Hunden önskar God Jul

Föga anade jag att julen 2016 skulle bli den jul då jag fördjupade mig i hundens betydelse för mänskligheten. Sedan 2003 tillhör hunden Ludde vår familj. Det är en Jack Russel. Kanske en Parson Jack Russel. Jag vet inte så noga. Vi köpte honom för ZAR 150:- i Bloemfontein i Sydafrika. Sedan dess har han dock kostat betydligt mer i flygresor mellan Sydafrika, Nederländerna och Sverige. Mot min vilja har jag tvingats inse att en hund inte självklart kan lämnas kvar vid flytt mellan olika kontinenter.

Ordet ’hund’ förekommer i singularis 10 gånger i bibeln (åtminstone i Bibel 2000).I de flesta fall handlar det om hunden som en metafor. Och oftast i negativ bemärkelse. Exempelvis när David kämpar mot Goljat, som säger:

Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?

Vid några tillfällen uttalas också löften, att inte ens en hund ska morra åt någon. ’Hunden’ i bestämd form förekommer fem gånger. I Ordspråksboken 26:11 konstateras sakligt:

Hunden vänder om till sin spya, och dåren gör om sin dumhet.

Jag kan intyga att båda sakerna förekommer. (Men när detta citeras i andra Petrusbrevet står det istället att …

… hunden vänder om till sin spya, och tvättat svin vältrar sig i smutsen.

Pluralisformen ’hundar’ är inte heller så vanlig. Sju gånger och oftast i negativ bemärkelse. Hundar ylar och är glupska. Någon gång också stumma.

Hela 20 gånger förekommer ordet i pluralis och i bestämd form: ’hundarna’. I de sammanhangen dyker en annan beskrivning upp. Hundarna, som slickar någons sår eller blod. Så sker med Navot i Första Kungabokens 21:a kapitel, när Navot och Isebel ligger i en oförsonlig konflikt. Samma hundar sägs också till slut äta upp Isebels kropp. När Jesus berättar liknelsen om Lasaros och den rike mannen, kommer hundar och slickar på den rike mannens sår.

För en tid sedan hade Ludde ett sår på foten. Vi fick då lära oss att det inte gör så mycket om hunden slickar på såret. Det ökar blodgenomströmningen och såret läker snabbare. Om det däremot är ett öppet sår, är det inte bra, eftersom hundens tunga är en bakteriehärd av stora mått. Ludde visar ofta tillgivenhet genom att slicka på min hand. (Eller borde jag tvätta mig oftare?)

När Jesus möter den kanaaneiska kvinnan i Matteusevangeliets 15:e kapitel (hon som är den enda som vinner ett stridssamtal mot Jesus) dyker också hundarna upp. Då äter de smulor från sina herrars bord.

Den enda gången som en hund förekommer i en kontext som liknar vår tids husdjurssammanhang är i Tobits bok, som ingår i de gammaltestamentliga apokryferna. Där följer en hund med Tobit vid ett tillfälle och en annan gång kommer en hund och möter honom.

Vid en google-sökning på ’hundar i bibeln’ får jag inte så många träffar. Men någon som heter Thor-Leif Strindberg menar på sidan ’Bibelfrågan’ att hundar enligt bibeln är ett orent djur. Men i Jesu samtalet med den kanaaneiska kvinnan menar Thor-Leif att Jesus inte ser hunden som oren. Jesus säger:

Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.

Här avses, enligt nämnde Thor-Leif, hunden som ett husdjur. På något sätt verkar hunden få en slags upprättelse av Jesus. Även om den, trots allt, är illa ansedd i övrigt i bibelns värld.  Däremot nämns inte ’katt’ eller ’katter’ en enda gång i bibeln.

Det är svårt att bygga någon mer djuplodande teologi på dessa spridda fynd. Vill jag söka ledning i hur jag ska vara i umgänget med min hund, ger inte bibeln många specifika svar.

När vi i Jesajas elfte kapitel läser om skottet från Jishajs avhuggna stam (som inspirerat till psalmen: ”Det är en ros utsprungen”) övergår ju profetian i en bild av det kommande fridsriket, där olika slags djur ska leva i harmoni och även små barn kunna leka med exempelvis ormar. Det hade varit fint om en hund hade varit med där. Det finns nämligen stunder när jag hoppas att få träffa Ludde i en annan värld, i en annan dimension, när vi – tror jag – kan prata med varandra. Då kanske jag kan fråga honom vad han tänkte under sina år mer oss. När jag tittar in i hans mörka ögon får jag en känsla av att han har en del att säga.

