Vem bestämmer över döden?

Det är mycket om döden nu. Läkaren, som står inför rätta, efter att ha gett 1000 gånger för mycket medicin till ett litet barn, som dog. Som kanske ändå hade dött. Ville läkaren lindra smärtan eller döda?
Den 9-åriga flickan i Brasilien, som säkert skulle ha avlidit under sin graviditet. Kardinalen som bedömer aborten som en värre synd än pappans mångåriga övergrepp.
Östran skriver idag om en flicka på Lars Kaggskolan som begick självmord. Kunde skolan ha förhindrat det?
Tre helt olika frågor men de handlar alla om frågan: Vem bestämmer över döden? Det finns en organsiation som heter: Rätten till en värdig död! De
'vill skapa opinion för varje människas rätt att på egen begäran få hjälp att dö när fortsatt liv innebär ett oacceptabelt lidande, som den drabbade ej vill bära.' http://www.rtvd.nu/livstestamente.aspx

ju mer jag funderar över dessa frågor, desto svårare blir det. Men min grundsyn är ändå att det måste vara viktigare att arbeta för livet. Att lägga mer energi och kraft, för att inte säga kärlek, på att de människor, som lever ska få ett så bra och värdigt liv som nöjligt. Sedan kommer situationer, då vi som enskilda och samhället i stort ställs inför olika dilemman. Att väga liv mot liv. Att ifrågasätta livsuppehållande behandling, som bara drar ut på ett ovärdigt lidande osv. Jag har själv svårt för tanken, att vi ska kunna få hjälp med aktiv dödshjälp. Men jag är öppen för att det finns situationer, som är så svåra, att jag måste tänka om.
Låt mig säga något kort om de tre exempel jag inledde med:

När spädbarn visar tecken på att inte kunna klara ett liv på egen hand, känns det försvarbart att avbryta livsuppehållande behandling. T ex att koppla ur en respirator. Det blir då barnet själv, som får visa om hon eller han kan leva på egen hand. För mig känns det märkligt att vilja förkorta det liv, som barnet då lever, på egen hand. Men om barnet har stor smärta och avsikten är att lindra denna smärta, men effekten blir att livet förkortas, oavsiktligt, blir frågan genast svårare. Att riksdag och regering ska fatta beslut i dessa frågor och inte läkare, känns inte nödvändigtvis som en förbättring av läget.

Abort är, som jag ser det, inte önskvärt. Jag kan inte se det på ett annat sätt att abort ofta kunde ha undvikits. Om sexualiteten har sin plats i långvariga och stabila relationer, är det väl önskvärt att de barn, som blir till, känner sig välkomna? Men jag stödjer vår nuvarande lagstiftning. Inte för att jag tycker om abort, utan för att alternativet är värre. Illegala aborter skapar så oerhört stort lidande. När det gäller den 9-åriga flickan som våldtogs, av sin pappa, är det mycket märkligt att inte kardinalen kan se att flera olika etiska principer kommer på kollisionskurs. Nog måste det vara riktigt att rädda livet på en 9-åring, som själv inte valt att hamna i den situation hon hamnat i? Nej, här får den lokala katolska ledningen i Brasilien klart underkänt. (Nu har jag inte kollat källorna så väl. Kanske finns fakta i detta, som inte kommer fram. Men utifrån det som kan läsas i tidningar och på nätet, skriver jag ovanstånde!)

När det gäller självmord, är det ju varken olagligt eller straffbart. Man kan säga att den som vill ta sitt liv, är fri att göra det. Men samtidigt är det inte straffbart att försöka hindra någon, från att ta livet av sig. (Tror jag!) Hittar man en person, som försökt ta livet av sig, får man ju ingripa. Jag har aldrig hört talas om någon som blivit anklagad, för att då lägga sig i andras angelägenheter. I detta fall anklagas skolledningen, för att kunna ha förhindrat att det skedde. Det känns svårt, att hävda det. Överhuvudtaget känns det fel att peka ut syndabockar. Ett självmord är enbart tragiskt. Tillsammans bör vi arbeta, för att skapa ett samhälle, där det inte skulle behöva upplevas som ett alternativ. I någon mening har vi väl alla ibland del i att vissa inte hittar någon annan utväg. Men samtidigt är det en enskild människas eget beslut. Vem kan egentligen ta på sig skulden, för det som en annan person väljer att göra. Självmord sågs länge som en oförlåtlig synd. Jag tror inte att en sådan teologi gör saken bättre. Den som är död, kan ju inte längre uttrycka ånger. Alltså drabbas de efterlevande dubbelt. Samtidigt är det en aggresiv handling, som ger andra skuld. Så oerhört svårt detta är.

Så får en tonåring i Tyskland för sig att skjuta ner en mängd lärare och elever. Och självmordsbombare fortsätter att detonera sina sprängladdningar. USA flyttar några schackpjäser från Irak till Afghanistan. Ja, det är mycket död.

Se, vi går upp till Jerusalem,
till Frälsarens kors och pina,
till Lammet, som offras för världens skuld,
för dina synder och mina.

Fastan är en tid för eftertanke. Är jag med och främjar livet? Min skuld får jag bekänna och så be om ny kraft att ställa mitt liv i LIVETS tjänst.