Kebnekaise-expeditionen 12

Detta inscannade vykort ger en liten vink om hur man går upp och ner på Kebnekaise. Den finns två markerade leder. Det var den västra (t v på kortet) vi gick. Den östra går över en glaciär och då krävs särskild utrustning och specialkunskaper eller att man går med en guide.

Klicka på bilden, så blir den lite större!

Kebnekaise-expeditionen 11

Det är dags att gå ner. Då ser vi återigen de två unga kvinnorna eller flickorna. De har inte gett upp. Jag pratar med dem och säger att de kan låna ett par av "våra" stegjärn. Det tar en liten stund att hjälpa dem på med dem och egentligen behöver vi istället börja gå. Det borde de också göra. Men det är bättre att de har ordentliga grejer på fötterna, än att de trillar ner. De heter Sara och Linda. Vi önskar dem lycka till och går iväg.

Nere vid toppstugorna ringer vi mormor och morfar från Johannes I-phone. allt har gått bra, säger vi. Klockan är runt fem. Det är lite sent! Nu ska vi bara gå ner.

Ja, det var just det. Det är inte så bara att gå ner. Vandringen ner mot Kaffedalen går dock bra och vi fyller på våra vattenflaskor när vi är där. Jag tittar oroligt upp emot Kebnekaise. Kommer inte flickorna? En skolklass från Halmstad är redan på väg förbi oss. Vi har mött ett par killar, som är på väg upp. De ska övernatta i en av toppstugorna. Men de har packning med sig.

Vi börjar den mödosamma klättringen upp på Vierranvarri. Då får vi se ett antal färglada prickar på väg ner från Kebnekaise. Närmare bestämt fem. Jo, säger de andra. En av prickarna är röd och en grön, det är nog flickorna. De har tydligen sällskap av tre andra. Det känns lite bättre.

Vi går upp på Vierranvarri och ner igen. Nu går det inte så fort. Kristina börjar få ont i sina knän. Ännu är det långt kvar. Klockan blir både sju och åtta.

När vi börjar klättra bland de stora stenbumlingarna går vi förbi ett par i 40-50 årsåldern, där kvinnan har stora problem med sina knän. Nu har vi sju personer bakom oss på berget. Det känns inte helt bra. Borde vi vänta på dem?



Så når vi Kittelbäcken. Som var så liten och behändig att gå över i morse. Sanningen är den att jokkarna alltid blir större på kvällen. Det smälter mer under dagen. Mats och Samuel lyckas hoppa över men vi andra kommer inte att klara det. Så vi går uppåt och hittar till slut en passage. Vi borde tagit av oss skorna och satt på sandaler. Men det är lätt att vara efterklok. De flesta klarar att gå över torrskodda. Gore-tex är bra. Några av oss blir blöta. Inte trevligt, när klockan är halv nio och det blir mörkt om en timme. Vi har många timmar kvar innan vi är nere.

Framåt kvart i tio ser vi knappt de röda markeringarna. Jag tar fram min ficklampa men batteriet är slut. När jag ska sätta i reservbatteriet tappar jag lampan och alla beståndsdelar yr åt olika håll. Tack och lov har Mats sin mobil med inbyggd lampa. Jag får låna den och kan gå först och hitta rätt väg. Vi passerar otaliga vattendrag, som är enkla att passera, om man ser något. Jag får stanna och lysa för gruppen innan jag springer längst fram igen, så att vi kan fortsätta. Det blir en långsam vandring. Någon får ont i foten. Flera äter magnecyl mot värk både här och där. Ett par är kalla och blöta om fötterna. Vi ser det röda ljuset från masten vid fjällstationen. Men den verkar inte komma närmare.

Och hur går det för Sara och Linda, de tre andra vi såg på berget och paret, där kvinnan hade så ont i sina knän?

Klockan är över 11, när vi når fjällstationen. Kristina har utlovat raggmunk och vi söker oss till servicestugan, som i stort sett är tom. Två andra flickor, kompisar till Sara och Linda, kommer och undrar om vi har sett till deras vänner. Vi blir oroliga. Så jag följer med dem till personalbostäderna. Ska vi ringa fjällräddningen? Nej, det är ingen idé. Vi får vänta. Solen går upp kl 3 igen. Då kan de fortsätta sin vandring.

Jag går tillbaka till köket, där dimman ligger tät. Köksfläkten har lagt av men Kristina fortsätter med raggmunken. Då går brandlarmet. Personalen kommer rusande men det är faktiskt inte vårt fel.

