Sunday 30 August 2009

Kebnekaise-expeditionen 10

Stärkta av måltidsrasten bryter vi glada upp! Nu återstår en ganska brant klättring upp till toppstugan. Jag går först! Det är uppåt! Jag måste stanna ofta och andas. Mikropauser!
Vänder vi oss bakåt har vi en vidunderlig utsikt.Det klarnar upp! Och det går fortare än vi tror. Snart ser vi den äldre av två toppstugor. Vi gör en kort paus och går vidare mot nästa stuga. Sedan är det inte långt kvar. Klockan har blivit 3 på eftermiddagen och så händer något: det gråa, steniga framför ögonen byts mot vitt.

Snart är vi alla samlade nedanför toppglaciären. Det är ganska många som vandrar upp och ner och vi får låna ytterligare två par stegjärn. (Det visar sig senare, att det inte är OK att låna vidare det man hyrt på fjällstationen, men vi är tacksamma!)

Mats, Samuel och Johannes går upp. Alla kommer upp eller i stort sett upp. Sedan får Amanda, Matilda och Elin en chans. De når nästan upp, även de. Karolina går upp med bara skor och stavar. Hon kommer också långt upp, sånär som på fem-sex meter. Vi konstaterar att har man varit fem meter från toppen, har man varit uppe!

Hela tiden ser vi ett par tjejer, som försöker klättra ända upp utan stegjärn. Men hela tiden glider de ner. Det ser vanskligt ut!

Sist blir det Kristinas och min tur. Nu, säger jag, nu eller aldrig. Kristina är inte helt pigg på att nå absoluta toppen. Men jag lyckas övertala henne att försöka. Jag tror vi ska gå här, säger jag och får med henne. Ett av mina stegjärn lossnar, men jag lyckas få på det igen. Då lossnar Kristinas ena. Men hon kämpar på ändå och när hon kommit dit jag är, kan jag spänna fast det. På ena sidan av den kam, som vi går på, är det brant ner mot ytterligare en glaciär. Trillar man där är det stor risk att man inte kan stanna. När vi väl har kommit upp är det ett stup mot nordväst. Där är det hundratals meter rakt ner. Vi är försiktiga.

Men till slut kommer vi upp. Jag har ju egentligen svindel men detta går bra. Ett ögonblick försvinner dimman i nordväst och jag ser rakt ner mot botten av dalen. Hisnande! Men jag vågar stå upp och det känns mäktigt! Följ med på bilderna:















Nu är alla nöjda och vill gå ner. Elin, Samuel, Karolina, Kristina, Anders, Matilda, Johannes, Mats och Amanda.

2 comments:

Gerthie said...

Bockar och bugar! Grattis till bedriften!
Undrar vart ni tar vägen när det blir dags för guldbröllop?
Kram
Gerthie

elisabet said...

Vilka häftiga bilder! Jag måste erkänna att jag känner ett sug i magen och kallsvetten bryter fram fast jag både hört berättelsen och läst den innan!
Det här kommer vi väl att få höra i åratal framöver! Nå, jag unnar er verkligen denna gemensamma upplevelse, så njut!
Ser fram emot den spännande fortsättningen.
Syrran