The voice Sverige

Förlåt svengelskan men TV4 har en slags talangjakt, som heter så. Voice Sverige. Varför inte, tänkte jag. Man kan ladda upp 30 sek på deras hemsida. Jag valde en kort låt av Robban Broberg:

Låt mej värma din frusna själ
blåsa på falnande glöd
göra trasig längtan hel
innan den lägger sej död
ge dej ny inspiration
att leva...

Det var ungefär det enda jag kom på. Framför allt tänkte jag: Hur mycket hinner man sjunga på 30 sekudner? Nu får vi se hur långt det räcker.
Ps. Man kan gå in och rösta. Länken kommer här.

Gapskratt

Detta har jag bara fått återberättat. Men det var så komiskt, så jag måste skriva om det.
Det arbetslag jag är ansvarig för arbetar i tre församlingar. I alla tre ber vi morgonbön varje vardagsmorgon. I en församling är det morgonbön varje dag och även aftonbön varje dag. Fint, tycker jag.
I förrgår, onsdag, var den föreslagna bibelläsningen hämtad från Jeremia. En av mina arbetskamrater, som har rakat huvud, skulle läsa bibelordet. Det ska i vederbörlig ordning avslutas med orden:

Så lyder Herrens ord.

Denna gång blev det i stället ett gapskratt. Enligt vad jag har hört. Varför? Läs själva och förstå varför min skallige arbetskamrat inte kunde hålla sig:

Lejonen ryter och morrar mot honom. De har lagt hans land öde och hans städer är nerbrända, ingen kan bo i dem. Ja, män från Memfis och Tachpanches skall beta din hjässa kal.

Happy, happy

I går debatterades boken: Happy, happy – en bok om skilsmässa. Det var i aktuellt. En av författarna, Maria Sveland, diskuterade med Hanne Kjöller, ledarskribent på Dagens Nyheter. Intressant! Jag har inte läst boken. Ännu! Men jag kan ju få ha en synpunkt utifrån diskussionen, som jag såg. Jag undrar:
Finns det bara två alternativ när man har relationsproblem:
1) Skilja sig
2) Stanna kvar och ge upp
Det gamla ordspråket: Bättre fly än illa fäkta, kanske inte stämmer. Kanske man kan ”fäkta gott”. D v s försöka klara ut sina problem.
Visst, jag förstår ju att det finns situationer när man verkligen kämpat och det inte går längre. Eller så destruktiva relationer att man måste gå sin väg, för att överleva.
I en kommentar på Maria Svelands hemsida skriver en person:

Hej Maria, jag vill tacka dig för den här boken. Jag har levt i ett långt äktenskap där jag blev misshandlad på olika sätt. Nu har jag äntligen tagit mig ur det. För oss som levt i sådana äktenskap är det en stor tröst att läsa om skilsmässans fördelar eftersom vi liksom alla andra kvinnor som skiljer sig brottas med den ständiga sorgern [sorgen] över att vara ifrån barnen.

Det är inte om det jag talar. Men jag reagerar på företeelsen att glorifiera själva skilsmässan. Man kanske inte ska göra alltför stor affär av ordvalet på Maria Svelands egen hemsida:

Nu är den äntligen här ”Happy Happy -En bok om skilsmässa”!
Vad kan jag säga, mitt hjärta sprängs av stolthet. Så satans fin och bäst!

Men det är klart, jag skulle inte använt just de orden. Och jag tycker det är märkligt att göra en bok, som inte i första hand problematiserar skilsmässan utan faktiskt verkar rekommendera den. På bokus kan man läsa texten:

I antologin Happy, happy - en bok om skilsmässa bjuds läsaren på en annan bild av separation än den som vanligtvis ges. Det är berättelser om skilsmässor som positiva och berikande erfarenheter. En bok som vill stärka och inspirera alla som tagit steget - och alla som kanske funderar på att ta det...

Nej, jag blir inte imponerad. Även om jag håller med om att det är viktigt att stärka den som gått igenom en skilsmässa. Liksom den som inte har det. Kanske kommer jag ändå att läsa själva boken, för att bilda mig en egen uppfattning om texterna. Trots allt är det ju en antologi, så rimligen finns nyanser.
Hanne Kjöller skriver i DN:

I ivern att rättfärdiga separationen sker en olycksalig sammanblandning mellan barnet och jaget. ”Inget är värre än att säga att man stannar för barnens skull”, skriver Katarina Wennstam. Tja, det skulle väl i så fall vara att låtsas som att man skiljer sig för barnens skull.

Vi får se om jag håller med, när jag fått tag på boken och läst den.

