Nere vid toppstugorna ringer vi mormor och morfar från Johannes I-phone. allt har gått bra, säger vi. Klockan är runt fem. Det är lite sent! Nu ska vi bara gå ner.
Ja, det var just det. Det är inte så bara att gå ner. Vandringen ner mot Kaffedalen går dock bra och vi fyller på våra vattenflaskor när vi är där. Jag tittar oroligt upp emot Kebnekaise. Kommer inte flickorna? En skolklass från Halmstad är redan på väg förbi oss. Vi har mött ett par killar, som är på väg upp. De ska övernatta i en av toppstugorna. Men de har packning med sig.
Vi börjar den mödosamma klättringen upp på Vierranvarri. Då får vi se ett antal färglada prickar på väg ner från Kebnekaise. Närmare bestämt fem. Jo, säger de andra. En av prickarna är röd och en grön, det är nog flickorna. De har tydligen sällskap av tre andra. Det känns lite bättre.
Vi går upp på Vierranvarri och ner igen. Nu går det inte så fort. Kristina börjar få ont i sina knän. Ännu är det långt kvar. Klockan blir både sju och åtta. När vi börjar klättra bland de stora stenbumlingarna går vi förbi ett par i 40-50 årsåldern, där kvinnan har stora problem med sina knän. Nu har vi sju personer bakom oss på berget. Det känns inte helt bra. Borde vi vänta på dem?
Så når vi Kittelbäcken. Som var så liten och behändig att gå över i morse. Sanningen är den att jokkarna alltid blir större på kvällen. Det smälter mer under dagen. Mats och Samuel lyckas hoppa över men vi andra kommer inte att klara det. Så vi går uppåt och hittar till slut en passage. Vi borde tagit av oss skorna och satt på sandaler. Men det är lätt att vara efterklok. De flesta klarar att gå över torrskodda. Gore-tex är bra. Några av oss blir blöta. Inte trevligt, när klockan är halv nio och det blir mörkt om en timme. Vi har många timmar kvar innan vi är nere.
Framåt kvart i tio ser vi knappt de röda markeringarna. Jag tar fram min ficklampa men batteriet är slut. När jag ska sätta i reservbatteriet tappar jag lampan och alla beståndsdelar yr åt olika håll. Tack och lov har Mats sin mobil med inbyggd lampa. Jag får låna den och kan gå först och hitta rätt väg. Vi passerar otaliga vattendrag, som är enkla att passera, om man ser något. Jag får stanna och lysa för gruppen innan jag springer längst fram igen, så att vi kan fortsätta. Det blir en långsam vandring. Någon får ont i foten. Flera äter magnecyl mot värk både här och där. Ett par är kalla och blöta om fötterna. Vi ser det röda ljuset från masten vid fjällstationen. Men den verkar inte komma närmare.
Och hur går det för Sara och Linda, de tre andra vi såg på berget och paret, där kvinnan hade så ont i sina knän?
Klockan är över 11, när vi når fjällstationen. Kristina har utlovat raggmunk och vi söker oss till servicestugan, som i stort sett är tom. Två andra flickor, kompisar till Sara och Linda, kommer och undrar om vi har sett till deras vänner. Vi blir oroliga. Så jag följer med dem till personalbostäderna. Ska vi ringa fjällräddningen? Nej, det är ingen idé. Vi får vänta. Solen går upp kl 3 igen. Då kan de fortsätta sin vandring.
Jag går tillbaka till köket, där dimman ligger tät. Köksfläkten har lagt av men Kristina fortsätter med raggmunken. Då går brandlarmet. Personalen kommer rusande men det är faktiskt inte vårt fel.
Raggmunken smakar gott. Mats har lite punsch, som vi spetsar kaffet med. Speedad som är jag är ställer jag mig och rengör stormköken. Vi ska ju åka hem samma dag. När vi äntligen går och lägger oss är klockan nästan två. Jag hoppas få sova åtminstone fyra och en halv timme. Halv sex måste vi upp och packa. Men så blir det inte. Det ska visa sig att det blir en kort natt.
No comments:
Post a Comment