Sommarläsning

Något som hör till sommaren är böcker. Och just nu håller jag på att läsa färdigt en del böcker som blivit liggande. En av dessa är boken ”Förnyarna” som är skriven av min kollega Dag Sandahl. För de flesta i Kalmar och säkert de flesta i Svenska kyrkan är Dag välkänd. Få är oberörda av honom. Denna bok handlar om arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF). En gång i tiden var jag själv medlem. Jag var student och jag tror jag var medlem ett eller två år. Men säkert är att den högkyrkliga rörelsen, som aKF är en del av, har påverkat mig mycket. Glädjen över gudstjänsten, kärleken till kyrkan och insikten att kristendomen bygger på en uppenbarelse, som vi möter i bibeln är viktiga delar av denna fromhet. Mycket mer kunde sägas. Exempelvis att jag efter mitt år i Sydafrika (1981-82) upplevde aKF som en trång gemenskap. Visserligen omnämns jag i boken i samband med att ett utbildningsprogram för studenter formades i Uppsala i mitten på 1980-talet men det var inte formellt knutet till aKF.
Nåväl, jag menar att aKF ändå har bidragit med mycket positivt i Svenska kyrkan och säkert kan fortsätta att göra det. Boken om förnyarna är därför läsvärd och viktig. Men samtidigt kan jag inte komma ifrån att den handlar mycket om utanförskap. Det Dag Sandahl skriver om är inte bara den s k kvinnoprästfrågan men den upptar en stor del av boken. Och här finns ett slags ”vi och dom”-tänkande.
Därför var det intressant att läsa en helt annan bok nästan samtidigt: ”Tätt intill dagarna” av Mustafa Can. Han skriver om sin kurdiska mamma och boken handlar mycket om författarens upplevelse av att vara både kurd och svensk. Boken berör definitivt könsroller och även ”vi och dom”-tänkande.
Men denna bok är ju helt annorlunda än den förstnämnda. Det är inte en faktabok utan en roman och skriven med ett helt annat ärende. Den polemiserar inte och bjuder in läsaren i brottningen kring hur författaren (eller hans mor för den delen) upplever främlingskap i ömsom Sverige, ömsom Kurdistan.
Så jag fortsätter att fundera över detta med att vi som människor är olika och vad det betyder. I min läsning av Martin Merediths bok ” The State of Africa: A History of Fifty Years of Independence” som jag nu snart hållit på ett år med. Jag har skrivit om den förr. Just nu läser jag kapitlet: ”The graves are not yet full” och det handlar om folkmordet i Rwanda. Hur konflikten mellan två befolkningsgrupper (hutuer och tutsier) till slut kan urarta till regelrätt slakt och hur västvärlden ser på utan att göra något (kanske framför allt Belgien och Frankrike).
Självklart inser jag att det är gigantiska skillnader mellan de företeelser jag läst om. Men det finns också beröringspunkter. Mitt i sommarläsningen finns möjlighet att fundera lite djupare kring vad det innebär att vara människa och leva med andra människor. Det uppskattar jag!

Hårddisken upphittad men Kalmar FF förlorade

Kvällens stora begivenhet var besök på Guldfågeln Arena tillsammans med svärfadren och Olle. Olle är inbiten Helsingborgare och det var han (samt övriga HIF:are) som drog det längre strået ikväll. Även om jag klätt upp mig i KFF-färger kan jag inte uppbåda alltför stor besvikelse. Någon fotbollsnörd är jag inte, har aldrig varit och kommer kanske aldrig att bli. Men det var en fin kväll, nästan fullsatt arena och bitvis välspelad fotboll.
Mitt i första halvlek kom ett sms från hustrun:

- Hårddisk upphittad.

