyrkan om 20 år. Mina punkter är på intet sätt heltäckande. Bloggen som uttrycksmedel passar inte riktigt för långa avhandlingar. Jag vet att det senaste inlägget (och kanske även detta) är i längst laget. Men låt mig ändå fortsätta. Jag lovade utveckla de sista punkterna:

Om 20 år är Svenska kyrkan helt skild från Staten.

Den ramlag som styr Svenska kyrkan, ”Lagen om Svenska kyrkan”, har avskaffats. Svenska kyrkan står på egna ben. Successionsordningen ändras, så att regent och tronföljare får tro vad de vill, som alla andra medborgare. Begravningsverksamheten omorganiseras, så att Svenska kyrkan behåller alla sina begravningsplatser men staten tar över skötseln av begravningsplatser för de personer som inte vill bli begravda på kyrkogårdar. Individens val respekteras. Varje gång en person, som är folkbokförd i Sverige, begravs på en kyrkogård, debiteras staten. Det blir staten som tar in begravningsavgiften och betalar ut pengar till Svenska kyrkan utifrån antal begravda. Detta är bara steg 1. I framtiden överförs de äldsta kyrkogårdarna till Sveriges Kristna Råd. (Mer om det i nästa punkt).

Vigselrätten avskaffas också. Alla som vill gifta sig i Sverige, omfattas ju redan av en könsneutral äktenskapslagstiftning och ingår äktenskap hos borgmästaren eller liknande person. De som vill söker sig sedan till sitt eget trossamfund för välsignelse eller vigsel eller vad samfundet väljer att kalla det. Svenska kyrkan fortsätter att välsigna/viga människor. Både par av samma kön och par av olika kön. Men den präst som inte vill viga/välsigna respekteras för det. Här får vi öva oss i försoning. Det handlar inte om att sopa ett problem under mattan. Vi pratar om det och lider tillsammans över den typ av oenighet som är smärtsam. Själv vill jag gärna viga/välsigna både par av olika och par av samma kön.

De äldsta kyrkobyggnaderna ägs gemensamt

Sveriges kristna råd tar över skötseln av alla kyrkobyggnader som finns kvar från tiden före reformationen. Svenska kyrkan pytsar in mest pengar i detta system men även andra samfund är med och betalar. De medeltida kyrkorna samutnyttjas därmed av alla kristna i Sverige. Lokala avtal får lösa hur det ska gå till. Våra gamla kyrkor är en gemensam skatt. Och en gemensam marknadsföringspotential. Jag tror att många kristna från olika samfund vill få möjlighet att betala för att de äldsta kyrkobyggnaderna ska finnas kvar och vara fyllda av liv. Självklart finns kyrkobyggnadsbidrag från staten kvar. Där det finns kyrkogårdar drivs även dessa av Sveriges kristna råd.

Fler, mindre och rörligare stift

Även om detta har jag bloggat förut. Först och främst säljs alla biskopspalats. De hör till en svunnen tid. Den representation med vin och mat i överflöd, som nu gör att biskopen behöver denna typ av lokaler, får lösas på annat sätt. Svenska kyrkan måste bli en motbild i samhället. Vi ska tänka Jesus, när vi tänker representation! Fler öppet hus. Fler öppna trädgårdsfester.

Istället för 13 stift blir det mellan 30 och 40 (eller är det för många, kanske). Jag tänker mig mindre stiftsapparat, mer relation. Inte så dyrt och flashigt. De stora pastorat, som nu växer fram görs i många fall om till stift. Jag bloggade om den nya strukturen både 2011 och 2012 och var kluven redan då. Nu är jag nog mer negativ. Men kanske kan storpastoraten bli ett steg på vägen till mindre stift.

Biskopen blir synlig och får som sin uppgift att värna enheten och inspirera församlingarna. Församlingarna återfår sin roll som självstyrande enheter och det går bra, för de har ingen lokalt anställd personal.