Men Jesaja nämner trots allt en släkting till hunden: vargen. Och i rättvisans namn även ett stort kattdjur – lejonet.

Två framtänder och en ros som doftar salighet

Vi firade högmässa i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala igår. Vi gör det ganska ofta. Visserligen bor vi i Uppsala Domkyrkoförsamling men församlingstillhörighet i Svenska kyrkan idag är inte helt och hållet bundet till territorialgränserna. Det går exempelvis att tillhöra församlingsrådet i en församling, även för den som inte bor i församlingen. Men då måste vederbörande åtminstone bo i samma pastorat.

Det var en härlig högmässa. Församlingen erbjuder blivande präster möjlighet att tjänstgöra. Det är gott. Fler sådana möjligheter vore bra. Det är många unga personer i kyrkan. Inte fullt så många barn. Men ändå finns ”barnens stund” som en fast punkt i gudstjänstordningen. Och barnens hörna är placerad långt fram, nära altaret.

Kollekten samlades in till ett vattenreningsprojekt på retreatcentret Anafora, som drivs av den koptiska kyrkan i Egypten, som vi också bad för i en väl genomarbetad förbön.

Det som ändå grep mig mest igår var predikan. Bibi Helgesson lyckades på ett bra sätt kombinera klagan och hopp. Jag kom att tänka på en bok av Walter Brueggemann, som heter:

The Practice of Prophetic Imagination: Preaching an Emancipating Word

Där beskriver författaren hur en profetisk predikan bör innehålla både klagan och hopp. Brueggemann bygger detta på den gammaltestamentliga profettraditionen. Det är ofta ingen ände på de pessimistiska beskrivningarna av sakernas tillstånd. Profeterna riktigt grottar ner sig i vemod. Men de slutar inte där. De beskriver med samma intensitet hoppet om något nytt. Brueggemanns poäng är att de gör det med hjälp av bilder, metaforer, berättelser och med ett poetiskt, målande språk. Han vänder sig mot det som han kallar för

Prose reductionism

Ofta gör vi precis så både i våra beskrivningar av verkligheten och när vi tecknar hoppet. Det blir då predikningar utan språklig lyftning. Vi hänvisar till dagstidningar och sociala medier, när vi påtalar hur illa det är ställt i världen och när vi ska predika hopp, handlar det ofta om vad vi kan göra. Det är i och för sig inget fel på sopsortering eller bidrag till insamlingskampanjer. Men tänder det hopp?

Bibi predikade självklart om Jesu mor Maria, denna söndag – adventstidens fjärde i ordningen. Hon gjorde det med hjälp av två kvinnor i Östra Aleppo.

Bana Alabed och hennes mor Fatemah

Bana Alabed är sju år och har ett twitterkonto. Såhär beskrivs kontot:

Hi I'm Bana. I'm 7 years old girl. I and my mom are tweeting live from East Aleppo. Account managed by mom.

Med deras verklighet som bakgrund kunde Bibi i predikan ge uttryck för både klagan och hopp.

En av de hoppfulla bilder som hon använde var en tweet från Bana den 8 december:

Good evening my friends. What are you doing today? I am happy I lost two more teeth.

Den andra bilden jag fastnade för var, när Bibi talade om den ros, som doftar salighet. Hur doftar salighet? Det är inte så lätt att beskriva med ord. Men själva formuleringen talar för sig själv.

Vi går nu in i adventstidens sista vecka. Nästa helg firar vi inkarnationens mysterium.

Gud med oss.

Min bön är att det ska bli verkligt för oss. Att det ska bli verkligt för de människor som lider svårt på vår jord. I en mörk tid ber jag med människor i alla tider:

Hosianna!

Ack, Herre fräls. Ack, Herre, låt väl gå!

