Samtalet om konflikten Palestina - Israel går vidare

Efter att ha skrivit min förra bloggpost, surfade jag in på en av de kyrkliga bloggar (Kristen opinion) som skriver om Israel-Palestina konflikten just nu. Den handlar om huruvida man kan jämföra apartheid-staten Sydafrika före 1994 med dagens Israel. Jag gjorde en kommentar:

Det är mycket ofta i Sydafrika som jämförelser görs mellan apartheid i Sydafrika och det som nu sker i konflikten Israel Palestina. T ex följande exempel från erkända Mail& Guardian, publicerad i mars 2012.
http://www.thoughtleader.co.za/josephdana/2012/03/05/a-constructive-comparison-of-israel-and-apartheid-south-africa/

Då fick jag följande svar av Leif Carlsson:

Men frågan Anders G är väl om du själv tycker att parallellen m rasåtskillnadspolitik är riktig. Vilka andra länder bojkottar svenska kyrkan? Kina pga Tibet? Marocko pga Vädtsahara? Och är inte Israel regionens enda demokrati där tex HBT människor kan existera? Enligt fn s defenition av antisemitism handlar det om oproportionerligt negativ uppmärksamhet på Israel. Så vad säger Du?

Jag svarade följande:

@Leif: Min uppfattning är att det finns många likheter mellan Israels konstitution och Sydafrikas dåvarande lagstiftning. Men visst är ordet apartheid laddat. På afrikaans betyder det dock enbart: åtskillnad – vilket ju även en tvåstatslösning innebär. För mig är det viktigast att lyssna till de kristna palestinierna. Se även: http://moruti.blogspot.com/2013/12/svenska-kyrkans-bojkott-av-varor-fran.html?m=0

Leif svarade:

Anders, jag antar att det är du. Citera ur respektive konstitution tidigare Sydafrikas och nuvarande Israels och påstå inte. Jag antar att du menar rasismens Sydafrika och demokratins Israel? Hur menar du? Belägg dina oerhört hårda påståenden. Menar du att Israel konstitutionellt är en rasistisk stat? Och hur ser du då på de mänskliga rättigheterna i Gaza och Västbanken? Citera och belägg.

Nu har jag skickat följande kommentar, som inväntar granskning. Gå gärna in själv och kommentera på bloggen Kristen opinion!

Leif!

Självklart har Du rätt i att jag borde angett källor. Låt mig då ta ett exempel. 2003 lagstiftade Knesset om att palestinier, som gifter sig med israeler, inte får israeliskt medborgarskap. Själva lagtexten finns här:

http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:http://adalah.org/features/famuni/20030731fam_uni_law_eng.pdf

Så här står det:

“During the period in which this Law shall be in effect, notwithstanding the provisions of any law, including section 7 of the Nationality Law, the Minister of Interior shall not grant a resident of the region nationality pursuant to the Nationality Law and shall not give a resident of the region a permit to reside in Israeli pursuant to the Entry into Israel Law. The regional commander shall not give such resident a permit to stay in Israel pursuant to the defense legislation in the region.”

Det ges också en förklaring av vad som menas med ”a resident of the region”:

“resident of the region” – including a person who lives in the region but is not registered in the region’s Population Registry, excluding a resident of an Israeli community in the region.”

Som jag förstår det inbegrips inte palestinier i begreppet “a resident of an Israeli community in the region”. (Rätta mig gärna om jag har fel!)

När det gäller Sydafrikas konstitution före 1996 (då den nu gällande kom) får jag hänvisa till min doktorsavhandling. Den kan läsas här:

http://etd.uovs.ac.za/ETD-db/theses/available/etd-10192011-142138/unrestricted/GoranzonABO.pdf

På sid 128-29 (i den digitala texten) skriver jag om 1983 års konstitution. Där handlar det om att de svarta räknades bort ur Sydafrikas befolkning genom tillskapandet av s k homelands eller bantustans. Kvar blev vita, färgade och indier. (Tyvärr ligger min kopia av själva lagtexten hemma i Sverige i vårt magasin men jag kan ta fram exakta skrivningar när vi kommer hem 2016).