Alla kyrkligt anställda blir anställda på stiftsnivån. Där byggs en kompetent och dynamisk personalenhet upp. Personalen hyrs sedan ut till församlingarna. Smidigt! Uppstår problem, som annars bara kan lösas genom dyra utköp, kan stiftet nu på ett tidigt stadium fundera över andra lösningar.

5-8 stift utgör tillsammans ett ärkestift. Där finns ett starkt och kunnigt domkapitel, som sköter de svåraste tillsynsärendena.

Stiftskanslierna blir små och rörliga. Ibland har de stiftsanställda en halvtid i församling eller på annan arbetsplats och en halvtid i stiftstjänst. De kanske inte ens fysiskt befinner sig på stiftskansliet.

Det blir bara biskopen som får konfirmera. Det betyder att biskopen under året träffar alla konfirmander. En ungdomssatsning med andra ord. Självklart är de övriga i församlingens konfirmandarbetslag med – kring sin biskop. Det kan mycket väl vara församlingspedagogen som leder det lokala arbetet. En demokratisering av arbetslaget med andra ord.

Präster och diakoner har fattat vad vigningen står för

Alltför många i vigningstjänsten tror idag att de äger sin vigning. Så är det inte. Det är något som kyrkan – gemenskapen – fortfarande förfogar över. Därför blir Svenska kyrkan om 20 år ett samfund där alla vigda har en aktiv församlingstillhörighet. Antingen är man anställd och då gäller självklart lagar och avtal eller är man med på sin fritid. Att var vigd till tjänst i kyrkan innebär att vara med i en levande församlingsgemenskap. Vigningstjänsten, som ju gäller dygnet runt, livet ut, blir att leva ett liv i kenosis – självutgivande kärlek. Biskopen har ansvar för denna tillsyn. Är det så att de vigda befinner sig i en troskris, bör de hos biskopen kunna se en själsfrände. Ingen ska lämnas ensam i sitt grubbel.

När en person tar kontakt med biskopen för präst- eller diakonvigning måste det vara helt klart att den personen inser att hen inte förfogar över sin vigningstjänst. Går det på tok för personen och det blir tal om att skiljas från vigningstjänsten är målet att detta sker i samförstånd. Alltså: grundfrågan är. Vems är vigningstjänsten? Gemenskapens eller individens?

För att detta ska ske på ett rättssäkert sätt, får de lokala biskoparna en själavårdande roll men alla tillsynsärenden sköts av ärkestiften.

Låt mig åter citera Kyrkornas världsråd:

Jesus became our Christ not though power or money but through his self-emptying (kenosis) and death on the cross. This humble understanding of mission does not merely shape our methods, but is the very nature and essence of our faith in Christ. The church is a servant in God’s mission and not the master.

Jag tror att de som går in i vigningstjänsten har ett särskilt ansvar för Svenska kyrkans omställning.

Men detta ansvar är inte exklusivt. Det levs i gemenskap med alla medlemmar. Det levs också i gemenskap med hela Guds skapelse.

När jag nu läst igenom det jag skrivit, tror jag att jag måste säga något mer om hur Svenska kyrkans enhet ska kunna utvecklas. Ska den byggas underifrån eller ovanifrån? (Lurig fråga, det där! Eller inte!) Jag ber att få återkomma!

Svenska kyrkan om tjugo år

Nu har jag efterlyst visioner i kyrkovalet och i valet av ny ärkebiskop. Vad är då mina egna visioner för Svenska kyrkan? Enklast formulerar jag det i en tanke om hur Svenska kyrkan kan se ut om 20 år. Min vision bygger jag bland annat på två viktiga dokument som Kyrkornas Världsråd arbetat fram. Det ena handlar om vad kyrkan är, det andra om vad kyrkan gör. Jag tror att Svenska kyrkan i mycket större utsträckning än tidigare behöver lyssna till kristna från andra delar av världen. Och när jag nu skriver om Svenska kyrkan menar jag alla medlemmar. Inte i första hand beslutsfattare eller anställda. Jag tänker på varje medlem, som vill ta sin Gudsrelation på allvar.

