Vi firade högmässa i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala
igår. Vi gör det ganska ofta. Visserligen bor vi i Uppsala Domkyrkoförsamling
men församlingstillhörighet i Svenska kyrkan idag är inte helt och hållet
bundet till territorialgränserna. Det går exempelvis att tillhöra
församlingsrådet i en församling, även för den som inte bor i församlingen. Men
då måste vederbörande åtminstone bo i samma pastorat.
Det var en härlig högmässa. Församlingen erbjuder blivande
präster möjlighet att tjänstgöra. Det är gott. Fler sådana möjligheter vore
bra. Det är många unga personer i kyrkan. Inte fullt så många barn. Men ändå
finns ”barnens stund” som en fast punkt i gudstjänstordningen. Och barnens
hörna är placerad långt fram, nära altaret.
Kollekten samlades in till ett vattenreningsprojekt på
retreatcentret Anafora, som drivs av den koptiska kyrkan i Egypten, som vi
också bad för i en väl genomarbetad förbön.
Det som ändå grep mig mest igår var predikan. Bibi Helgesson
lyckades på ett bra sätt kombinera klagan och hopp. Jag kom att tänka på en bok
av Walter Brueggemann, som heter:
The Practice of Prophetic Imagination: Preaching an Emancipating Word
Där beskriver författaren hur en profetisk predikan bör
innehålla både klagan och hopp. Brueggemann bygger detta på den
gammaltestamentliga profettraditionen. Det är ofta ingen ände på de
pessimistiska beskrivningarna av sakernas tillstånd. Profeterna riktigt grottar
ner sig i vemod. Men de slutar inte där. De beskriver med samma intensitet
hoppet om något nytt. Brueggemanns poäng är att de gör det med hjälp av bilder,
metaforer, berättelser och med ett poetiskt, målande språk. Han vänder sig mot
det som han kallar för
Prose reductionism
Ofta gör vi precis så både i våra beskrivningar av
verkligheten och när vi tecknar hoppet. Det blir då predikningar utan språklig
lyftning. Vi hänvisar till dagstidningar och sociala medier, när vi påtalar hur
illa det är ställt i världen och när vi ska predika hopp, handlar det ofta om
vad vi kan göra. Det är i och för sig inget fel på sopsortering eller bidrag
till insamlingskampanjer. Men tänder det hopp?
Bibi predikade självklart om Jesu mor Maria, denna söndag –
adventstidens fjärde i ordningen. Hon gjorde det med hjälp av två kvinnor i
Östra Aleppo.
Bana Alabed och hennes mor Fatemah
Bana Alabed är sju år och har ett
twitterkonto. Såhär beskrivs
kontot:
Hi I'm Bana. I'm 7 years old girl. I and my mom are tweeting live from East Aleppo. Account managed by mom.
Med deras verklighet som bakgrund kunde Bibi i predikan ge
uttryck för både klagan och hopp.
En av de hoppfulla bilder som hon använde var en tweet från
Bana den 8 december:
Good evening my friends. What are you doing today? I am happy I lost two more teeth.
Den andra bilden jag fastnade för var, när Bibi talade om
den ros, som doftar salighet. Hur doftar salighet? Det är inte så lätt att
beskriva med ord. Men själva formuleringen talar för sig själv.
Vi går nu in i adventstidens sista vecka. Nästa helg firar
vi inkarnationens mysterium.
Gud med oss.
Min bön är att det ska bli verkligt för oss. Att det ska bli
verkligt för de människor som lider svårt på vår jord. I en mörk tid ber jag
med människor i alla tider:
Hosianna!
Ack, Herre fräls. Ack, Herre, låt väl gå!
No comments:
Post a Comment