Juluppropet

Fler människor än på mycket länge befinner sig på flykt i världen. Några av dessa söker sig till Europa. Många länder i Europa stänger mer och mer sina gränser. Sverige har under det senaste året också gjort det. Och människor som kommit hit utvisas, trots att det är mycket osäkert om det läge de flytt ifrån förändrats. En god vän skrev igår följande på sin facebooksida:

Så har hon då levererat sitt budskap om ljus och frid till oss i vårt fina rätt vintriga Sverige. Kaffe och pepparkakor, lussekatter och lite glögg och vi är så i stämning. Samtidigt hade jag en parallell verklighet för ögonen genom min fru som arbetat i många år med ensamkommande från den stora världen utanför de gränser vi nu stängt. Just i natt när Lucia var på väg deporterades ca 13-50 ungdomar(uppgifterna växlar) genom flyg från Arlanda. Det var, till min stora och alltmer växande förvåning, en operation som för tankarna till Hollywood när hemliga operationer genomförs. Man kan inte tro att detta är sant så mitt kaffe smakade inte riktigt gott denna morgon när jag inser vilka hycklare vi är i detta land som sänder dessa barn och ungdomar tillbaka till krig och en osäker framtid.

DN skriver om just denna händelse. Detta är förmodligen bara ett exempel på vad som händer – mer eller mindre i det tysta.

Många arbetar dock mot detta. Det går att se i olika social medier. Att på gräsrotsnivå engagera sig för medmänsklighet i ett samhälle och i en tid när just medmänsklighet ofta sätts på undantag, är självklart det allra viktigaste.

Men det går också att engagera sig genom att delta i olika upprop. Sveriges Kristna Råd har därför tagit inititativ till

Juluppropet

Varför är det viktigt att skriva under? Motiveringen är att uppmanar regeringen att:

– ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro

– ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv

– undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening

För mig var det självklart att skriva under. Det hoppas jag att det även är för Dig. Länken till uppropet kommer här.

Hjälper det att skriva på? Det återstår att se. Men uppenbarligen är det många som tror det. När jag tittar på vilka som skrivit under ser jag många försök till att sabotera uppropet. Oseriösa, upprörande namn och inlägg, som uppenbarligen skrivits dit av sådana som vill skada saken. Min slutledning blir då: desto viktigare att skriva under.

Midnattssol

Nu har vi sett sista avsnittet av SVT’s uppmärksammade serie

Midnattssol

Den är upprörande. Gunilla Brodrej skriver i Expressen:

Samerna porträtteras antingen som militanta unga aktivister eller underliga kufar som plötsligt dyker upp med en jojk och något gravt gåtfullt i blicken. Synsk och sällsam sitter nåjden (musikern Sofia Jannok) vid ett bord och talar i gåtor, för länge sedan övergiven av regissören. Hiphoparen Maxida Märak figurerar som stadens mystiskt försvunna samiska ikon. Genom detta usla upplägg fortsätter majoritetssamhället att begränsa samens roll i samhället. Först som renskötare. Nu som rekvisita.

Mycket av detta skulle jag nog hållit med om. Jag menar, den framställer verkligen samer i tveksam dager. Även om ramberättelsen handlar om att de fråntagits sitt land och därmed, i det stora perspektivet, har rätten på sin sida. Även om detta, självklart inte försvarar alla de mord som begås, som en hämnd, av en av samerna. Och visst försöker åklagaren i serien ställa mycket till rätta. Och nåjden räddar två liv på slutet. Men ändå.

Därför blev jag överraskad att Sofia Jannok spelade med i serien. Så jag googlade på detta och fann att hon uttalat sig på SVT’s hemsida:

Vi har varit osynliga så länge. Nu talar man om oss i alla fall. Sedan kanske vi får börja berätta våra historier med våra egna ord. Men osynlighet är den värsta rasismen.

TV-serien beskriver ju inte verkliga händelser. Mer än att samerna fråntagits sitt land och att Kiruna stad ska flyttas. Men det franska uranet och alla morden – de är fiction.

Så, förhoppningsvis blir det som Sofia Jannok önskar, att samtalen startar.

Till detta samtal bidrar säkert också den vitbok om relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, som kom ut i våras:

De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna

Det är hög tid att detta samtal förs. Svenska kyrkans kyrkomöte fattade 2015 beslut att uppdra till kyrkostyrelsen att uppvakta regering och riksdag till stöd för en ratificering av ILO-konvention 169.