Arbetsledare 8

Idag har vi fått utbildning av ett företag som heter Agrando. De förser Svenska kyrkan med olika dataprogram. Däribland ”insidan” och ”tid”. Nu kan vi snart säga att ”vi använder insidan” och ”vi har tid”. Det känns bra!
Skämt åsido, så verkar det vara två bra program. ”Insidan” är ett bokningsprogram. Var jag än befinner mig i pastoratet, kan jag kontrollera om en lokal eller en person är ledig eller bokad. Ett viktigt verktyg för mig som arbetsledare. Som jag hoppas också ett viktigt verktyg för andra anställda.
Det andra programmet, ”tid”, är nog ännu viktigare. Det är ett schemaläggningsprogram. Jag sitter och knåpar med schema i word och får ta fram miniräknare, för att summera timmarna. Lite bakvänt, när det finns program, som räknar åt mig.
Det bästa tror jag blir att vi får system, där jag kan känna att det finns personal på alla arbetsuppgifter. Jag vet att det är en församlingspedagog avdelad att ha hand om samlingen för barn/söndagsskola i högmässan, att vaktmästare finns på plats osv. Om jag försöker placera en kyrkomusiker på en gudstjänst och jag samtidigt gett henne eller honom semester, eller beviljat en kurs, säger systemet till. I like!
Samtidigt måste vi ju träffas och prata. Men i bästa fall blir det då så, att när vi träffas IRL (in real life) kan vi ägna tiden åt viktigare saker än almanacks- och schemafrågor.
När vi satt på utbildningen tänkte jag att vi, som alltid, är inne i olika brytningstider. Exempelvis skickas fortfarande vissa saker ut per fax, trots att alla anställda har mejl. Varför? Vi har planeringskalendrar både i pappersformat och digitalt. I sak är inget rätt eller fel. Men förekomsten av dubbla system förvirrar åtminstone mig.
Själv har jag almanackan i min mobil. Visst finns det svagheter. Jag måste be om ursäkt ett tag, när jag bläddrar fram den under ett pågående telefonsamtal. Men det går ganska bra. Om min telefon skulle komma bort finns det back-up i min dator. Eller rättare sagt i någon server.
Jag är inte någon teknik-freak. Men om det finns teknik som underlättar arbetet, är det väl en välsignelse? Eller vill någon skrota tvättmaskinen och börja tvätta för hand?
Så vad händer då om strömmen går? Förmodligen löser vi det. Då får vi väl improvisera. Det är inte hela världen!

Om Guds existens

Roligt att få svar på min blogg, både från Adventskyrkans församlingsföreståndare, som jag tror Sven Sparavec är och ifrån Carl Gustav Olofsson. Jag håller med om att det är positivt med ett samtal, som är fyllt av respekt och öppenhet. Nämnas ska att jag även fått svar från Vesa Annala, men i form av ett mejl. Även det i grunden positivt.
Carl-Gustav Olsson är lite mer utförlig i sin kommentar och det kanske inte är så konstigt, eftersom jag uppehåller mig mest kring hans inlägg. Jo, jag förstod ju att han verkligen är ateist. Undrade bara lite om det kanske ändå fanns en gnutta tveksamhet på den punkten. Nu har jag fått svar!
När det gäller den metodologiska ateismen i förhållande till meningsfrågorna kan det förstås vara utmanande för en kristen. Men jag skulle säga, beroende på vem man talar med. För jag ett samtal om meningen med någon som inte tror på en gudomlig makt, i metafysisk mening, får jag ju föra samtalet utifrån de premisserna. Förmodligen kan vi mötas i mångt och mycket. Min livshållning är inte sådan att jag måste relatera allt jag säger till Guds existens. Exempelvis ger det mitt liv mening att vara förälder och make. När jag dessutom tror att Gud är den som gett mig gåvan att kunna älska och när jag uppfattar min familj som en Guds gåva till mig fördjupas min tacksamhet. Jag tror därmed inte att det skulle vara omöjligt att föra ett samtal med en ateist kring hur fantastiskt det är att få vara förälder eller leva i en kärleksfull relation.
Självklart inser jag också problemet i att alla inte kan bli föräldrar eller att alla inte får uppleva kärlek på det sätt jag beskrivit ovan. Frågor kring var Gud finns i de sammanhangen väcks ständigt även hos mig. Ännu värre blir det naturligtvis att tänka på det Carl-Gustav beskriver med

… barn till föräldrar som utöver att vara missbrukare slår och misshandlar. Där ödeläggs det sköra, spirande livet innan det har formats en egen reflekterande röst, än mindre finns det en trosgemenskap dit barnet kan gå för att hämta styrka för att stå ut, stå emot och kanske få kraft att göra uppror.