Svenska kyrkan är Guds kyrka

Tillsammans med kristna över hela vår jord bekänner vi frimodigt vår tro på Gud som treenig. I Gud har kyrkan sitt ursprung. Kyrkan är en Guds gåva till världen. Kyrkornas Världsråd skriver:

The Church is a gift of God to the world for its transformation towards the kingdom of God.

Vi tror på Skaparen och därför vårdar vi skapelsen. Vi tror på Jesus, som räddar och befriar hela skapelsen. Vi tror på Anden, som möjliggör förändring!

Svenska kyrkan älskar Jesus - frälsaren

Om 20 år vågar vi berätta, också med ord, om varför vi hör ihop med Jesus. Vi gör det med lika stor frimodighet som ödmjukhet. Vi inser att de människor som inte delar vår tro fortfarande är våra medsyskon i den mänsklighet Gud skapat. Vi klarar av att både vara glada i evangeliet om Jesus Kristus och samarbeta med alla människor i att bygga ett rättfärdigt samhälle. Vi har upptäckt att frälsningen berör hela skapelsen.

Svenska kyrkan består av människor som lever i försoning

Eftersom även Svenska kyrkan är Guds gåva till världen börjar vi också på allvar se varandra i kyrkan med kärlek. Vi hör ihop genom dopet. De problem och konflikter som finns vill vi närma oss i uppriktighet och ärlighet. Målet är alltid försoning. Lösningen är aldrig tystnad och förträngning. Försoning – byggd på sanning och rättvisa – är vår enda väg. Aldrig ger vi upp!

Svenska kyrkan stärker sin ekumeniska inriktning

Kyrkan är universell, världsvid, katolsk. Den är till för alla. Alltid. Överallt. Kyrkornas världsråd grundar enheten i Jesu bön kvällen innan han dog. Detta är en självklarhet. Jesus ber för detta. Att kristna ska vara enade. För världens skull. Därför blir det viktigt att föra samtal, be, arbeta med kristna från alla sammanhang. Inte minst med dem, som vi upplever att vi är oeniga med. Dopet förenar oss! Det finns bara en Jesus.

Svenska kyrkans människor vägrar dyrka vår tids avgud: Konsumismen

Market ideology is spreading the propaganda that the global market will save the world through unlimited growth ...

fortsätter Kyrkornas Världsråd. Om 20 år ifrågasätter Svenska kyrkan denna myt, som styr stora delar av den nuvarande världsordningen. Det handlar om vårt ansvar för skapelsen, varandra, kommande generationer. Inte minst handlar det om världens fattiga. Jag ser en materiellt sett fattigare kyrka, utan stor överbyggnad. En kyrka som ständigt arbetar med sina hierarkier. Olika former av förtyckande normer ifrågasätts. I kyrkan övar vi oss i att se på varandra som i första hand människor.

Svenska kyrkan blir en kyrka i marginalen

Kyrkornas världsråd har lyssnat in vad många i världens kyrkor vet: 

Now people at the margins are claiming their key role as agents of mission and affirming mission as transformation.

Jag ser en kyrka där alla bidrar. Jag ser en kyrka där inte några som ”har” stödjer dem som ”inte har”. Bilden av Svenska kyrkan om 20 år är bilden av människor, som sitter vid en stor korg. I denna korg lägger de sina gåvor men ur denna korg tar de också emot gåvor. Fler och fler i Svenska kyrkan förstår att det är dags att ta emot det som andra kristna har lagt i korgen. Både de som finns i Sverige och i andra länder. De som upplever sig själv som privilegierade i kyrkan, får ödmjuka sig och inse att andra också har något att bidra med.

Hur ska detta kunna ske?