Det är också på tiden. Och det vore på tiden att Sveriges riksdag och regering gör just det.

Domssöndagshelg

Bland annat med anledning av min födelsedag, som inträffade under helgen, hittade vi på lite extra hyss denna helg.

Orginalutförandet av denna triptyk finns i Jukkasjärvi kyrka utanför Kiruna.
Den föreställer Lars Levi Laestadius, som till vänster om Kristus
predikar bot för människorna och till höger fascineras av Maria i samedräkt.

Efter lunch på lördagen cyklade vi iväg till Bror Hjorths hus. Helt gratis, ganska centralt i Uppsala, finns denna inspirerande miljö. Vi fick gå runt i hans ateljé och bostad. Där finns tavlor och skulpturer. Med inspiration från utbildningen i Paris men starkt påverkad av allt från det samiska till afrikanska inslag. Samt en mängd märkliga sammankopplingar. Exempelvis såg vi en förlaga till ’Visdomens brunn’. Via en sökning på nätet förstår jag att den står på Olof Palmes plats i Södertälje. Den var avsedd att bli en dopfunt med refuserades. Skälet kanske var att portalfigurerna vid sidan om Jesus är Gandhi, Chaplin och Nietzsche. Läs mer om detta märkliga konstverk via länken här.

Efter en dryg timmes motionerande på Centralbadet tog vi så en tur genom det upplysta

Allt ljus på Uppsala

Det finns mycket att se, allt från enskilda belysta konstverk, träd med ett överflöd av belysning till domkyrkans spektakulära ljussättning. När hustrun släpade iväg mig till Västgötaspången (som endast var upplyst av ett par gatlyktor) anade jag ugglor i mossen. Väl hemkommen förstod jag att det var överraskningskalas på gång. Kul!

Söndagen blev inte sämre. Vid högmässan i Helga Trefaldighets kyrka medverkade V-Dalakören med vacker sång. Det är fint att nationskörerna sjunger i Uppsalas kyrkor med stor regelbundenhet. Jag vet om detta eftersom äldste sonen är ordförande i körkonventet, som är ett samarbetsorgan mellan alla nationskörerna i Uppsala.

En härlig dansgrupp som gärna välkomnar nya medlemmar.

Efter lunch gick vi till Värmlands nation, där yngsta dottern uppträdde med sin dansgrupp:

Las Corazoncitas

Vilken energi. Publiken var hänförd och vi med.

Därifrån gick vi till Fyrisbiografen och såg

Offret

En film av Andrei Tarkovsky. Lite svår är den. Huvudpersonen, Alexander, som spelas av Erland Josephson, offrar till slut allt han har för fred. Det som slog mig, utifrån besöket i Bror Hjorths hus, var att både Olof Palme och Nietzsche dök upp i filmen. Ett sammanträffande.

Innan kvällen var till ända hade vi också hunnit med att se ytterligare ett avsnitt i TV-serien:

Midnattssol

Den utspelar sig i Sapmi. (En till koppling till Bror Hjorth). I veckan samtalade jag med före detta kyrkoherden för samer, Bo Lundmark, som följer serien men gör det med sorg, eftersom den samiska kulturen framställs på ett stereotypt och förenklat sätt. Han var dock öppen för att serien försöker att ställa sig på samernas sida i konflikten med framför allt bolaget (LKAB). Det var fint att tala med honom. Det gjorde att jag skärpte till mina kritiska glasögon.

Domssöndagshelg. Med konst och kultur – såväl som födelsedag. Helt klart har helgen gett mig mycket att tänka på. Inte minst behovet av dom och eftertanke. Vi säger ibland att vår tid är speciell. Det enda speciella är väl att den är just vår. Jag tror att varje tid haft och har och kommer att ha sina utmaningar. I varje tid gäller det att vara kritisk. Att inte dras med i tidsandan utan skilja på det som bygger upp och det som inte bygger upp.

Cecilia Wikström angående Sverigedemokraterna

Kunskapsfrukosten hölls i Katedralcaféet.

På en direkt fråga om hur vi som kyrka – i nästa års kyrkoval – ska förhålla oss till att Sverigedemokraterna är med i valet, svarade Cecilia Wikström:

- Ställer de upp i kyrkovalet?