Det som egentligen är viktigare är det som Joseph Dana skriver i the Mail and Guardian (se länk i tidigare kommentar):

“Comparing Israel and apartheid South Africa is not about singling Israel out for undue condemnation. Rather, comparisons can yield important historical lessons which can be implemented to improve the situation on the ground in Israel and Palestine. Such treatment will likely unveil painful comparisons but also crucial clues on how to move towards the end of the Israeli-Palestinian conflict.”

Som jag ser det måste situationen lösas genom samtal och förhandlingar (precis som i Sydafrika 1990-1994). Se gärna filmen: ”Long walk to freedom” som går på bio just nu. Jag bodde i Sydafrika 1981-82 och om någon då sagt att Mandela skulle bli Sydafrikas president drygt 10 år senare hade inte jag trott på det. Men så blev det. För att det fanns mod och även för att internationella sanktioner tryckte på. Mandela skrädde aldrig orden, när det gällde de vitas förtryck. Men han var samtidigt villig att samtala och förhandla. Där ligger en stor lärdom att hämta hem.

Dessutom kan lärdomar hämtas om hur även de svarta under kampens slutskede gjorde sig skyldiga till grova brott. Inte minst genom s k necklacing, där man satte brinnande bildäck runt angivare. Relationen Nelson Mandela – Winnie Mandela skildras starkt i filmen, inte minst ur det perspektivet. Mandelas klassiska ord från Rivonia rättegången 20 april 1964, tycker jag har bäring också på situationen i Israel-Palestina.

“During my lifetime I have dedicated myself to this struggle of the African people. I have fought against white domination, and I have fought against black domination. I have cherished the ideal of a democratic and free society in which all persons live together in harmony and with equal opportunities. It is an ideal which I hope to live for and to achieve. But if needs be, it an ideal for which I am prepared to die.”

http://www.mandela.gov.za/mandela_quotes/index.html

Med andra ord tycker jag ”att parallellen m rasåtskillnadspolitik är riktig”. Och visst är det så att även andra länder borde bojkottas. Men det är kanske egentligen inget hållbart argument. Ungefär som att säga: ”Eftersom jag inte kan skänka pengar till alla biståndsorganisationer, borde jag inte skänka pengar till någon.”

Vidare frågar Du om inte Israel är ”regionens enda demokrati där tex HBT människor kan existera?” Jag vet inte. Men om det är så att det är möjligt för HBT människor att leva fritt i Israel tycker jag det är bra och det ska inte tas ifrån Israel. Jag menar verkligen inte att allt Israel gör är fel. Har jag sagt det? (Allt som Sydafrika gjorde före 1994 var inte heller fel).

När det gäller resonemanget om antisemitism är det, som jag ser det ett dilemma. Vem avgör vad som är oproportionerligt negativ uppmärksamhet på Israel? Kan våra trossyskon, de kristna palestinierna, sägas ha tolkningsföreträde?

Svenska kyrkans bojkott av varor från ockuperat land

En rad personer i sajber-rymden diskuterar just nu frågan om Svenska kyrkans internationella arbetes julkampanj, som också innehåller uppmaningen att ”agera mot ockupationen av Palestina”. Det går att läsa om den här.

Det är klart att det upprör. Allt som har med Israel-Palestina konflikten brukar uppröra.

Jag ska inte upprepa allt som sagts. En som är mycket negativ är kollegan Johanna Andersson i en krönika i Göteborgsposten, som går att läsa på bloggen Kristen Opinion här.

En som är positiv till bojkotten är domprost Mats Hermansson. Det går att läsa här.

En som försvarar Svenska kyrkans kampanj är chefen för internationella avdelningen Erik Lysén. Han gör det i Expressen. Det kan man läsa här.

Jag vill lyfta fram två saker. Det ena är att världssamfundet så småningom var i stort sett överens om att bojkotta Sydafrika och att det bidrog till att apartheid avskaffades. Visst finns det de som även idag menar att bojkotten var fel. Man jag tror att sanktionerna mot Sydafrika behövdes och hade effekt.