Jag tror att banden till staten måste klippas av helt och fullt. Begravningsverksamheten måste staten sköta. Kyrkogårdarna ska Svenska kyrkan (gärna tillsammans med alla andra kristna) ha ansvar för. Vigselrätten ska upphöra. Jag menar också att alla kyrkobyggnader, som är medeltida, ska ägas gemensamt av alla kristna. De är vår gemensamma skatt och vårt gemensamma ansvar. Stiften måste bli mindre och fler. Stiftskanslierna ska krympas och biskopen bli mer synlig. Biskopen har en oerhört viktig roll. Tiden som kyrkofurste är sedan länge förbi. Sälj alla biskopspalats. Präster och diakoner, som vigts till ett liv i tjänande, söker ett nytt förhållningssätt. Självklart gäller svenska lagar och avtal, i fråga om anställningarna. Men målet i vigningstjänsten, som ju gäller dygnet runt, livet ut, blir att leva ett liv i kenosis – självutgivande kärlek. Om detta skriver Kyrkornas Världsråd:

Jesus became our Christ not through power or money but through his self-emptying (kenosis) and death on the cross. This humble understanding of mission does not merely shape our methods, but is the very nature and essence of our faith in Christ. The church is a servant in God’s mission and not the master.

 I nästa bloggpost fortsätter jag och utvecklar de sista punkterna

Mera kyrkoval

Igår skrev jag följande om kyrkovalet:

När jag läser på nätet verkar det som om den viktigaste frågan denna gång är huruvida politiska partier ska vara med i kyrkovalet eller inte.

Sedan skrev jag själv en lång drapa på samma tema. Idag läser jag en debattartikel i DN på samma tema.

Susanna Birgersson skriver:

Riksdagspartierna har inget i kyrkan att göra. Vik nu därför en gång för alla hädan och ge plats åt de partipolitiskt obundna grupperingarna.

Samma tema återkommer hos en bloggarkollega från Örebro, Staffan Werme, som beskriver sig som: Folkpartistiskt kommunalråd i Örebro. Frisinnets väktare i Folkpartiet. Dessutom månskensbonde, trädgårdsfantast, fågelskådare. Han skriver bland annat:

Denna fortsatta politisering av kyrkan syns på så många sätt.

Jag håller med om mycket av det som skrivs. Både av Staffan Werme och Susanna Birgersson. Men är det inte dags nu att samtalet i sociala medier börjar handla om sakfrågor också? Det är ju enkelt att klaga på de politiska partierna – men vad vill vi egentligen med Svenska kyrkan? Vilka visioner har Du och jag för en levande, relevant kyrka i framtiden? Vad skulle Jesus göra?

Jag sitter och funderar över detta och hoppas kunna publicera något under denna vecka. 

Svenska kyrkan väljer väg – eller inte?

Just nu pågår två viktiga val i Svenska kyrkan. Jag ser på dessa val lite på distans. Och med viss uppgivenhet. Var finns visionerna? Var finns ivern och glöden? Tittar vi inåt ser vi tomma kyrkor och sammanslagningar av svårskötta pastorat, som leder till stordrift. Ser vi utåt ser vi stora utmaningar på alla plan, inte minst klimathotet. Varför genomsyras inte dessa två viktiga val av frågan: Hur kan kyrkans eget liv länkas till världens nöd? Är det inte det som kristen tro handlar om? Tror vi inte längre att Jesus är befriaren/räddaren/frälsaren? Jag skulle kanske redan initialt be om ursäkt för att denna bloggpost blir väl negativ. Men jag låter faktiskt bli att be om ursäkt. För jag tror att jag har en del poänger.

      Kyrkovalet 

Detta val får nästan alla medlemmar i Svenska kyrkan över 16 år delta i. Det handlar om val till församling, stift och till nationell nivå (kyrkomötet). Vi som är med i Svenska kyrkan men bor utomlands har inte rösträtt. Har bloggat om detta tidigare. Länken: här!

