Uhuru och den sista fågeln

Vi blev gripna av Bertha Hansson. Hennes skildringar av Lapplandsdelen av Västerbottens län. Hon var som sagt lärare i Fredrika. Drottning Fredrika Dorotea Vilhelmina var drottning av Sverige 1797-1809 gift 1797-1812 med Gustav IV Adolf av Sverige. (D v s även tre år efter att han abdikerat). Hon fick ge namn till tre socknar i Lappland: Viska, Bergvattnet och Volgsjö, som blev Fredrika, Dorotea och Vilhelmina. I Fredrika var Bertha Hansson lärare. En del tavlor har hämtat sin inspiration därifrån.

Vi greps även av de tavlor, som hämtat inspiration från Rorkes Drift. Som även kallas Orskarsberg, eftersom denna dåvarande svenska missionsstation grundades då Oscar I var kung i Sverige. (Det ska ofta vara någon kunglighet och lägga sig i namn på platser - både i norra Sverige och i Södra Afrika). Men för zulufolket heter naturligtivs platsen eShiyane.

Spännande detta med ortsnamn. I nutidens Sverige är inte namnbyten så vanligt. Men i Sydafrika sker det fortfarande. Gamla koloniala namn, som t ex huvudstaden Pretoria, försvinner till förmån för nygamla. (Andries Pretorius var en av de s k voortrekkers, som grundade republiker i det inre av Sydafrika, för att komma undan engelsmännen på 1800-talet.) Idag pågår en kamp om huvdstaden ska heta just Pretoria eller Tshwane.

När vi var i Uppsala träffade vi Kerstin och Axel-Ivar Berglund. För Axel-Ivar är det eShiyane som gäller. Det är spännande! Googlar man på eShiyane får man upp en sida som handlar om Axel-Ivar! Född i kwaZulu. Kanske mer Zulu än svensk. Jag vet inte! Axel-Ivar kommer ihåg Bertha Hansson, när vi frågar honom. Hennes bilder med Afrika-inspiration var häriga. Särskilt en som heter 'Uhuru' vilket är kiSwahili och betyder 'Frihet'.



En annan av hennes bilder heter 'Sista fågeln'. En olja från 1991. Jag hittar den på Börjes konstblogg. Den har en dikt bifogad till sig:

I kväll landade ännu en fågel på min uppspända målarduk.
En stor och vit.
Den allra sista.
Hur jag vet att det är den sista?
Jo sånt tar man inte miste på.
Sånt känns i ryggmärgen.
Jag kämpade länge med färgen
besegrade den svarta
med den vita.
När klockan i Maria Magdalena
slog tolv dova slag
lämnade jag staffliet för gott.
Satte punkt för mitt målarliv.
Utan självömkan tror jag.
Men givetvis med bävan.
Nu återstår bara att vänta.




En dag spelar varken ortsnamn eller kungligheter så stor roll. Den dagen kan komma snart eller sent. Det är alltid nyttigt att bli påmind om det perspektivet. Vi väntar alla. Men själv har jag inte tänkt lämna staffliet (eller snarare tangentbordet) på länge än.