Det andra är de kristna palestiniernas rop på hjälp. 2009 publicerades Kairos-Palestina dokumentet. (Ett liknande dokument hade publicerats i Sydafrika 1985). Där kan vi läsa:

Därför uppmanar vi till ett svar på det som de civila och religiösa institutionerna uppmanat till, så som vi har nämnt tidigare: Att börja tillämpa en ordning med sanktioner mot Israel. Vi upprepar än en gång, att detta inte är hämnd utan ett seriöst arbete för att uppnå en rättvis och slutgiltig fred, som gör slut på den israeliska ockupationen av de palestinska områden och de övriga arabiska områdena och garantera säkerhet och fred för alla.

Dokumentet går att läsa i sin helhet på svenska här.

Eller på engelska här.

Svenska kyrkans kampanj riktar sig endast mot varor från ockuperad mark. Den föreslår inte total bojkott mot Israel. Nog är det väl rimligt att kunna bojkotta varor från ockuperad mark?

Barnen - förebilder

Idag är det Värnlösa Barns dag. Morgondagen - Söndagen efter Jul - har som överskrift: 

Guds barn

Mina tankar inför söndagen kommer här:

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Bibeln ger oss exempel på hur vuxnas maktbegär är så starkt, att till och med barn upplevs som hot. En berättelse handlar om hur Herodes lät avrätta barn i Betlehem, i rädslan över att Jesusbarnet kunde vara en blivande konkurrent. Ett annat exempel är när Egyptens härskare dödade barn för att hebréerna annars kunde blivit för många. Barn drabbas av vuxnas maktkamp. I Betlehem och Egypten. Det hände då och det händer idag.

De bibeltexter vi läser detta år, på söndagen efter Jul, ger delvis en annan bild. Jesus säger att barn är förebilder. Profeten Jesaja målar en framtidsvision, där barnen kan vara trygga till och med i sällskap med lejon och ormar. Genom berättelsen om Mose förstår vi att barn kan räddas undan maktövergrepp. I hans fall var det en modig mamma, en finurlig syster och en älskande prinsessa, som såg till att han överlevde.

När Svenska kyrkans kyrkomöte tidigare i år kom överens om att alltid göra en barnkonsekvensanalys innan beslut fattas, var det ett sätt att förhindra att barn drabbas av vuxnas maktmissbruk. Barnkonventionens tredje artikel säger att vid ”alla åtgärder som rör barn … skall barnets bästa komma i främsta rummet.” Vi vet att det inte är så i världen i stort och inte heller i vårt eget land. Barnens väl kommer ofta i sista rummet.

Nydöpta barn i den Anglikanska
katedralen i Pietermaritzburg
den 17 november 2013.
Två av dem har sina dopljus -
den tredje har annat för sig.

Barn drabbas i såväl materiellt rika som materiellt fattiga sammanhang. Enligt undersökningar jag tagit del av sjunker skolresultaten både i Sydafrika, där jag nu bor och i Sverige, som är mitt hemland. Det är ett tecken på att barn inte får den utbildning, som de har rätt till. Vi vuxna tänker mer på vår egen bekvämlighet. Det är allvarligt.

Det är bra att detta allvar drabbar oss mitt i julfirandet. Gud föddes in i utsatthet och Jesu liv var hotat från första början. Därför varnar Jesus ofta sin omgivning för att missbruka sin makt. Han uppmanar till ödmjukhet och det innebär inte att se ner på sig själv men att vara medveten om sina begränsningar och sitt behov av andra människor. Jesus uppmanar särkskilt sina lärjungar att vara som barn.

Det är viktigt att vi får positiva och stärkande bilder av barn. Ett barn kan leva i en utsatt situation men samtidigt vara den som bär hopp och glädje till de vuxna. Barn i hela världen lever i utsatthet. Oavsett etnisk bakgrund, kön eller sociala förhållanden. Det gäller barn utsatta för migration och trafficking såväl som barn i materiellt sett stabila förhållanden, där girigheten och konsumismen ändå gör att barnet glöms bort.

När Jesus säger att vi ska bli som barnen är det för att vi ska inse att vi alla i viss mening är som barn. Beroende av varandra och ytterst beroende av Gud. Med en av dagens böner ber vi: Hjälp oss att i Jesu jordiska ringhet se Guds himmelska makt!

Dessa tankar är publicerade på Svenska kyrkans hemsida.

Fourth Sunday of Advent and contextuality

For the first time we attended church in the closest Anglican church, St. Aphege’s Church. The service on a Sunday starts at 7.30 and by 8.45 we were out. 

