Är demokratin hotad?

Beroende på vem som tillfrågas blir säkert svaren olika. I morse deltog jag i ett webbinarium anordnat av Forum – idéburna organisationer med social inriktning och temat var:

Så vidgar vi det demokratiska utrymmet.

Först och främst presenterades en rapport som heter Nysta. Den handlade om hur en nystart efter pandemin kan se ut och hur demokratin påverkats av pandemin. Jag uppfattade några aspekter. Dels har det ju i praktiken inte gått att anordna demonstrationer med mer än 8 deltagare. Dels har staten fått större befogenheter. Båda dessa förändringar är begripliga. Det har ju handlat om att få bukt med Coronapandemin. Men nog har det ändå påverkat oss?

Rapporten presenterar en del förslag på hur demokratin ska stärkas och det viktigaste har inte direkt med pandemin att göra. Det handlar om hur en grundlag kan ändras. Jag visste att det var genom två riksdagsbeslut med ett mellanliggande val. Men jag visste inte att det räcker med enkel majoritet i besluten och att det mellanliggande valet kan vara ett extraval. Skrämmande! Borde det inte vara kvalificerad majoritet och ett ordinarie val emellan?

Hannah Kroksson, generalsekreterare för Sveriges ungdomsorganisationer (SLU) och Martin Nihlgård, generalsekreterare för IM i Sverige, har ingått i den grupp som gjort rapporten. De var också med och berättade.

Det var framför allt en sak som stack ut i Martin Nihlgårds presentation. Han talade om hur extrema partier kommer till makten i demokratiska sammanhang genom att etablerade partier samarbetar med dem. Han uttryckte sig inte exakt så men det var andemeningen. Det fanns representanter för tre politiska partier med i webbinariet men ingen av dessa högg på det betet. Det var heller inte hätsk debatt som präglade mötet utan snarare samförstånd.

De tre politikerna var Vasiliki Tsouplaki (V), LinaNordquist (L) och Azadeh Rojhan Gustafsson (S). De var rörande överens om vikten av ett starkt civilsamhälle men samtalade om hur staten kan ge sitt stöd. Det får inte vara för styrt, för staten bör inte lägga sig i och styra vilka åsikter som ska belönas. Samtidigt får inte statligt stöd gå till vilken verksamhet som helst. Grannlaga!

Utöver dessa fem fanns också en inbjuden talare. Det var Peter Örn, Han har bland annat varit partisekreterare för dåvarande Folkpartiet och generalsekreterare för Röda Korset.  En respekterad person. Det som stannade hos mig var när han berättade hur han mött respresentanter för demokratirörelsen i Ungern, efter Berlinmurens fall. Det var ett morgonmöte i Stockholm och med på mötet var även dåvarande ordförande för Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Curt Nicolin. Lite oväntat kanske, att han var med, tyckte Peter Örn. De var i alla fall imponerade av ledaren för det nystartade, ungerska partiet Fidesz. En ung person som hette Viktor Orbán. Då hade partiet att ingen äldre än 30 år fick representera partiet. Peter Örn och Curt Nicolin såg Orbán som en demokratins förkämpe. Då.

Det var bra att vara med vid morgonens möte. Vi behöver kämpa för att vår demokrati ska vara stark och livskraftig. Det görs inte en gång var fjärde år när det är val. Det arbetet sker varje dag.

Bibeln, fotboll och biskopar

I mitt flöde såg jag en bild på Janne Andersson, förbundskapten för Sveriges herrlandslag i fotboll. Det är Aftonbladet som säljer en bilaga inför fotbolls-EM. Två saker lägger jag märke till. Dels att bilagan kallas för EM-bibeln. Passar ju oss i Bibelsällskapet. (Även om det nog knappast är en bibel i gängse mening). Det finns faktiskt en sportbibel, som ges ut av KRIK – Kristen idrottskontakt. Det är en översättning som heter Nya Levande Bibeln. Egentligen en parafras, det vill säga ingen ordagrann översättning. Men absolut närmare Bibeln än Aftonbladets EM-bilaga. 