Jag tror inte att det finns en mening bakom allt som sker. Jag har inget behov av att försvara Gud. Jag tror helt och fullt att Gud finns mitt i det svåra. Frågan är var jag finns? Mitt svar blir därför att fundera över hur jag kan bidra till att göra livet mer uthärdligt för exempelvis de barn, som tvingas leva under dessa och andra outhärdliga förhållanden. I den kampen tror jag (och vet av erfarenhet) att jag kan samarbeta både med gudstroende och med ateister.
Men ska jag använda mitt eget språk, oberoende av vem som lyssnar, blir Jesus Kristus omistlig, både som förebild, inspirationskälla, medvandrare och befriare.

Finns Gud?

Den frågan debatterades igår, lördag, i Adventkyrkan i Kalmar. Jag var där. Lite märkligt var, att jag två timmar tidigare hade ett dop och förstod att en av dopgästerna också var på väg till samma debatt. Det var adventkyrkan som stod som inbjudare. (Ja, det heter adventkyrkan och inte adventistkyrkan, som jag trodde. Varför vet jag inte! Däremot heter det adventistsamfundet.)
Församlingens pastor, Vesa Annala debatterade med Kalmarhumanisternas Carl Gustaf Olofsson, som är från Mönsterås och är ersättare i styrelsen. Enligt vad han sa, var det ingen annan som var intresserad av att ställa upp.
Men ungefär 50 personer var intresserade av att samlas denna soliga lördag eftermiddag i adventkyrkan. Jag var en av dem. På adventkyrkans hemsida kan man läsa om debatten att frågan

… om Guds existens är den absolut mest centrala frågan människan kan ställas inför. Om Gud inte finns, då kan inte heller livet ha något bestående mening eller värde. Om Gud finns då måste han vara grunden för allt annat.

Detta höll inte Carl Gustaf Olofsson med om. Han har skrivit boken:

Existentiell livssyn - kristen tro?

som man kan läsa gratis på nätet. Det har jag i sanningens namn inte gjort. Men han verkar plädera för ett slags existentiellt, icke-teistiskt perspektiv, där han läser de kristna berättelserna på nytt och han menade också i debatten att bibeln i den meningen också är hans bok.
Han bakgrund är att vara uppvuxen i en pastorsfamilj medan pastor Annala var ateist och blev kristen som 28-åring. Det gjorde att de båda debattörerna ganska väl förstod varandra.
Tillbaka till grundfrågan: Är frågan om Guds existens den mest centrala? Jag kommer att tänka på per Frostin, som i sin bok: ”Liberation theology in Tanzania and South Africa: A first world interpretation” beskriver skillnaden mellan västerländsk teologi och befrielseteologi. Frågan västerlandet ställer är: Finns Gud? Befrielseteologin däremot frågar: På vems sida står Gud? Svaret blir med Gustavo Gutierrez att Gud alltid står på de fattigas sida. Det som på engelska kallas för: God’s preferential option for the poor. (Opción preferencial por los pobres.)
Samma sak gäller stora delar av Södra Afrika, menar jag. Bland de människor jag mött är frågan om Guds existens redan besvarad. Den är självklar. Men frågan är om Gud är med mig. Därför hade det varit intressant att haft med någon från något annat sammanhang. Nu blev debatten i viss mening förutsägbar.
Karl-Gustaf Olofsson menade exempelvis att det är svårt att tro på Gud med tanke på allt lidande som finns. En pust av Hedenius blåste in i rummet. Märkligt nog är det ofta den som lever ett privilegierat liv, som upplever denna motsättning starkast. En afrikansk kristen kunde snarare fråga: Hur kan man klara av lidandet utan en Gudstro?
På adventkyrkans hemsida finns en annan doft av en gammal, fastlåst debatt, när de skriver:

Hur kommer det sig att Sverige har blivit ett icke-kristet land? Det finns flera orsaker. En viktig faktor är den naiva tron på utvecklingsläran. Denna tro utgör idag grunden för svenskarnas livsåskådning. I denna tro har Gud ingen del.