Children were invited to light the candles in the beginning of the service. 

Janet Trisk led the service. She is both a canon (I think) and linked to my University. The first time I listened to her was at a conference with the Theological Society of Southern Africa in Bloemfontein 2010. She read a paper with the title:

Beauty for Ashes: Responding to Violence

It is published in the book:

Living on the Edge. Essays in Honour of Steve de Gruchy, Activist& Theologian. Eds. James R. Cochrane, Elisas Bongmba, Isabel Phiri & Des van der Water. Cluster Publication, Pietermaritzburg 2012.

This cross also speaks about beauty!

Her point is that much theology has been preoccupied with death, suffering and violence. But there are also other strands. Maybe a more motherly or feminist perspective! Today, though, she was preaching about Joseph and how he tried to deal with the pregnancy of Mary in a responsible way. The message to us was to combine justice and mercy. To walk the extra mile, if possible. It was a nice service and a good sermon. The congregation is multi-cultural but also, as far as I could see, dominated by middle class South Africans. I missed a perspective in the sermon and that should have been a reflection that the poor and oppressed already walks more than the extra mile. But I guess she preached contextually to middle class people (and I am of course one).

This painting I found in St- Alphege's. Contextual.
A Black Jesus being sentenced to death.

Not so contextual was a song about advent, snow and winter time. It is around 30 degrees centigrade today.

Something else on the contextual note. St. Alphege  became the Archbishop of Canterbury in 1005. He went to Rome to receive his so called Pallium (a circular band about two inches wide, worn about the neck, breast, and shoulders, and having two pendants, one hanging down in front and one behind.A symbol of the jurisdiction delegated to a metropolitan or primate by the Holy See). On a website called Catholic Online we can read the following:

He [St. Alphege] returned to England in time to be captured by the Danes pillaging the southern regions. The Danes besieged Canterbury and took Alphege captive. The ransom for his release was about three thousand pounds and went unpaid. Alphege refused to give the Danes that much, an act which infuriated them. He was hit with an ax and then beaten to death.

Although he lived in England it is rather contextual. Many South Africans have given their lives in the struggle against Apartheid.

Speaking about Danes a good friend from Denmark uploaded this photo on my facebook time line. Thank you, Lone!

We are truly blessed this Christmas. All our five children are visiting us.
Together with a son-in-law-to-be. (Not in the picture, though!)

Lastly I would like to make a contribution to the Swedish discussion from the Archbishop election about Whether or not Jesus is a truer reflection of God than Mohammed. I like the take Sidney Carther has on the question. For God everything is possible, but I only know one name. The Son of Mary!

Every star shall sing a carol,
Every creature high or low.
Come and praise the King of Heaven
By whatever name you know.

God above man below,
Holy is the name I know.

When the king of all creation,
Had a cradle on the earth.
Holy was the human body,
Holy was the human birth.

Who can tell what other cradle?
High above the Milky Way;
Still may rock the King of Heaven,
On another Christmas day.
     
Who can count how many crosses?
Still to come or long ago.
Crucify the King of Heaven,
Holy is the name I know.

Who can tell what other body?
He will hallow for his own.
I will praise the son of Mary,
Brother of my blood and bone.

Every star and every planet,
Every creature high and low.
Come and praise the King of Heaven,
By whatever name you know.

ANC - watch out!

Regarding the elections in 2014, my belief is that the ANC is in for a hard time. Mandela is no present and the field is now wide open for people to vote according to their own conscious. This I have written before and already I see a number of signs that this is happening.

Ahmed Kathrada, one of Mandela’s fellow prisoners at Robben Island, spoke at Mandela’s funeral. I have not heard much of his speech. SABC and SAFM, the major TV and Radio broadcasters, are very loyal to the Government. But Kathrada did have some very serious things to say about the state of affairs, although he did it in a diplomatic manner. Times Live reports:

But perhaps the most powerful moment of all came when Kathrada, his voice quavering with grief, spoke of the gratitude South Africa should have for its "chapter nine" institutions, which safeguard democracy. Among these institutions is the office of the public protector, headed by Thuli Madonsela, which has been investigating the irregular expenditure of more than R200-million on Zuma's Nkandla estate. This line was not in his original speech.

