Elpriserna

Det är såklart inte bra med höga elpriser. Jag inser att industrin behöver el och jag inser att el behövs för den gröna omställningen. Men det finns några aspekter som behöver lyftas fram

Billigare i norr

Är det inte någon form av rättvisa att de som borr i norr får billigare el? Det är ju där den mesta elen produceras? Åtminstone om vi räknar i förhållande till personer som bor i de olika landsdelarna. (Jag kan ha fel, så rätta mig gärna). Sverker Sörlin var inne på detta i sitt lysande sommarprat, som jag hade stor behållning av. 

Jag delar en karta från Statistiska Centralbyrån som är flera år gammal. Av den framgår att det inte är något nytt att vi i södra Sverige betalar mer. 

Låt oss spara

När Tysklands förbundskansler besökte Sverige för en kort tid sedan uppmanade han oss att spara på elen. Det är en del av min uppfostran. Det är väl i stort sett alltid bra att vara sparsam? Många bäckar små …

Sofia Nerbrand i morgontidningen Norra Skåne om detta. Och hon för ju in en annan aspekt:

Det pågår ett krig i Europa

Vår elkonsumtion hänger ihop med kriget i Ukraina. Att ett pågående krig påverkar vår ekonomi är inte märkligt. Jag säger inte att det är bra eller önskvärt. Men vi måste vara medvetna om att detta också är en viktig parameter.

Kärnkraft är inte en långsiktig lösning

Visst är det så att kärnkraft löser detta med koldioxidutsläpp. Det förstår även jag. Men än så länge har ingen lyckats övertyga mig om att det är en trygg och långsiktig lösning. Jag minns Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima. Och jag blir inte trygg av det som händer runt Zaporizjzja i Ukraina.

Men samtidigt hoppas jag att staten på olika sätt kan skapa förutsättningar för industri och infrastruktur, såväl som för hushållen att klara denna tuffa period. Om vi håller samman – som ju är hela idén med ett samhälle – kommer det att gå.

Juluppropet

Fler människor än på mycket länge befinner sig på flykt i världen. Några av dessa söker sig till Europa. Många länder i Europa stänger mer och mer sina gränser. Sverige har under det senaste året också gjort det. Och människor som kommit hit utvisas, trots att det är mycket osäkert om det läge de flytt ifrån förändrats. En god vän skrev igår följande på sin facebooksida:

Så har hon då levererat sitt budskap om ljus och frid till oss i vårt fina rätt vintriga Sverige. Kaffe och pepparkakor, lussekatter och lite glögg och vi är så i stämning. Samtidigt hade jag en parallell verklighet för ögonen genom min fru som arbetat i många år med ensamkommande från den stora världen utanför de gränser vi nu stängt. Just i natt när Lucia var på väg deporterades ca 13-50 ungdomar(uppgifterna växlar) genom flyg från Arlanda. Det var, till min stora och alltmer växande förvåning, en operation som för tankarna till Hollywood när hemliga operationer genomförs. Man kan inte tro att detta är sant så mitt kaffe smakade inte riktigt gott denna morgon när jag inser vilka hycklare vi är i detta land som sänder dessa barn och ungdomar tillbaka till krig och en osäker framtid.

DN skriver om just denna händelse. Detta är förmodligen bara ett exempel på vad som händer – mer eller mindre i det tysta.

Många arbetar dock mot detta. Det går att se i olika social medier. Att på gräsrotsnivå engagera sig för medmänsklighet i ett samhälle och i en tid när just medmänsklighet ofta sätts på undantag, är självklart det allra viktigaste.

Men det går också att engagera sig genom att delta i olika upprop. Sveriges Kristna Råd har därför tagit inititativ till

Juluppropet

Varför är det viktigt att skriva under? Motiveringen är att uppmanar regeringen att:

– ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro

– ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv

– undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening

För mig var det självklart att skriva under. Det hoppas jag att det även är för Dig. Länken till uppropet kommer här.

Hjälper det att skriva på? Det återstår att se. Men uppenbarligen är det många som tror det. När jag tittar på vilka som skrivit under ser jag många försök till att sabotera uppropet. Oseriösa, upprörande namn och inlägg, som uppenbarligen skrivits dit av sådana som vill skada saken. Min slutledning blir då: desto viktigare att skriva under.