Den låg naturligtvis i min egen garderob. Där jag letat ett antal gånger. När jag nu fick se den inser jag att jag under våren hunnit glömma hur liten den är. Alltså är jag inte heller någon datanörd.
Semestern fortsätter dock och idag, när det regnade hela förmiddagen, låg jag inne i en soffa, på sommarstället, och läste en deckare av Anna Jansson: Drömmen förde dej vilse. Mord och intriger. Anrättningen kryddad med gotländska folksägner och släkttragedier.

Kanske inte den bästa läsningen med tanke på att vi åker till Gotland nästa vecka. Men en typiskt bra sommarsemesterdag. Sammanfattning: Regn på förmiddagen, en spännande deckare, trevlig fotboll, ljummen sommarkväll, trivsamt matchsällskap och en upphittad hårddisk. Jag kan verkligen unna Olle och HIF segern.

Dropbox

För någon tid sedan flyttade min far och min mamma från en villa till en lägenhet. (Nu undrar vän av ordning varför jag skriver ”far” och ”mamma”. Antingen skriver man väl ”far och mor” eller ”pappa och mamma”. Saken är den att min mor dog för 12 år sedan. Några år senare gifte sig far igen och jag fick helt enkelt en mamma. Det insåg jag, när jag i Afrika försökte förklara att min mor var död och att den kvinna, som gift sig med min far, inte är min mamma. Ingen förstod vad jag menade.

She is your mother!

I en afrikansk kontext är det inget problem att ha mer än en mamma eller mor. Nu är dock ordet ”mor” förbehållet just ”mor” men en mamma är jag glad att ha fått på gamla da’r. Nåväl tillbaka till flytten.)
Vi var där och hjälpte till med packningen och sedan dess pågår en viss aktivitet inom den närmaste släkten. Allt det som fanns i villan ryms inte i lägenheten och vi som är barn och barnbarn har nu möjlighet att få en och annan minnessak från vårt föräldrahem/morföräldrahem/farföräldrahem. Eftersom flytten skedde ganska snabbt och villan är ute till försäljning, behöver vi dela upp det som blev över. Att fyra barn och sjutton barnbarn ska kunna träffas nu i sommar låter sig inte göras. Då finns något som heter ”dropbox”. Man kan ladda upp listor, fotografier mm och sedan bjuda in alla som ska ha tillgång till det man laddat upp. I denna dropbox är det som aktiviteten pågår.
Jag tror det kommer att gå bra med uppdelningen. Det handlar ju om att få något minne med sig. Och själv blir jag nog lika glad över att jag får det jag önskat som att något av mina syskon eller syskonbarn eller för den delen mina egna barn, får något de önskat sig. Det som ingen vill ha skänks till en loppmarknad, där överskottet går till internationellt arbete.
Samtidigt pågår en viss aktivitet i min egen hjärna. Saker, prylar, minnen. Behöver jag mer saker? Eller ägodelar? Nu pratar jag inte om Feng Shui och negativa energier. Utan vanligt sunt förnuft. Därför kommer en viktig del av hösten innebära att hustrun och jag går igenom vårt hem och rensar ut en del saker, som vi egentligen inte behöver.
Men nu finns det också ett annat skäl till detta städprojekt. För en tid sedan köpte vi en extern hårddisk. På den laddade vi ner en massa fotografier mm. Sedan skulle vi vara bortresta och jag tyckte det var en god idé att gömma den externa hårddisken, om det, mot förmodan, skulle bli inbrott. Så jag hittade ett mycket fiffigt ställe, där jag placerade den externa hårddisken, för att ingen eventuell inbrottstjuv skulle kunna hitta den. Detta mycket fiffiga ställe kan jag nu inte själv komma på var det är. Vi har verkligen letat men nu återstår alltså att metodiskt gå igenom skåp, lådor mm. Samtidigt kanske sortera ut ett och annat. Vilken ”dropbox” dessa tillhörigheter ska hamna i återstår att se. Något kanske ska erbjudas ätteläggarna. Ett och annat säljas. Annat skänkas och mycket förmodligen kasseras. När/om vi hittar den externa hårddisken, kommer den dock att behållas och placeras på ett ställe där vi kan hitta den.