It would have been interesting to have seen the face of Zuma when Kathrada said that.

So, I was quite surprised when I watched SABC 3 news tonight and they covered the NUMSA congress and the speech that suspended Cosatu General Secretary Zwelinzima Vavi held. He was received as a hero according to City Press. Cosatu says that he is not even allowed addressing any member union of the Cosatu. The interesting thing was how long part of the speech that SABC covered. He got almost a minute. That is quite a lot on TV. Just to recap: NUMSA is the largest trade union in Cosatu. Cosatu forms a tripartite alliance together with the ANC and the SACP (South African Communist Party). Vavi is not one of Zumas supporters. Cosatu has suspended him since he had an extra marital affair with an employee. Some analysts believe this was a political suspension. There is a rift in Cosatu and the group that is loyal to Zuma saw a chance to get rid of Vavi.

NUMSA, which is the union for metalworkers, has also opinions about the massacre at Marikana. They believe that it was planned and they blame, amongst others, Cyril Ramaphosa, vice president of the ANC and by many seen as the successor of Zuma. NUMSA also wants the National police commissioner, Riah Phiyega, to be suspended. According to BDLive NUMSA also wants Zuma himself to resign.

Another sign that ANC might get it tougher in the future is the new coalition: the Collective for Democracy. Although one of the five parties that were part of the coalition, IFP, now says, according to the Mail and Guardian, they are not; it is still a remarkable thing. The other four are the African Christian Democratic Party, Cope, the Freedom Front Plus, and the United Christian Democratic Party.

Remarkable is that Freedom Front Plus is one of them. It is a party to the right with many Afrikaner voters. As I understand it, those parties will still compete as separate parties. They just cooperate in the election.

On top of this we have DA, the biggest opposition party, Agang with Mamphela Ramphele and of course the populistic EFF, Julius Malema’s party. I am a bit worried though, that the opposition is too divided. I guess the ANC will use this as an argument. But the bottom line as I see it, is that people now are more open to criticise the ANC.

Pimpat arbetsrum – del I

Vid ett besök hos oss tidigare i år fick jag en uttrycklig order från min chef i Uppsala: 

Gör något åt Ditt arbetsrum på universitetet. Pimpa det!

Det såg ut såhär på mitt skrivbord tidigare:

En arbetsyta är ändå en arbetsyta.

Sagt och gjort. Jag har köpt lite grejor och ställt ut på mitt skrivbord. Dessutom har jag satt upp två affischer på en av väggarna. Nästa steg blir att försöka få tag på en bokhylla. Ett arbetsrum på ett universitet utan böcker kan jag ju inte ha. Så denna bloggpost blir del I och jag hoppas få återkomma.

Tyvärr är inte telefonen inkopplad. Vi får se om jag, som inte är anställd av universitetet, 

kan ha en telefonanslutning. Utsikten ingår dock!

Möbeln bakom skrivbordet är vacker, tycker jag! Liksom tegelväggen!

Data-möbeln ville jag flytta men fick veta att den tillhör rummet. 

Men vi får se om det ändå inte går att bli av med den.

När jag började i januari fick jag först dela rum med en vänlig kollega. Då såg det ut såhär. 

Jag måste erkänna att jag aldrig tog detta bord i besittning.

Så en viss utveckling sker ju. (I vårt väl tilltagna hus har jag ett ordentligt arbetsrum, så det är inte ett dugg synd om mig.) Men det är viktigt för arbetet att vara så mycket som möjligt på campus. Både vad gäller relationen till arbetskamraterna och tillgängligheten för studenterna.

Vad är egentligen försoning?

Dessa dagar, när Nelson Rolihlahla Mandela – även kallad Madiba eller Tata – har gått ur tiden förekommer ordet försoning i många sammanhang. Reconciliation. Det är nu inte min avsikt att skriva en uttömmande text om detta begrepp. Det lämpar sig inte för en bloggpost. Jag väljer också att just i detta sammanhang avstå att diskutera försoningsbegreppet ur ett uttalat teologisktperspektiv. För begreppet har ju lånats från kyrkan och kommit till användning i ett politiskt sammanhang. Visst hänger det ihop men nu vill jag se på det från ett allmänmänskligt perspektiv.