Jag gick med i Svenska Turistföreningen när jag var student. Då skulle nya medlemmar få en Fjäll-bibel. Jag såg fram emot denna. Men det visade sig vara en bok med alla STF’s fjällstationer och en del annat att tänka på inför fjällvandringar under sommaren. 

Det är ändå roligt att begreppet ”bibel” betyder en publikation som innehåller mycket eller till och med allt inom ett visst område. 

Såhär ser Sportbibeln ut.

Min andra reflektion kring Aftonbladets bild på Janne Andersson är att han avbildas som en slags biskop. Åtminstone är det svårt för mig att inte tolka ringen med ett kors, som en biskopsring. Detta är egentligen inte något nytt. I Sydafrika har många fotbollslag sin egen biskop. Det är en slags maskot. En person som går före fotbollslaget in på plan.

Jag hittade till och med en artikel via Google Scholar. Den heter "Playing from the terraces: notes on expressions of football fandom in South Africa" och är skriven av Antony Kaminju & Thabisani Ndlovu. Artikeln finns publicerad i African Identities, Volume 9, 2011 - Issue 3: Ways with Soccer in Africa. Bilden nedan kommer från artikeln:

Detta är en sydafrikansk fotbollsbiskop.

Steget mellan idrott och religion är inte så långt. De trumpeter som var så vanlig under Fotbolls-VM för herrar i Sydafrika 2010, de kommer ursprungligen från en lokal kyrka, den så kallade The Nazareth Baptist Church. Även kallad the Shembe. Kyrkan försökte stämma det företag som tillverkade trumpeterna inför VM 2010, berättade nätttidningen IOL. Men vad tycker ni? Ska jag bråka med Aftonbladet om att de kallar sin EM-bilaga för EM-bibel?

Ett pingstbudskap

Två ekumeniska organisationer skriver om pingsten två dagar i följd. Igår skrev företrädare för Sveriges kristna råd (SKR) i Dagen och idag skriver företrädare för Svenska Bibelsällskapet i Svenska Dagbladet. 

Det är SKR’s presidium tillsammans med dess generalsekreterare som skrivit under artikeln i Dagen. Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, som är ordförande i SKR och de tre vice ordförandena, Kardinal Anders Arborelius, biskop Stockholms katolska stift, Föreståndare Daniel Alm, Pingst – fria församlingar i samverkan, Ärkebiskop Benjamin Atas, syrisk-ortodoxa kyrkan samt Sofia Camnerin, som alltså är Sveriges kristna råds generalsekreterare. 

Den andra artikeln är underskriven av Svenska Bibelsällskapets ordförande, Biskop Åke Bonnier, dess vice ordförande, Biträdande kyrkoledare Karin Wiborn och undertecknad, som är generalsekreterare för Bibelsällskapet.

Två sakers slår mig. Dels att våra två organisationer, oberoende av varandra, skriver under pingsthelgen, dels att våra budskap ligger så nära varandra. Eller vad sägs, när SKR skriver:

Jerusalem är alltså under den första pingsten en plats för mission och ömsesidig förståelse.

Bibelsällskapet poängterar:

I centrum för firandet står berättelsen om hur lärjungarna som samlats i Jerusalem efter Jesus himmelsfärd, fick förmåga att tala olika språk. / … / Det handlar alltså om hur människor med olika språk kan förstå varandra.

SKR understryker sedan kopplingen mellan pingstundret och demokratin:

Pingstundret skapar förutsättningar för det som vi i dag förknippar med demokrati: modet att tala och bidra med sina tankar, viljan att lyssna och förstå. 

Bibelsällskapet kopplar ihop händelserna med förståelse mellan människor som har olika språk, kultur och religion. Men det är nyanser. Det finns mycket gemensamt mellan inläggen och det upplever jag mycket positivt.