Semesterns mittpunkt

Det blir fyra veckors sammanhängande semester denna sommar. Om allt går enligt planen. Dessutom blev det ledig helg innan. Så man kan säga 30 dagar. Nästan en hel månad! Just nu är det mitt i vecka 2. Jag har ännu inte kommit till semesterns mittpunkt. Det känns som om jag varvat ner. Med hjälp av vännerna Maphuti och Calvin. Det är aldrig fel att umgås med afrikaner. Tidsuppfattningen är en annan och det är bara att hänga på.
Ändå kan det inte hjälpas att jag funderar över tiden, även på semestern. Känslan av att ha obegränsat med tid framför sig är underbar. När dagarna går och blir till veckor och det så småningom har gått halva tiden kan jag ibland gripas av vemod. Men just nu gör jag inte det. Jag försöker känna efter men den känslan infinner sig inte. Tvärtom. Det känns som om jag fortfarande har oceaner av tid framför mig.
Och det har jag ju! (Mänskligt sett! Om morgondagen vet ju inget något.) Men, Deo volente (om Gud vill) har jag ju tid även efter semestern! Insikten fyller mig med hopp. Även när jag är inne på min sista semesterdag ska jag suga på denna karamell. Försöka bära med mig vila och lugnet in i arbetet.
Jag tackar delvis Calvin och Maphuti för denna tidsinsikt. På fotografiet är de på väg in i rosenträdgården på Capellagården, Öland.

Mission i retur

Maphuti och Calvin hälsar på oss just nu. De är från Sydafrika och vi firade högmässa i Birgittakyrkan imorse.

- Var är alla ungdomar, frågade de?

Så pratade vi ett tag om situationen i Svenska kyrkan och jag sa, att det är dags för missionärer att komma till oss från Afrika. Jag sa detta på väg till ICA i Berga Centrum. Vi hade inte mer än kommit in i affären, så kom en ung man fram och frågade:

- Hur kan man få kontakt med Gud?

Inom loppet av mindre än fem minuter hade Maphuti blivit den missionär, som jag önskade att vi skulle få från Afrika. Jag vet ju att Gud hör vad vi säger men blir ändå förvånad när det händer.

Toto

Toto! Det blev en trevlig helkväll tillsammans med konsert-räven Lasse. Tur det, eftersom vi annars hade släpat med oss tre brasse-stolar. Nu behövde vi bara lämna en brasse-stol utanför slottsruinen. Man får ju inte ha med sig stolar in.
Vi fick höra de välkända låtarna: Hold the line (2 gånger), Rosanna och så klart: Africa, som vi lyssnade så mycket på under våra år i Sydafrika.

It's gonna take a lot to drag me away from you

Ja, så upplevde vi då. Och så upplever vi alltid suget efter Afrika!
Det var en ljummen, härlig kväll och mycket god musik för pengarna. Konsertturnén görs delvis som stöd för gruppens basist, Mike Porcaro, som lider av ALS. Flera av de som var med vid starten har bytts ut och vad jag förstod var de nya artisterna minst lika bra. Liksom de två som stod i bakgrunden och körade. De fick även komma ut på scenen och visa upp sig. I en av låtarna dök plösligt ”no women, no cry” upp. Kul!
Medelåldern på denna konsertkväll låg väl kring 50. Vi kände oss hemma!

Semester

Mycket skönt och säkert välbehövligt. Efter en intensiv vår. Första dagarna har gått åt till att hjälpa far och bonusmamman att flytta. Det var meningsfullt och gick över förväntan. Glad att ha en hustru, som sliter hårt. Nu får andra ta vid när det gäller uppackning, övrigt hjälp och stöd. Nu kan det kanske blir lite mer avkoppalnde semester.
Imorgon blir det t ex Toto i Borgholms slottsruin. Det ser jag fram emot!