Visserligen menar jag att utvecklingsläran måste ses som en vetenskaplig teori och ingen absolut sanning men om man håller den rågången klar, har jag inga avgörande problem att kombinera naturvetenskaplig forskning med kristen tro.
Åter till debatten. Jag gick efter en och en halv timme men det verkade som om publiken då kommit igång rejält. På något sätt fick jag intrycket att Carl-Gustaf Olofsson i det han kallar för ”existentiell religiositet” närmar sig något slags gudsbegrepp. Han skriver i sin nätbok:

I en existensreligiös livshållning finns utrymme för intensiva upplevelser av skapelsen och människovarandet som under och gåta, andlöshet inför det ofattbara att finnas till som en medvetet kännande och reflekterande aspekt av kosmos, av 'hemhörighet i tillvaron', djup och oresonlig kärlek till livet på gott och ont - inte för att det är gott, rättvist, harmoniskt utan trots dess brister, trots att det drabbar människor med gåvor och olyckor utan någon bakomliggande gudomlig eller karmisk rättvisa, en kärlek till livet för att det är.

Men givetvis, han säger att han inte tror att det finns en gud, så jag får respektera honom i det. Möjligen uttrycker han någon slags paradoxal gudstro i alla fall. Han läste en dikt och den kan man också hitta på hans hemsida. Döm själv:

Jag får allt svårare
att engagera mig i frågan
om Guds vara eller icke-vara.
Om Han finns verkar Han förkasta
alla mina försök
till bilder och konstruktioner.
Hur ska jag annars förstå att
Han - eller Hon - börjat bära mig först sedan
jag blivit ståndaktig i min otro.
Varför måste vissa bli gudsförnekare
för att Han ska öppna sin famn?
Eller är min otro
kanske bara trohet mot lagens påbud
att inte göra några beläten,
att inte skapa några bilder
av den stora namnlösa gåtan,
att inte tillbe några avgudar
vare sig de är gjorda av sten, guld
eller den mänskliga tankens stoff.
Vad är gudsförnekelse och otro?
Vad är tro och bärande relation?
Är den frälsande tron kanske bara detta enda:
Tron att jag - vi, alla - rymmer kärlekens möjlighet?
Och Livets Väg -
att i all vår bristfällighet bejaka denna möjlighet?
Under alla hemlösa år sedan tonårens ’nej’
har han där på korset hjälpt mig
att hålla fast detta enda.
Den givna otrons förvandling
till allvarlig fråga överraskar
som en komisk poäng.
Jag tycker mig höra en röst
som viskar:
Var ståndaktig mitt barn!
Din otro har funnit nåd inför mina ögon!
Jag måste skratta!
Om Gud finns måste det vara
hans hand som bär.
Om ej finns ändå detta gåtfulla
som bär min sköra existens,
detta ogripbara
som för några svindlande sekunder
gör hela tillvaron till ett hem.

I sitt första inlägg presenterade han sig som ”metodologisk ateist”. Jag frågade om detta men fick inget tydligt svar. Men jag förmodar att det betyder att han inte är ”ontologisk ateist”. Jag tror helt och fullt att Gud bär oss även i vår otro. Och det är spännande att mötas i frågorna kring livet. Mer kanske kring vems sida Gud står på än huruvida Gud finns eller ej.

Fairtrade och orkanen Irene

Fem timmar i världsbutiken gick fort. Många kunder och goda försäljningssiffror. Det var fyra-fem kunder, som läst mitt blogginlägg om att jag skulle bjuda på choklad, om de kom och handlade idag. Samt några som sett det på facebook. Kanske sammanlagt 10. Inte så illa, kan jag tycka. Mig gladde det och varje krona som kommer in gör nytta.
Annars funderar vi ikväll hur yngsta dottern har det i New York. Det är svårt att avgöra hur omfattande orkanen Irene är. Irene, som rimligen kommer från grekiskans ειρεηε [eirene] betyder ju fred. Vi ber och hoppas att det inte är en tillfällighet. Jordbävningen, som hände i veckan, var inte av det allvarligare slaget. Om det kan man läsa på dotterns blogg. I bästa fall blir första veckan i USA en vecka med både jordbävning och orkan utan att ha kommit till skada.
Hustrun och jag har efter tjänstgöring i världsbutiken varit bortbjudna på god fredagssupé och sitter nu och njuter. För tillfället vid tangentbord respektive tidning.
Nedan några av de glada bloggläsare, som bjöds på choklad i världsbutiken.

Kerstin, diakon och arbetskamrat, kom kvart över 1 och utbrast glatt:

Är jag först?

Jo, det var hon!

Eddie var på stadstur med mormor och var möjligen mer intresserad av glassbutiken, som är i samma lokal. Men leksakerna såg ju ändå kul ut.

Gerthie, mormor och känd bloggare, handlade glatt i butiken. Hon undrar på sin blogg om många nappade på chokladerbjudandet och har nu alltså fått svar.

Självklar kund var naturligtvis även svärfadren, som handlade både kaffe, te och örhängen till svärmodren. (Men jag tror visst att hon fick betala dem själv!)