Hopp trots allt!

Det haglar ju formligen reaktioner på valet i USA. Kommentarer, tankar och analyser – både i den virtuella världen och i mötet med medmänniskor. Så vad vill jag tillägga?

Pendeln svänger. Det är så mycket som pekar åt fel riktning i vår samtid. De partier som hämtar sin näring i rädsla för det okända. Som tar sig uttryck i diskriminering och fientlighet mot den andra. Vad värre är – även de traditionella partierna (som t ex vår egen regering och riskdag) lagstiftar på ett sätt som jag inte kan eller vill stödja. Fortsatt ID-kontroll vid gränsen mellan Danmark och Sverige. Avtal med regeringen i Afghanistan. Utvisningar av minderåriga till länder som de aldrig bott i. Visst, det var svårt för Sverige och Tyskland och kanske något land till att gå emot ett Europa som bara ser migranter som en belastning. Men nu känns det som om vi gett upp.

Att Donald Trump vinner valet i USA är illa nog. Men det är tanken på att detta ingår i en större, djupare trend – där vi också är indragna – som gör det hela värre.

Mitt i allt funderar jag också kring makten. Barack Obama, som jag uppskattar på många sätt, fick Nobels fredspris. Men har det blivit färre krig under hans presidentperiod? Hur mycket kunde han ändra på sakernas tillstånd?

Med ledare som Putin och Trump visar makten sitt rätta ansikte. Det är inte något jag önskat. Men det finns något ärligt i det.

Oberäkneligheten hos Trump är ytterligare en komplikation. Hur går det nu med Paris-avtalet? Det skrämmer mig.

Listan kan förstås göras lång.

Maktens rätta ansikte.

Det är då hoppets låga tänds. Det är aldrig omöjligt att kämpa emot. Det är aldrig för sent att ta sats. Ingen värdslig makt varar för evigt.

Någon har skrivit att de unga i USA röstade annorlunda. Det var inte där Trump hade sitt stöd. Kan det vara så väl att det stämmer även i Europa? Det verkade så, när jag deltog i en manifestation för en human asylpolitik, på Vaksala torg häromkvällen. Det var många unga människor där.

Så låt oss hålla ut. Låt oss fortsätta kämpa.

Kampen den går vidare, den har bara börjat …

Aldrig, aldrig ger vi upp, segern är vår …

Tillsammans kan vi göra det, sida vid sida …

Värna asylrätten

Det är inte lätt att förstå sig på allt som nu händer kring asylrätt och flyktingmottagande i världen, Europa och Sverige. Det verkar dock klart att Sveriges regering arbetar för att begränsa antalet asylsökande som kommer till vårt land. Just nu förbereds ett arbete för att ändra lagstiftningen kring detta. På regeringens hemsida går det att läsa mer om detta utkast till lagrådsremiss om

Begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige

Det går också att läsa om regeringens tankar via en annan länk. Här.

Vad känner jag inför detta? Visst säger en del av mig att regeringen säkert har funderat kring detta och att det måste ske. Eftersom det annars kommer för många till Sverige och så vidare …

Men en annan del av mig säger:

Stopp!

Jag vill inte vara med om att förvägra människor möjligheten att få skydd. Jag vill vara med och skapa opinion för en fortsatt generös flyktingpolitik i Sverige och självklart i hela Europa.

Hur gör jag detta bäst? Genom att tystna och säga att regeringen nog vet vad den gör? Jag tror inte det. Jag gör det genom att höja min röst.

Nu finns en namninsamling som heter

Folkkampanj för asylrätt

Jag har skrivit under den. Och tror att det vore bra om fler gör det. Klicka på länken ovan!

Men vad skulle hända om alla i Sverige skrev under? Då skulle ju regeringen och oppositionen bli tvungna att fortsätta ta emot flyktingar.

Ja …

För så tror jag att det fungerar. Våra folkvalda politiker är känsliga för opinionen. Det är ju den bistra verkligheten för en politiker. Den som inte får några röster har ingen möjlighet att bidra. Om nu den allmänna opinionen säger att vi ska ta emot färre flyktingar, så blir det vad partierna jobbar för.

