I går debatterades boken: Happy, happy – en bok om skilsmässa. Det var i aktuellt. En av författarna, Maria Sveland, diskuterade med Hanne Kjöller, ledarskribent på Dagens Nyheter. Intressant! Jag har inte läst boken. Ännu! Men jag kan ju få ha en synpunkt utifrån diskussionen, som jag såg. Jag undrar:
Finns det bara två alternativ när man har relationsproblem:
1) Skilja sig
2) Stanna kvar och ge upp
Det gamla ordspråket: Bättre fly än illa fäkta, kanske inte stämmer. Kanske man kan ”fäkta gott”. D v s försöka klara ut sina problem.
Visst, jag förstår ju att det finns situationer när man verkligen kämpat och det inte går längre. Eller så destruktiva relationer att man måste gå sin väg, för att överleva.
I en kommentar på Maria Svelands hemsida skriver en person:
Hej Maria, jag vill tacka dig för den här boken. Jag har levt i ett långt äktenskap där jag blev misshandlad på olika sätt. Nu har jag äntligen tagit mig ur det. För oss som levt i sådana äktenskap är det en stor tröst att läsa om skilsmässans fördelar eftersom vi liksom alla andra kvinnor som skiljer sig brottas med den ständiga sorgern [sorgen] över att vara ifrån barnen.Det är inte om det jag talar. Men jag reagerar på företeelsen att glorifiera själva skilsmässan. Man kanske inte ska göra alltför stor affär av ordvalet på Maria Svelands egen hemsida:
Nu är den äntligen här ”Happy Happy -En bok om skilsmässa”!Men det är klart, jag skulle inte använt just de orden. Och jag tycker det är märkligt att göra en bok, som inte i första hand problematiserar skilsmässan utan faktiskt verkar rekommendera den. På bokus kan man läsa texten:
Vad kan jag säga, mitt hjärta sprängs av stolthet. Så satans fin och bäst!
I antologin Happy, happy - en bok om skilsmässa bjuds läsaren på en annan bild av separation än den som vanligtvis ges. Det är berättelser om skilsmässor som positiva och berikande erfarenheter. En bok som vill stärka och inspirera alla som tagit steget - och alla som kanske funderar på att ta det...Nej, jag blir inte imponerad. Även om jag håller med om att det är viktigt att stärka den som gått igenom en skilsmässa. Liksom den som inte har det. Kanske kommer jag ändå att läsa själva boken, för att bilda mig en egen uppfattning om texterna. Trots allt är det ju en antologi, så rimligen finns nyanser.
Hanne Kjöller skriver i DN:
I ivern att rättfärdiga separationen sker en olycksalig sammanblandning mellan barnet och jaget. ”Inget är värre än att säga att man stannar för barnens skull”, skriver Katarina Wennstam. Tja, det skulle väl i så fall vara att låtsas som att man skiljer sig för barnens skull.Vi får se om jag håller med, när jag fått tag på boken och läst den.
