Jesus, den kananeiska kvinnan och Jakob

Igår var det en spännande söndag. 'Den kämpande tron', var temat och bibeltexterna handlade om personer som ger sig in i närkamp med Gud. Jakob, en ganska osympatisk person. En av de tre patriarkerna. Honom pratar vi om på internationella kvinnodagen. Han var en lögnare. Lurade sin far, att han var tvillingbrodern Esau. För att få pappas välsignelse. Ivrigt påhejad av sin mamma. (1 Mos 27) Men ack så grundlurad han själv blev, när han trodde att han gift sin med Rakel och den han hade delat bröllopsnatten med var storasyster Lea. (Man kan ju fråga sig vad Lea tyckte om det hela. Eller Rakel!) Poängen med Jakob tycker jag är att han brottas med din Gud. Han ger sig inte.
Den andra personen i fokus var den kananeiska kvinnan. Först av allt är det ju typiskt att ingen har lagt hennes namn på minnet. Trist! Nu är det som det är med det. Hon ger sig in i ett samtal med Jesus. Ett så kallat stridssamtal. Jesus har många sådana med framför allt präster och teologer. Det är de som utmanar Jesus. I samtliga fall går Jesus, enligt evangelisternas beskrivningar, segrande ur striden. En enda gång får Jesus ge sig. Det är i samtalet med den kananeiska kvinnan. Jesus börjar med att tiga, när hon pratar. Det brukar kallas för en härskarteknik. Varför gör Jesus det? Lärjungarna vill visa bort henne. (Det brukar vara deras standardlösning när porblem uppstår). Men kvinnan är ihärdig. Då tar Jesus till en annan metod. Jämför henne med en hund. (Hundens ställning i orienten då liksomnu är inte den bästa.) Kvinnan ger sig fortfarande inte. Hon ger tvärtom svar på tal. Biter ifrån! Jesus har inget annat val än att göra henne till viljes. (Matt 15:21-28) Jag har läst om detta samtal i en bok av Bengt Holmberg: Människa och mer - Jesus i forskningens ljus. Arcus förlag.
Det är ju en bra händelse att återge, på internationella kvinnodagen.
Vi sjöng en psalm i Birgittakyrkan. (Sv Ps 59) Där sjöng vi om 'bröders gemenskap'. (Själv satt jag och sjöng 'syskons gemenskap'.) Efteråt tänkte jag: Varför sa jag inte högt att vi kunde göra denna lilla men så viktiga ändring? I morse - på morgonbönen - gjorde vi det och det gick ju faktiskt riktigt bra ....