Om opinionen säger något annat måste partierna lyssna på det.

Detta är vad folkkampanjen säger:

Människor på flykt ska inte hindras att nå Sverige.
Familjer ska kunna återförenas utan att riskera livet.
Därför protesterar vi mot transportöransvar och alla hinder mot familjeåterförening!
Människor som behöver skydd ska vara trygga i Sverige.
Barn ska bemötas med omsorg och framtidstro.
Därför protesterar vi mot tillfälliga uppehållstillstånd och alla åtgärder som inskränker asylrätten och som strider mot barnkonventionen!

Det behövs mer ...

Europa håller på att drabbas av en humanitär katastrof. Ungefär så sa programledaren i kvällens Agenda.

Men jag undrar: är det inte flyktingarna i världen som upplever en humanitär katastrof?

Sverigedemokraterna och Donald Trump med flera har självklart rätt att hävda att stängda gränser, murar och restriktioner är lösningen. Socialdemokraterna och miljöpartiet känner sig uppenbarligen föranledda att delvis fatta beslut som drar åt samma håll.

Men det är inte i första hand Europa (eller USA, för den delen) som upplever en humanitär katastrof. Det är människor som lever på flykt undan krig och förtryck.

Såklart finns det människor överallt, som upplever humanitära katastrofer. Jag skriver inte om det. Men flyktingkatastrofen är i första hand flyktingarnas.

Om världen ska bli bättre, behövs mer öppenhet. Mer solidaritet. Mer samarbete.

Inte mindre.

Sedan får Sverigedemokrater och Donald Trump säga vad de vill.

Engellau vill ha vänlighet - inte stryk

Den 23 april publicerade Patrik Engellau en text på bloggportalen, Det goda samhället. Rubriken lockade mitt intresse:

Hur mycket stryk ska man ta?

I korthet är Engellau upprörd över att DN publicerar en artikel av Igiaba Scego, i vilken Patrik Engellau

... anklagas för ett brott som skulle rendera [honom] minst sex år på kåken.

Ja, så skriver Engellau. Han skriver inte att han känner sig anklagad utan att han anklagas. Min fråga blir: "Har Scego verkligen anklagat Patrik Engellau?" Svaret är nej. Engellau nämns överhuvudtaget inte i artikeln. Däremot nämns den världsdel, som Engellau kommer ifrån. D v s Europa. Och därmed är Engellau anklagad. Menar Engellau. Dessutom verkar han anse att detta är vanligt förekommande. Att västerlänningar blir anklagade:

Som västerlänning, särskilt västerländsk man, verkar man av samtiden anses vara skyldig till praktiskt taget allt. Allt ont, alltså.

Varifrån han får genusperspektivet fattar jag inte. Det finns inte i Scego's artikel.

Jag har försökt läsa artikeln för att utröna om Engellaus kritik är rimlig. Jag kommer fram till följande:

1. En verklighet beskrivs, där européer framställs som priviligierade i förhållande till människor från andra delar av världen.

I det sammanhanget skriver Scego om

... Marco från Venedig eller en Charlotte från Düsseldorf ...

Med andra ord vinlägger hon sig om, i detta avsnitt om västerlänningars privilegierade ställning, att lyfta fram både kvinnor och män. Det ser inte Engellau.

Scego skriver vidare om européer:

Att resa betyder, för en europé, att man kan kombinera en rad olika transportmedel efter lust och behov ...

Motsatsen är alla världens flyktingar, som inte har detta val. Är det kontroversiellt?

2. Europa anklagas

Visst är det sant att Europa som helhet anklagas. På detta sätt bemöts idag en flykting, menar Scego:

Europa vägrar se dig i ansiktet, du är reducerad till ett problem.

Personligen uppfattar jag inte detta som att jag, Anders Göranzon, är anklagad. Men jag tar så klart åt mig och frågar: "Kan jag göra något åt detta?" Vid ett par andra tillfällen anklagas också västerlandet kollektivt:

Att resa är i dag en exklusiv rättighet för människor från norr, från det västerland som gör sig allt mer isolerat och dövt för omvärlden.