För att fortsätta uttrycka hur fantastiskt det är med alla olika språk, kommer Bibelsällskapet dela Bibeln på #hjärtatsspråk under morgondagen. Vi börjar kl 8 på morgonen och sedan publiceras en inspelning av Joh 14:25-27 på olika språk och i olika bibelöversättningar under hela dagen till långt fram på kvällen. Det är olika svenska översättningar, inläsningar på flera av de nationella minoritetsspråken, teckenspråk och även en del av de många andra språk som talas av stora grupper i Sverige. Om Du vill får Du gärna vara med genom att läsa in Joh 14:25-27 och dela med hashtaggen #hjärtatsspråk. 

Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet (Joh 14:25-27 - Bibel 2000).

Min gamle rektor …

Högstadiet gick jag på Centralskolan i Hoting. Det är den största skola jag gått på. Efter att ha gått lågstadiet i Porjus, där det fanns ungefär 60 elever i årskurserna 1-6 och mellanstadiet i Långträsk, där vi var 45 elever hamnade jag 1973 i Hoting. 150 elever på högstadiet. Det kändes stort och jag hade några svåra år. Mest i skolbussen till och från Hoting. På skolan hade jag ett par stadiga kompisar, som jag fortfarande har kontakt med. Det var mycket betydelsefullt för mig. Jag var stökig dessa år och gjorde en del dumheter, som jag ångrar.

En del av dessa dumheter kom till rektorns kännedom. Jag minns ett par samtal på hans expedition. Inte med stolthet. Men har var bra. En gång var han tyst i en evighet och frågade sedan:

Varför, Anders?

Jag hade såklart inget bra svar och hade föredragit en utskällning. Men Knut Isaksson var inte sådan. Han ville hellre få oss att tänka själva, som jag minns det.

Vi hade honom som lärare i religionskunskap. Torsdagens lektion i årskurs åtta, tror jag det var, sammanföll med min lektion i piano. Så jag kom alltid tjugo minuter för sent. Med godkänd anledning. En gång möttes jag av en lapp på dörren till musiksalen:

På grund av sjukdom är alla pianolektioner inställda.

Så bra, tänkte jag. En halv håltimme. Så tjugo minuter senare gick jag in i klassrummet och Knut frågade:

Var har Du varit?

Jag tänkte inte på att han som rektor kände till vilka lärare – även i musikskolan – som var sjuka den dagen, så jag svarade käckt:

På pianolektion som jag är varje torsdag.

Jag minns inte vad Knut sa. Bara att jag blev totalt avslöjad. Tablå!

Men nu vill jag lyfta fram något jag läste i hans Facebookflöde häromdagen:

Stor respekt till Knut Isaksson, Dorotea, kristdemokratisk politiker som lämnar sitt parti efter partiledningens samarbete med SD i bland annat migrationsfrågorna.

"Jag vill gärna att det kommer ut att jag inte står för den här politiken. Jag har barn som är engagerade i flyktingfrågor och vill gärna kunna se dem i ögonen i framtiden", säger Knut Isaksson.

Käre Knut, jag blir stolt över att ha fått ha Dig som lärare och rektor i tre år. Stor respekt.

Joel Halldorf twittrade om Knut och jag skrev en kommentar, som fick många likes. Det verkar som fler känner respekt för honom.

Det går också att läsa om Knut i Västerbottenskuriren (VK) och Dagen men de är bakom betalvägg. 

Jag känner andra KD-politiker som stannar kvar i partiet. I något fall tror jag det handlar om personer som vill fortsätta att kämpa inifrån partiet. Det är också ett hedervärt agerande. Det är svårt att veta utifrån hur olika personer tänker.

Men just nu vill jag lyfta fram min gamle rektor. En person jag högaktar.

Pilgrimsvandring i vårtid

Med start vid Sunnersta kyrka vandrade hustrun och jag, tillsammans med de två yngre döttrarna, längs Ingegerdsleden. Underbart! Solen sken – åtminstone ibland – och vinden var tidvis frisk. Men behagligt.

Ingegerd var dotter till Olof Skötkonung men är mer känd som den Heliga Anna av Novgorod. Helgon i den ryskortodoxa kyrkan. Leden går från Stockholm till Uppsala. Det går att läsa mer om Ingegerd/Anna via denna länk.