När jag läser på nätet verkar det som om den viktigaste frågan denna gång är huruvida politiska partier ska vara med i kyrkovalet eller inte. Svenska kyrkans demokratiska system tillåter vilken grupp som helst att ställa upp. Det är alltså formellt helt riktigt att även ett politiskt parti ställer upp. (Redan här vill jag deklarera att jag inte ifrågasätter enskilda personer som ställer upp till val i kyrkoråd, stiftsfullmäktige och kyrkomöte. Många av dessa, även de som ställer upp genom politiska partier, har goda bevekelsegrunder och bidrar på ett konstruktivt sätt.) Men visst är det märkligt att t ex socialdemokraternas partistyrelse fastställer det kyrkopolitiska programmet? På partiets hemsida kan man läsa följande:

Kyrkopolitiken vi driver inom Svenska kyrkan syftar till att vi ska ha en öppen folkkyrka och att kyrkan ska vara på människans sida.

Jag är kanske inte direkt förvånad. Men satsen ”kyrkan ska vara på människans sida” – vad säger den? Kyrkan består väl av människor? Men ska inte kyrkan vara på hela skapelsens sida? Även djur och natur, alltså! Så går det när ett politiskt parti ska göra teologi. Det blir s k plakat-politik.

Jag blir inte heller så imponerad av Centerpartiets kyrkopolitik. På partiets hemsida kan man leta sig fram till följande, under rubriken ”Centerpartiets mål i Svenska kyrkan”:

Centerpartiet vill stärka demokratin i Svenska kyrkan. Den lokala församlingen ger bäst möjlighet till engagemang och trygghet för församlingsborna och ska vara grunden i kyrkans arbete, samtidigt som församlingen är en del av den rikstäckande folkkyrkan.

Vår tids olika utmaningar kan församlingarna möta genom nytänkande samverkan. Sammanläggning av församlingar ska växa fram underifrån och ska endast ske på församlingarnas egna initiativ. Centerpartiet ser positivt på att kyrkan tar tillvara möjligheten att nybilda församlingar för att stärka det lokala engagemanget.

Centerpartiet vill att Svenska kyrkans alla tillgångar ska förvaltas på ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart sätt.

Är detta mål? Är inte demokratin ett sätt att fatta beslut? Är inte sammanläggningar av församlingar eller inte en organisatorisk fråga? Är inte förvaltning av kyrkans tillgångar ett medel, snarare än ett mål?

Det tredje riksdagspartiet, som ställer upp i kyrkovalet är Sverigedemokraterna. Det första de skriver om på hemsidan om sin kyrkopolitik säger väl allt:

Sverigedemokraterna behövs i Svenska Kyrkan för att slå vakt om våra traditioner, vårt kulturarv och vår historia.

Hur slår man vakt om sin historia? Vad betyder det? Och vems historia avses? Sverigedemokraternas? Är det verkligen kyrkans uppgift att slå vakt om den?

Kort sagt: jag undrar vad partierna har i Svenska kyrkan att göra? Låt mig vara tydlig igen: det är ju klart att personer som är medlemmar i politiska partier ska ställa upp i kyrkoval. Det är ju toppen. Jag gillar att kyrkans medlemmar engagerar sig i partipolitiken. Men grunden för engagemang i Svenska kyrkan måste ju vara den kristna tron, som tar sig uttryck i delaktighet i kyrkans liv. Därför är det bättre att skapa fristående nomineringsgrupper.

Sammanblandningen mellan partipolitik och s k kyrkopolitik är djupt olycklig. Jag är övertygad om att den beror på att Svenska kyrkan fortfarande är en maktfaktor. Svenska kyrkan har många medlemmar och fortfarande mycket jord och skog. Självklart intressant för politiska partier att vilja styra. Och som sagt: helt enligt reglerna. Därför måste en förändring komma genom samtal och opinionsbildning. Men där är jag hoppfull. Jag tror att förändring är möjlig!