Andra utsagor i DN-artikeln är mer allmänt hållna:

Du är i händerna på ett ont öde som dömt dig efter din härkomst och inte för vad du har gjort.

Eller:

Om du har råkat bli född på fel sida av jordklotet kommer ingenting att vara dig givet.

Scego säger också om bemötandet i Europa såhär:

Jag skulle kunna säga att allt som finns är likgiltighet.

Visst finns en kollektiv kritik av Europa. Men måste jag, som enskild europé, ta åt mig personligen och fråga:

Hur mycket stryk ska jag ta?

Den enda gången hon verkligen anklagar någon, som jag ser det, anklagar hon sig själv:

Jag känner mig maktlös. Värre: jag känner mig som en mördare, eftersom den kontinent där jag är medborgare, Europa, inte lyfter ett finger för att skapa en gemensam politik som kan hantera denna havets tragedi på ett organiserat sätt.

Och sedan för hon in något, som Engellau inte alls ser. Nämligen räddningsinsatsen Mare Nostrum. Det är i den kontexten som hon beskriver det som händer i Medelhavet som ett dråp, snarare än en tragedi.

3. Det handlar mest om vad Europa inte gör

I hela artikeln är det tydligt att hon skriver om det som vi eruopeer inte gör snarare än vad vi eventuellt har gjort.

Ingen av oss gick ut på gatorna för att protestera mot avvecklingen av Mare Nostrum. Vi har inte krävt någon strukturell lösning på problemet. Vi är lika skyldiga som våra regeringar.

Att Engellau upplever att han fått för mycket stryk förstår jag inte. Tvärtom menar jag att vi, som tillhör Europa, behöver lyssna på den kritik som finns här. Och som på många sätt, trots det ibland höga tonläget, är saklig.

Själv känner jag mig däremot upprörd när Engellau beskriver DN Kultur som

... ett särskilt stormigt ställe ...

i samma andetag, ja i samma mening som han skriver om drunkningsolyckorna med flyktingar i Medelhavet. Smaklöst!

Engellau är upprörd över att

... [l]andets främsta och mest prestigeladdade tidning, Dagens Nyheter, publicerar alltså en artikel där [han] anklagas för ett brott som skulle rendera [honom] minst sex år på kåken.

Det som sedan händer i Engellaus text är att han jämställer Scegos kritik med en tänkt kritik av romer, kvinnor eller judar:

Tänk om någon hade utslungat den sortens kollektiva anklagelser mot romer eller kvinnor eller judar. Att beskylla mig för att ägna mig åt massutrotning är, enligt min uppfattning, grövre än att ...

Och så skriver Engellau fram ett par grova sterotyper, som han naturligtvis inte står bakom, men som han ändå för vidare. Obegripligt! Jag menar att det finns fog att fråga oss i Europa, kollektivt, vad vi gör för att ändra på den politik som nu förs. Ja, det är hårda ord från Scego men inte helt osakliga. Hur kan Engellau jämställa detta med de sterotyper kring romer och judar, som han för vidare i sin text?

För att förstå lite mer av hur Engellau tänker, googlar jag och hittar hans hemsida. Där finner jag en text med rubriken:

Vänlighet är en dygd

I texten beskriver han hur han träffat en engelsk präst och undrat hur denne präst hanterar det problem som Engellau beskriver såhär:

För en hederlig präst är Jesus rimligtvis en stötesten.

Den som vill kan läsa själv. Det som texten kommer fram till är att allt handlar om vänlighet. Engellau säger i texten till prästen:

England har skapat världens mest civiliserade kultur ...  England och dess ättling USA.  

Och han fortsätter:

Vad kan vara mer sympatiskt och tilltalande än detta, ett folk som inte har andra ambitioner än den älskvärda lusten att göra sina nästa så positiv till sinnes att hon köper varorna?

Så bra. Låt oss alltså inte uppröra varandra med tal om flyktingar som druknar i Medelhavet. Låt oss i stället vara lite vänligare, så att dessa världens fattiga gör det de ska, nämligen köper våra varor.