Det var minst sagt förvånande. De har ju suttit i kyrkomötet sedan 2001. Hur kan hon ha missat det? Jag menar att detta verkligen har bäring på Svenska kyrkan och migrationsfrågorna.

Jag och många fler lyssnade till Cecilia Wikström vid ett intressant frukostseminarium i morse. Hon var inbjuden av Team Migration, som är en projektgrupp inom kyrkokansliet. Cecilia Wikström är EU-parlamentariker och präst. Hon har ansvar för EU’s asylpolitik.

En stor del av hennes presentation handlade om hur hon är med och arbetar för att få till olika överenskommelser kring asyl- och migrationsfrågor inom EU.

Hon berättade engagerat om FN’s första toppmöte kring asylfrågor och det dokument som togs den 19 september:

New York Declaration

Jag inser att jag behöver läsa det och se vad som står i det. Enligt Cecilia Wikström handlar det mycket om civilsamhällets ansvar.

Hon ifrågasatte talet om att EU upplever en flyktingkris. Den mängd flyktingar som EU tar emot utgör 0.2 % av EU’s befolkning (drygt 500 miljoner). I världen i stort finns 60-65 miljoner människor på flykt. Libanon, som till ytan är lika stort som Uppland har 4,5 miljoner invånare och tar emot en grupp flyktingar som är lika många som 35-40% av befolkningen – runt 2 miljoner. EU tar emot 1,5 miljoner.

Visegrád-länderna hade jag inte hört talas om. Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern. Cecilia Wikström berättade att hon gärna besöker deras ledare och hellre talar direkt med dem än bara om dem. Men hon stack inte under stol med att dessa länders ledare absolut inte vill vara med och ta sitt ansvar för EU’s asylpolitik. Trots att människor i både Ungern (1956) och dåvarande Tjeckoslovakien (1968) har erfarenheter av behovet att fly sitt land.

Det som är värre ändå, menade hon, är att andra EU-länder (baltstaterna, Nederländerna och Danmark) hukar sig bakom Visegrád-länderna. (Jag hade tänkt fråga om inte Sverige också gör det).

Cecilia Wikström tror inte att det går att införa sanktioner för de länder som inte tar sitt ansvar men kanske däremot att hålla inne bidrag. (Vilket i mina öron låter som ungefär samma sak).

Till sist kom hon in på Brexit som hon beskrev som en ”Clash of generations”. Det var äldre väljare som ville gå ur EU, inte de yngre. Hon menade att både Brexit och valet av Trump i USA kom som något helt oväntat för många. Då frågade jag om vi kunde vänta oss samma oväntade skeenden i Sverige. Jimmie Åkesson som statsminister?

På den frågan berättade Cecilia Wikström hur hon i valrörelsen inför EU-valet 2014 hade önskat möta Jimmie Åkesson i Sölvesborg i en debatt. Han ställde inte upp men det gjorde Richard Jomshof. Hon beskrev honom som en ung, smal, nervös ung man. När Cecilia Wikström hade handhälsat på alla närvarande Sverigedemokrater (och alla andra också) tog hon Jomshof i hand. Han var alldeles kallsvettig, kunde hon berätta. Men debatten blev saklig och sansad och sedan gick Folkpartiet (detta var innan namnbytet) starkt framåt i Blekinge.

Med detta tror jag Cecilia Wikström ville säga att vi inte kan låta bli att möta våra meningsmotståndare, även om de hyser avskyvärda åsikter. Jag håller med henne om detta. Om vi behandlar extremister respektlöst, förvärrar vi bara saken. Här gäller det motto som Michele Obama myntat:

When they go low, we go high.

Inte för att det är roligt. Men för att vi tillsammans måste bygga en samhällsgemenskap som frimodigt kan öppna sig utåt inför en framtid som ingen av oss sett.

Svenska kyrkans kyrkosekreterare, Cristina Grenholm, tackade Cecilia Wikström i slutet av kunskapsfrukosten och jag blev glad över Cristina då underströk att Gud verkar i vår värld, för att utbreda Gudsriket. Det hela avslutades, passande nog, med att Cristina önskade Cecilia Wikström Guds välsignelse i hennes viktiga arbete.

