Om Guds existens

Roligt att få svar på min blogg, både från Adventskyrkans församlingsföreståndare, som jag tror Sven Sparavec är och ifrån Carl Gustav Olofsson. Jag håller med om att det är positivt med ett samtal, som är fyllt av respekt och öppenhet. Nämnas ska att jag även fått svar från Vesa Annala, men i form av ett mejl. Även det i grunden positivt.
Carl-Gustav Olsson är lite mer utförlig i sin kommentar och det kanske inte är så konstigt, eftersom jag uppehåller mig mest kring hans inlägg. Jo, jag förstod ju att han verkligen är ateist. Undrade bara lite om det kanske ändå fanns en gnutta tveksamhet på den punkten. Nu har jag fått svar!
När det gäller den metodologiska ateismen i förhållande till meningsfrågorna kan det förstås vara utmanande för en kristen. Men jag skulle säga, beroende på vem man talar med. För jag ett samtal om meningen med någon som inte tror på en gudomlig makt, i metafysisk mening, får jag ju föra samtalet utifrån de premisserna. Förmodligen kan vi mötas i mångt och mycket. Min livshållning är inte sådan att jag måste relatera allt jag säger till Guds existens. Exempelvis ger det mitt liv mening att vara förälder och make. När jag dessutom tror att Gud är den som gett mig gåvan att kunna älska och när jag uppfattar min familj som en Guds gåva till mig fördjupas min tacksamhet. Jag tror därmed inte att det skulle vara omöjligt att föra ett samtal med en ateist kring hur fantastiskt det är att få vara förälder eller leva i en kärleksfull relation.
Självklart inser jag också problemet i att alla inte kan bli föräldrar eller att alla inte får uppleva kärlek på det sätt jag beskrivit ovan. Frågor kring var Gud finns i de sammanhangen väcks ständigt även hos mig. Ännu värre blir det naturligtvis att tänka på det Carl-Gustav beskriver med

… barn till föräldrar som utöver att vara missbrukare slår och misshandlar. Där ödeläggs det sköra, spirande livet innan det har formats en egen reflekterande röst, än mindre finns det en trosgemenskap dit barnet kan gå för att hämta styrka för att stå ut, stå emot och kanske få kraft att göra uppror.

Jag tror inte att det finns en mening bakom allt som sker. Jag har inget behov av att försvara Gud. Jag tror helt och fullt att Gud finns mitt i det svåra. Frågan är var jag finns? Mitt svar blir därför att fundera över hur jag kan bidra till att göra livet mer uthärdligt för exempelvis de barn, som tvingas leva under dessa och andra outhärdliga förhållanden. I den kampen tror jag (och vet av erfarenhet) att jag kan samarbeta både med gudstroende och med ateister.
Men ska jag använda mitt eget språk, oberoende av vem som lyssnar, blir Jesus Kristus omistlig, både som förebild, inspirationskälla, medvandrare och befriare.