Nu hade kanske inte Ingegerd/Anna någon avgörande betydelse för vår vandring. Vi ville umgås, vara ute, röra på oss – samtidigt som vi inledde med morgonbön utanför Sunnersta kyrka och avslutade med middagsbön i Mariakoret i Helga Trefaldighets kyrka. Vi försökte komma in i den Gode Herdens Kapell (Ulleråker) men dörren till själva kapellet var låst. Vi kom dock in i S:t Lars katolska kyrka, där det finns en ikon som föreställer just Heliga Anna av Novgorod.

Längs vägen såg vi andra vandrare, cyklister, joggare – liksom människor i båt. När vi kom närmare Uppsala såg vi att många båtar sjösattes just idag. Vi stötte också på en kvartett och en kvintett ur Orphei Drängar, som förgyllde vår dag med vårsånger.

Medhavd matsäck avnjöts på Ulltunaåsen. Så fantastiskt det är att äta utomhus. Och kunna umgås med två av barnen. Vi är tacksamma!

Med på vandringen var min mors gamla ryggsäck. Jag har den ibland när jag pilgrimsvandrar. Det är en Haglöfs-ryggsäck. Med ledning av vilket efternamn mor skrivit in på insidan är den från fyrtiotalet. Den har ingen avlastningsrem men fungerar bra för en kortare vandring.

Jag har också min pilgrimsstav, som en man i Aneby, Bengt-Arne Spånberger, har snidat. På den har jag fått hjälp att bränna in vissa årtal från de pilgrimsvandringar vi gjorde i och runt Aneby. Härliga minnen.

Vi såg inte så många djur men hörde förstås mängder av fåglar. Och detta fågelbo var jag nödgad att dokumentera.

Om makt och religion

Det är spännande att studera relationen mellan makt och religion. En del av min egen forskning handlar om det. Kanske det mesta egentligen. Min avhandling skrev jag om South African Council of Churches och dess profetiska röst efter apartheids fall. Artiklar jag fått publicerade handlar om genusfrågor i relation till makt och religion men även om frågor kring migration och sexualitet.

Men det går ju att skriva om detta på andra sätt än i akademiska avhandlingar och artiklar. En som gjort detta är Aili Lundmark, som är en av mina arbetskamrater, även om hon inte är anställd av Bibelsällskapet. Aili avslutar precis sitt uppdrag som stilist i den bibelöversättning som vi kallar Pilotöversättningen. Men hon kommer att fortsätta i nästa, betydligt större, uppdrag: att vara en av två stilister i redaktionskommittén för vår översättning av Nya testamentet till 2026.

Nu har dock Aili kommit fått sin första roman publicerad. Titeln indikerar att den rör sig inom en trossfär:

Inte bara amen och halleluja

Av baksidestexten att döma handlar boken om Josefin som är med i en kristen församling och blir förälskad i den karismatiske ledaren, Torsten. Läsaren får dock veta att Torsten kanske bär på mörka sidor. Frågan är hur det ska gå för Josefin.

Jag måste erkänna att jag rycktes med i berättelsen. Aili skriver lättbegripligt och medryckande. Möjligen undrar jag över om boken i själva verket är en ungdomsbok. Omslaget antyder något sådant och huvudpersonen är ganska ung. Hon skriver dagbok och drömmer om framtiden.

Grundfrågorna är dock allmänmänskliga. Det handlar om ledarskap och möjligheten att ifrågasätta. Vem kan man lita på, egentligen? Romanen beskriver hur farligt det blir i ett sammanhang där den kritiska rösten betraktas som en potentiell demon. Även om handlingen utspelar sig i Uppsala centrum går tankarna till en riksbekant kristen församling fyra mil österut.

Den värld som målas upp har jag inte så stor erfarenhet av. Jag har alltid tillhört Svenska kyrkan och även om det absolut finns risk att karismatiska ledare utnyttjar sin ställning även i min egen kyrka tar det sig ofta andra uttryck. När Aili beskriver beslutsfattande i församlingsmöten och styrelser har jag ringa erfarenheter att koppla ihop det med.