Ärkebiskopsvalet

Det känns helt enkelt bara som en gäspning. Jag har bloggat om detta förut. Länken: här. Det piggaste är att två personer från utlandet förts fram på pläderingsmötena. Men Graham Cray är född 1947 och fyller alltså 66 år i år. Biskop Thomas i den koptiska kyrkan är på många sätt en beundransvärd person. Men är det realistiskt att tro att han blir vald? Tre av de andra föreslagna har redan hoppat av. Kvar blir alltså:

Antje Jackelén

Ragnar Persenius

Per Eckerdal

Cristina Grenholm

Johan Dalman

Eftersom det måste vara fem kandidater på hearingen är det väl lika bra att skippa provvalet och gå på hearingen med en gång. Spar både tid och pengar.

Vad vill då dessa kandidater? Jag vet faktiskt inte. Jag kanske följer med dåligt men jag får intrycket att det är bäst att inte sticka ut för mycket. Varför? Jo, för att de politiska partierna, som jag skrivit om ovan, också har oerhört mycket att säga till om i valet av ärkebiskop.

Kan det vara så, att de största grupperna i kyrkomötet (som antingen är politiska partier eller har starka kopplingar till sådana) egentligen inte vill ha så stort valdeltagande i kyrkovalet, för det hotar i så fall deras ställning? Kan det vara så att de heller inte vill ha så stort engagemang kring valet av ärkebiskop, för det bästa är att nästa ärkebiskop blir en person som inte syns och hörs så mycket i det offentliga rummet. Jag bara frågar. Och jag hoppas jag har fel!

När det sedan gäller de andra nomineringsgrupperna, har en del organiserat sig efter partibeteckning, utan att ha formella band till de olika politiska partierna. Sedan finns det ett antal s k partipolitiskt obundna alternativ. Jag tycker det sistnämnda är en självklarhet. Ändå uppmanar jag var och en att granska samtliga grupper. Gå på sakfrågorna. Leta efter visionerna. Fråga vilken grupp eller kandidat som bäst uttrycker det som är kristen tro. What would Jesus Do? Hur skulle Jesus göra?

I Kyrkans Tidning visas de senaste artiklarna om kyrkovalet. 

Bland de 6 senaste handlar 3 om Sverigedemokraterna. Hur tänkte de då?

Mandela åter hemma i Houghton

Igår, lördag, kunde man läsa lite varstans på nätet, att Mandela lämnat sjukhuset. Bl a BBC rapporterade och fick senare under dagen ta tillbaka det. Sydafrikas presidentämbete hade kommit med en rättelse och sagt att det inte stämde. Även Aftonbladet rapporterade igår.

Idag kan jag läsa i Mail and Guardian att Mandela är hemma. Hans tillstånd är fortfarande kritiskt men stabilt. Presidentämbetets talesperson, Mac Maharaj, bekräftar att det stämmer. Även Aftonbladet har en notis om detta idag.

Några frågor uppstår:

1) Stämde det redan i går att Mandela var hemma?


2) Varför ville presidentämbetet i så fall förtiga sanningen?

Det verkar ju rimligt att Mandela inte har länge kvar att leva. Kan hans hemkomst vara ett tecken på att något händer? Eller är det helt enkelt så att både han och hans familj väntat på att han skulle bli tillräckligt stark, för att klara hemtransporten. För att det blir bättre för alla om han får vistas i sitt hem. Oavsett hur lång tid han har kvar. Åtminstone verkar det så enligt BBC:

The BBC's Andrew Harding in South Africa says this is not the discharge of a man who has made a significant recovery but the transfer of a patient from an intensive care ward in a hospital to a specially built intensive care unit in his own home, presumably in line with his family's wishes.

Att få vara hemma hos sina närmaste, så länge det går, och i bästa fall få dö hemma är naturligtvis att föredra. Och i Afrika är det rent av självklart.