När jag funderar över försoning bygger jag på vad andra tänkt. Dels det så kallade Kairosdokumentet. Dels en teolog som heter Charles Villa-Vicencio. Låt mig börja med Kairosdokumentet, som publicerades av teologer i Sydafrika 1985. Dokumentet beskriver tre olika samtida teologier. State Theology (som jag inte kommer att skriva om) Church Theology och Prophetic Theology (som jag inte heller kommer att kommentera här). Typiskt för Church Theology är att den sopar konflikter under mattan, för att den vill ha frid/fred. Talet om försoning blir i detta sammanhang kontraproduktivt. Följande citat beskriver vad det handlar om:

In our situation in South Africa today it would be totally unChristian to plead for reconciliation and peace before the present injustices have been removed. Any such plea plays into the hands of the oppressor by trying to persuade those of us who are oppressed to accept our oppression and to become reconciled to the intolerable crimes that are committed against us. That is not Christian reconciliation, it is sin.

Detta är viktigt att komma ihåg. Det finns ofta ett maktperspektiv med, när vi pratar om försoning.

När Mandela släpptes efter 27 års fångenskap hade han förtjänat ett enormt förtroendekapital. Han hade därmed ett slags moraliskt grundat tolkningsföreträde när det gällde vem han kunde sträcka ut handen till. Mandela valde som president en ”open door policy”. Hans meningsmotståndare och forna fiender hade direkt tillträde till honom. Han valde ofta att själv servera dem te när de träffades. Säkert var de inte överens men han valde själv att tjäna sin medmänniska, även sin motståndare. Och det var ett fritt val. Jag menar att det verkligen fanns något Kristuslikt i detta.

Så till min andra inspiration. Charles Villa-Vicencio lyssnade jag till i Uppsala 2002. Han beskrev då ett annorlunda sätt att se på försoning. Vanligtvis tänker vi oss att det börjar med en slags ånger över det som blivit fel. Sedan ber den felande parten om förlåtelse. Den förorättade förlåter därefter. När detta har skett inträder ett tillstånd som vi kallar försoning. Schemat blir: Brott – ånger – bön om förlåtelse – tillsägelse om förlåtelse – försoning. Och det är klart att det också kan gå till så ibland. Kanske oftast! Men inte alltid!

Så Charles Villa-Vicencio vänder på det. Eller snarare: han menar att försoning är en process i stället för en slutprodukt. Denna process kan börja med att man räcker ut en hand, delar en måltid, vågar finnas i samma rum.

Det är återigen viktigt att tänka in maktperspektivet. En försoningsprocess mellan två jämbördiga parter måste bli annorlunda än mellan en förtyckare och den som förtrycks. Och det måste alltid, menar jag, vara den som är i den utsatta positionen som har tolkningsföreträde.

Men jag tror att försoning alltid är en nödvändighet. Processen kan se väldigt olika ut. Det kan ta tid och krävas öppen konflikt innan vi ens vågar ta de första stapplande stegen. Men för mig är frågan om det finns något alternativ? Ja, det skulle i så fall vara fortsatt öppen konflikt. Kanske i form av en bestående brytning eller avståndstagande. Åtskillnad! Apartheid!

Men vill vi detta? Vare sig vi tänker på samhället, kyrkan eller familjen (hur den nu ser ut) kan jag inte se någon annan väg än försoning.

Andra inspirationskällor är naturligtvis Women in Church and Society (Kyrkornas Världsråd), kommuniteten i Taizé och Institute for Healing of Memories i Sydafrika. På olika sätt arbetas det här med försoning mellan olika parter.

Idag är det helgdag i Sydafrika: försoningsdagen. Den finns många historiskt betingade bottnar i landet denna dag. Det kan verka som en tillfällighet att den 10 dagar långa sorgeperioden efter Mandela följs av den nationella försoningsdagen. Men jag tror inte det är en slump. Jag tror det är en stark uppmaning till var och en, som mediterat över Mandelas liv dessa dagar, att nu göra sitt eget liv till en försoningsprocess. Kontextuellt. Frivilligt. På den punkt i livsresan var och en själv befinner sig. Men med målet i sikte.