Men jag var student i Uppsala på sjuttiotalet och åttitalet. Ibland besökte jag samlingar på fredagskvällarna i det som då kallades Sveriges Evangeliska Student och Gymnasiströrelse (SESG). Jag minns en kväll när en av studentprästerna, som sedermera skulle bilda en ny församling, predikade. Samlingen hölls i Kyrkans hus på Sysslomansgatan och salen var fylld av unga människor. Där kom jag i kontakt med något av det som Aili beskriver.

Jag är inte helt säker på när handlingen utspelar sig men inte på 80-talet i alla fall. Mobiltelefoner förekommer, så det bör vara 90-tal eller senare. Jag tror inte det förekommer datorer.

Inte vara amen och halleluja är en bok som jag varmt rekommenderar för läsning. Inte minst för människor som lever i miljöer där det finns risk att starka ledare missbrukar sin position för egna syften. Och som sagt: det förekommer i alla sammanhang.

Boken ges ut av Hoi förlag och det går också att läsa mer om den på Ailis egen webbplats. Länken kommer här. Vill Du köpa den så finns den i Bibelbutiken. Länken är här.

Människa bland människor

Idag har hustrun och jag fått vår första vaccinspruta. Vi ser det som viktigt att bli vaccinerade. För samhällets skull. För världens skull. Men förstås även för vår egen skull.

Det är intressant att se hur många människor som efter att ha blivit vaccinerade lägger upp en bild på sitt vaccinationsbevis. Därför gör jag det också i denna bloggpost. 

Vi fick Comirnaty (Pfizer/BioNtech). Jag hade inte hört talas om att vaccinet hade ett eget namn. Det finns uppenbarligen en oro från en del att få vaccin från Astra Zeneca. Det vaccinet kallas Vaxzevria. Begripligt att människor är oroliga. Hörde om en person som har haft problem med blodproppar. Då är det väl rimligt att be om ett annat vaccin. Men för det stora flertalet måste det ju vara en mindre risk att få vaccinet än att avstå?

Nyfiket läser jag på om själva namnet. Läs här. Varför heter det Comirnaty?

The new brand name for Pfizer and BioNTech's COVID-19 vaccine, Comirnaty mashes up community, immunity, mRNA and COVID—pretty much everything that could fit into the moniker for the world's most high-profile product at the moment.

Spännande. Det har med community att göra. Samma ord som i kommunion, kommunikation och kommun. Att vi hör ihop. Fint!

Tillbaka till detta att lägga upp en bild på sitt vaccinationsintyg. Är inte det en form av rit? I Sydafrika gör människor så på valdagen. Alla får ett lila streck på ena tummen. (För att ingen ska kunna rösta två gånger). Men när människor lägger upp det på t ex Facebook är det för att uttrycka en samhörighet med andra som har röstat. Och även säga hur viktigt det är att få rösta.

Samma sak när kristna firat askonsdagsmässa. Då ser jag många foton med personer som har ett ask-kors i pannan. Samhörighet. Just nu vill vi berätta för varandra om vikten av att ha blivit vaccinerad. Och tacksamheten.

Men det kan också upplevas problematiskt. Många väntar ju fortfarande på att få sin första dos. I vår del av världen är i och för sig hoppet stort att åtminstone alla vuxna ska få vaccin. Men hur ser det ut i resten av vår värld? Vad betyder community i Comirnaty då?

Den som vaccinerade mig var en ung afrosvensk sjuksköterska i slöja. Hon sa till mig precis innan sticket att ”nu kommer det att kännas ett stick”. Då berättade jag att jag varit blodgivare många år och är oberörd av sprutor. Vi spann vidare på den tråden och jag berättade att jag inte längre ger blod på grund av för lågt järnvärde. Däremot fick jag ge blod när vi bodde i Sydafrika förra gången. Hon frågade lite kring det och jag sa att jag bott i Sydafrika 7,5 år. Det tyckte hon var häftigt och sa:

-        Så spännande det vore att bo utomlands.

Konversationen stannade kvar inom mig. Utifrån ett nålstick. Ett samtal. Community.