Enligt bl a Barometern avgår vår biskop. Hur känns det? Inte bra! Jag förstår att situationen var ohållbar. Säkert har han skuld i det hela. Förmodligen har även andra skuld. Ibland har det gått för långt! Så kan det ju även vara i andra sammanhang. Men jag vidhåller: En försoningsprocess hade varit bättre!
Hade varit, skriver jag. Varför det? Biskop Sven är fortfarande biskop i Svenska kyrkan. En försoningsprocess behövs hur som helst! Vem håller i den processen? Enligt DN har biskopen i Uppsala, Ragnar Persenius, haft en slags roll i de samtal som förts i den akuta krisen. Kanske han kan vara ett instrument? Jag menar, när två makar kommer fram till att en skilsmässa är det enda möjliga, kan det ju vara bra att försonas på något plan. Om det går!
Det viktigaste som återstår nu är bön. Enskilda och församlingar i vårt stift förenade i bön. För en efterträdare, ja! Men framför allt för en försoningsprocess. För ingen tror väl att alla problem blir lösta, bara för att biskopen avgår?
3 comments:
Som vanligt håller jag med dig! Självklart vore en försoningsprocess det enda rätta - och särskilt inom en rörelse där skuld - förlåtelse - försoning varit ledord (eller bara ord, tomt prat?) Denna process borde naturligtvis ha börjat för länge sen.
Tyvärr tar jag på mig och agerar olyckskorp när jag är övertygad om att man nu tror att "allt kommer att bli bra nu när biskopen slutar". Och så sopar man det hela under mattan. Var viss om att det så småningom blir för fullt där under mattan och så börjar det om igen.
Detta mönster går igen hela tiden inom kyrkan. För att något nytt ska uppstå måste det gamla dö - en global visdom. Jag står bredvid och viftar med palmer: "Halleluja, må det gå snabbt!"
Kommentar från en lekman i sammanhanget.
Jag tycker, att det är bedrövligt, att en ensam person offentligt ska behöva bära hundhuvudet för att det inte fungerar i en organisation.
Så är det ofta i affärsvärlden men jag blir besviken över att det är så inom kyrkan. I min enfald trodde jag inte det utan att inbillade mig att alla aktiva där lever enligt : Allt vad ni viljen osv...
Jag håller med om behovet av försoning. Vi har en egen mediauppmärksammad skandal i en församling nära Skellefteå, där otrohet och sexuella trakasserier är ingredienserna. Det man försökt göra från församlingsledningen är, enligt media och ryktena, att sopa under mattan och avlägsna en person (naturligtvis kvinnan). Arbetsmiljöverket har enligt media gjort en utredning varför det blir så stora konflikter i kyrkan och menar att det beror på en godhetskultur i kyrkan. Att vi inte kan hantera när vi inte är perfekta. Att vi måste prestera en perfekt godhetsfasad. Men vad är det för teologi för en evangelisk-luthersk kyrka? Visst är vårt huvudbudskap att vi är bristfälliga människor i behov av Guds kärlek och försoning. Det är väl Jesus som är vår försvarsadvokat och inte vi som är hans. Försoning rymmer bekännelse, förlåtelse och till sist försoning. Hur ska vårt budskap bli trovärdigt när vi gör precis tvärtom? Det är som om många inom kyrkan tror att kyrkans problem är att vi gör fel. Jag tror att vårt problem är att vi inte bekänner att vi gör fel. Vad tror ni?
Post a Comment