Raggmunken smakar gott. Mats har lite punsch, som vi spetsar kaffet med. Speedad som är jag är ställer jag mig och rengör stormköken. Vi ska ju åka hem samma dag. När vi äntligen går och lägger oss är klockan nästan två. Jag hoppas få sova åtminstone fyra och en halv timme. Halv sex måste vi upp och packa. Men så blir det inte. Det ska visa sig att det blir en kort natt.

Kebnekaise-expeditionen 1

Vi är hemma igen. Alla kom upp på berget. Alla kom ner. Allt har gått bra. På vägen hem kände jag ett stort behov av att smälta alla upplevelser. Det gör jag bäst genom att skriva om det. Med andra ord kommer bloggposterna ett tag framöver att handla om denna expedition.

Jo, jag kallar det exepedition, för det har verkligen varit ett helt företag. Idén kom för mer än ett år sedan. Ingen vet längre vem som först kom på tanken. Var det något av barnen? Själv tror jag ju att det var jag själv. Förmodligen har jag fel. Syftet var i alla fall att fira Kristinas och mitt silverbröllop, som egentligen inträffade redan den 16 juni. Men, som en del kanske vet, är juni ingen bra tid att bestiga Kebnekaise. Bättre väderförhållanden i augusti.

Vi har alltså haft mer än ett år på oss att förbereda oss. Jag ska inte trötta med alla detaljer men det är för det första inte helt enkelt att samordna 7 almanackor. (Om man nu räknar oss föräldrar och våra fem barn.) Till det kom ett antal respektive, som i slutändan blev 2. Tågbiljetterna beställde jag i mars men ändrade i maj, för att anpassa dem efter skolstarten. Det visade sig att det blev något billigare efter ändringen.

Sedan har det varit bokning av hotell i Kiruna, restaurangbokning på samma ort, inköp av utrustning, lånande av utrustning, skickande av mejl kors och tvärs mellan deltagarna, telefonsamtal till Kebnekaise fjällstation osv. Vi har skrivit utrustningslistor och vi har diskuterat val av skor mm. När jag var på Gotland veckan innan vår expedition, handlade Kristina all mat. Ett hästjobb i sig. När vi kom hem hade vi ungefär ett halvt paket smör och några påsar soppa kvar. Jag skarvar bara lite! Min fru är utbildad fritidsledare, har sovit i bivack och vandrat i fjäll förut. Utan henne hade vi inte kommit längre än Nybro.

Dagen innan avfärden var vårt hem förvandlat till en utställningsplats för fjällutrustning. Säkert även så hos Matilda, Karolina, Amanda och Mats.

Kebnekaise

Imorgon är det dags. Kl 15.01 går tåget från Kalmar. 23 timmar senare är vi i Kiruna. Lördag morgon tar vi buss till Nikkaluokta och sedan går vi till Kebnekaise. Söndag eller måndag är det meningen att vi ska ta oss upp. Det kanske regnar eller blåser bort. Men då har vi i alla fall försökt.

Det är skönare lyss till den sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge. (Heidenstam)

Men helst ska pilen skjutas iväg mot oanade höjder.

Hemma igen - ett tag

Gotland är fantastiskt. Vi bodde fint på Fridhem, några km söder om Visby. En dag åkte vi till Hoburgen. Lite långt var det, för att se på raukarna. Dagen efteråt for vi till norra Gotland och Fårö. Där kan man tala om raukar. Vi hade bra väder, trevlig samvaro och så denna fantastiska ö. Med medeltiden oerhört närvarande, samtidigt som nutiden är levande i allra högsta grad. Det blir nog fler resor till Gotland, särskilt som hustrun aldrig varit där.
Men närmast ser vi fram emot den efterlängtade silverbröllopsresan till Kebnekaise. Hela vardagsrummmet är fyllt av sovsäcker, ryggsäckar, tält, mat, spritkök, underställ mm. Torsdag kl 15 avgår tåget. 23 timmar senare bör vi vara i Kiruna. Sedan blir det ett knappt dygn där, för vidare buss till Nikkaluokta och vandring till Kebnekaise. Två dagar har vi på oss att försöka nå toppen. Det beror på vädret och hur vi mår. Men själva resan är det viktigaste. Jag tillhör dom som tycker att det oftast är viktigt att ha ett mål, men just nu känns hela resan som det jag mest ser fram emot. Att nå toppen blir en bonus.