4 + 5 = 8

Precis hemkommen från en konsert i Uppsala Missionskyrka inser jag att matematik inte är en absolut vetenskap.

Vibafemba och Riltons Vänner framförde sånger i en konsert med överskriften

Allt och ingenting

Bara titeln omkullkastar ju all form av logik.

Vibafemba har funnits sedan mitten av 1980-talet och i stort sett alltid haft fem medlemmar. Sedan Erik Lindman, tenor, dog tidigare i år, är de bara fyra. Riltons vänner är fem till antalet. Fyra + fem borde alltså bli nio. Men ikväll fanns bara åtta på scenen. Sebastian Rilton sjunger nämligen i bägge grupperna.

Samtidigt kändes det som om det faktiskt var nio personer närvarande, eftersom tomrummet efter Erik Lindman var påtagligt och hans minne levde starkt genom hela konserten.

Själv har jag följt Vibafemba under lång tid och vissa av deras låtar lyssnar jag ofta på. Riltons Vänner, som bildades 1999, hade jag faktiskt inte hört talas om, förrän jag köpte biljetterna. En ny och trivsam bekantskap.

Vi förstod att denna konsert var Vibafembas första konsert efter Eriks död. Det framgick tydligt att processen, som ledde fram till konserten, var en sorgeprocess. Vi som lyssnade bjöds in att delta. På ett mycket öppet och generöst sätt. Till exempel berättade en av medlemmarna i Vibafemba att Erik hade tagit sitt liv på grund av psykisk ohälsa. Det visste jag inte förut.

A capella sång är en musikstil som jag tycker mycket om. Ikväll med två
av de bästa grupperna i Sverige.

Ändå var det inte en slagsida åt det tragiska. Konserten rymde mycket humor, glädje och nutidsanknytning. Det kändes till exempel stort att få vara med om ett uruppförande av en Ted Gärdestad-låt. Tydligen hade han spelat in en demo 1981 med titeln

I'd Rather Write a Symphony

Nu hade Kenneth Gärdestad gjort en svensk text. Den framfördes för första gången på denna konsert (i fredags i Stockholm och idag i Uppsala). Kopplingen mellan Ted Gärdestad och Erik Lindman var ju uppenbar. Men låten stod helt klart för sig själv.

Några gamla Vibafemba-klassiker framfördes och det var spännande att höra dem på nya sätt – ibland med kvinnoröster istället för tenoren. Exempelvis sjöngs ”Om du blundar”och ”Amors Pilar”. Extranummer var ”Älskar du mig än”, där samtliga tre kvinnor turades om att fylla ut tomrummet efter Erik.

Det som ändå gjorde starkast intryck var den sista låt som Erik Lindman var med och spelade in:

Ingenting

Den är skriven av Peter Sydén, som även var ljudtekniker på konserten. Den har jag lyssnat på, för den ligger ute på Vibafembas hemsida. Underbar låt.

Men ännu starkare var den låt som följde direkt efter. Den är också skriven av Peter Sydén. Jag kommer inte ihåg titeln men delar av texten var som hämtade ur Jobs bok. Texten är en bön till Gud med ord som fritt återgivet ber Gud lämna den bedjande ifred, eftersom Gud gjort den som ber alldeles kall inombords och bidragit till att hen spytt ut sitt hjärta.

Det grep mig mycket. Starka ord i en kyrka vars altartavla föreställer Jesus, som lider på korset.

Maria berättar om sin bild, som föreställer
Maria och Jesusbarnet, som leker med bil och boll.

Denna söndag före Domssöndagen, som bär temat

Vaksamhet och väntan

började vi med högmässa i Helga Trefaldighets kyrka, där vi vid kyrkkaffet hörde Maria Eklöw Bosaeus berätta om sina tavlor målade med inspiration från Syrien. Också dom mycket starka. Inte minst för att de är målade med en intention att de skulle spegla fred och avsaknad av hot. Och vi avslutade den i Uppsala Missionskyrka, med budskap som sträckte sig mellan en fullständig förtvivlan över det smärtfyllda livet, riktad mot Gud, till en slutsång som bekräftade det trotsiga hoppet med orden:

Kalla mig enkel om du vill
Men jag vill älska dig en gång till

Det håller ihop för mig. Allt och ingenting.