Skilj kyrkan från staten!

Är inte kyrkan och staten redan skiljda åt? Skedde det inte redan vid millennieskiftet? Ja och nej. Fortfarande finns en, av riksdagen stiftad, lag: Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan, som styr kyrkans väl och ve. Enligt succesionsordningen ska regenten och tronföljaren vara av den rena evangeliska läran (läs: tillhöra Svenska kyrkan). Dessutom har fortfarande de flesta riksdagspartier motsvarande organisationer för påverkan i kyrkoråd och kyrkomöte.

Denna fortfarande starka koppling till staten gör sig påmind nu när Svenska kyrkan snart ska gå igenom en stor omorganisation. Svenska kyrkan ska enligt lagen om Svenska kyrkan vara rikstäckande. Hur kan en kyrka vara rikstäckande? En kyrka som i grunden är en organisatorisk konstruktion kan naturligtvis vara rikstäckande. Det räcker med att ha ett kontor i Uppsala och kalla hela Sverige för Uppsala församling. En präst och högmässa varje söndag i Domkyrkan. Så får folk ta sig dit om de vill och kan!

Men kyrkan är ju en organism. I kyrkan finns människor. Huruvida vi är rikstäckande eller ej är en betydligt svårare fråga att avgöra.

Om några veckor ska Svenska kyrkans kyrkomöte besluta om en ny organisation. Utredningen hade namnet ”Närhet och samverkan”. Problemet var (och är) att många församlingar inte har kandidater till kyrkoråden. Ett annat problem är att vissa beslut fattas på församlingsnivå (de inre, s k mjuka frågorna) och andra beslut fattas på pastoratsnivå eller samfällighetsnivå (de yttre, s k hårda frågorna. T ex personal, fastigheter mm). Uppdelningen är felaktig. Den grundar sig på en västerländsk dualism där kroppen och själen inte hänger ihop. Naturligtvis måste det vara samma beslutande församling som tar hand om personalfrågor och verksamhetsfrågor. Inte kan man skilja ut fastighetsfrågor som något mindre viktigt? Så långt är jag med förslaget.

Men det finns ett dilemma i nuvarande konstruktion som måste lösas: de minsta kyrkoråden kan inte hantera personalfrågor. Kunskapen saknas liksom resurserna. Vi måste samverka! Det gör man i pastorat. Men samtidigt ska församlingarna besluta om verksamhetens innehåll. Det blir skevt. Därför är nu förslaget att flytta även verksamhetsfrågorna till pastoratsnivån. Vad som händer då är att pastoraten i stort sett blir församlingar. Det är också på denna nivå som det kommer att finnas kyrkoråd. Det som förut kallades församlingar blir distrikt. Där finns församlingsråd.

Problemet är att kyrkans tradition känner just församlingen som själva basenheten. Vi säger att församlingen är en pastoral nivå. En nivå där saker och ting händer: En nivå där det firas gudstjänst, och undervisas. En nivå där diakoni och mission äger rum. Pastoratet eller samfälligheten är inte en sådan nivå. Har aldrig varit och ska inte heller vara. Men nu, i det nya förslaget, blir i praktiken det som kallas pastorat själva församlingen. Fair enough. På många håll kan det fungera. Men inte i stora städer som Göteborg, där pastoratet skulle kunna omfatta 300 000 kyrkotillhöriga. Om detta pastorat i själva verket är en församling förstår man att kartan och verkligheten inte längre stämmer.

Efter att ha funderat mycket på detta tror jag att jag egentligen är mot den nya ordningen. Men jag vill heller inte ha kvar den gamla. Hur ska då ekvationen lösas? Min lösning består i att ta in en annan av Svenska kyrkans pastorala nivåer. Stiftet! Biskopens ansvarsområde! Såhär tänker jag (och jag har nog skrivit om det förut - i en annan bloggpost). Gör fler och mindre stift i Svenska kyrkan. Kanske ett 50-tal. Sälj biskopspalatsen. Utrusta biskoparna med enklare kläder och biskopsstavar i trä (om de inte redan har det). Anställ kompetenta personalvetare på stiftskanslierna samt fastighetsfolk som kan sin sak. Se till att alla anställda blir anställda av stiften och att alla fastigheter ägs och sköts av stiften.

Behåll de små, nära församlingarna. Skapa enkla, obyråkratiska kyrkoråd, som väljs vid en kyrkstämma dit alla kan komma. (Den som är sjuk kan rösta via ombud!) Kyrkoråden får hand om sin egen ekonomi och bestämmer själva hur många anställda de ska ”köpa” av stiftet. Någon form av grundläggande avtal skrivs angående fastigheterna. Har man inte råd med en fastighet inleds en process att sälja, stänga eller spränga.