Hvad ljus öfver griften!

Under denna magnifika gravsten ligger mina
släktingar begravda.

Imorgon ska hustrun och jag sätta väckarklockan på ringning i gryningen och gå upp till den grav där min mormors mors föräldrar, Selma Augusta och Carl Axel Ekstedt, ligger begravda. Där ska vi slå upp Hvad ljus öfver griften (psalm 102 i 1819 års psalmbok) och sjunga samtidigt som solen går upp. Den psalmbok vi sjunger ur har tillhört Carl Axel. Innan dess ska vi ha tänt ett ljus på deras grav. Och även på en annan grav i närheten.

Om någon läser detta och bor i Uppsala och vill sjunga med oss – på behörigt avstånd – så finns graven alldeles i närheten av ingången till Gamla kyrkogården. Solen går upp ungefär 05.40 och då har vi nog varit där en stund.

I Sydafrika är det vanligt att kristna möter påsken i gryningen. Många vakar hela natten. Andra tänder en påskeld mitt i natten. Vi har varit med om att samlas vid ingången till begravningsplatser, likt kvinnorna vid graven. Tron på livets seger över döden förenar oss genom tid och rum.

Det bibelord som anges på mina släktingars gravsten passade bra igår, Långfredag, då jag fotograferade gravstenen:

Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens (1 Joh 2:2).

Imorgon - påskdagen - passar det dock bättre med det bibelord, som finns på den andra graven vi ska tända ljus på. 

Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden. Här, med min kropp, vill jag skåda Gud (Job 19:25-26).

2010 disputerade jag i teologi i Sydafrika. På kvällen hade vi bokat bord på vår favoritrestaurang. Vi bjöd ett tjugotal släktingar och vänner på disputationsmiddag. Från Sverige och Sydafrika. Svarta och vita. Olika åldrar. Det var en oförglömlig kväll.

Ett av de mest minnesvärda ögonblicken var när min syster överlämnade en psalmbok till mig. Den hade alltså tillhört Carl Axel Ekstedt. Han var präst och hade disputerat både i teologi och filosofi. Min mormors morfar. Han dog den 12 januari 1915. Samma dag dog hans hustru, min mormors mormor. Hon hette Selma Augusta och var född Milde.

På disputationsfesten ombads jag sjunga en psalm ur psalmboken. Jag valde en som jag kände igen och började sjunga. Genast började min handledare, Piet, sjunga samma psalm på afrikaans. På hans båda sidor satt Thandi och Maputi. De stämde in på SeTswana. Genom min anfaders psalmbok, förenades vi i psalmsång, på olika språk. Men också genom tid och rum med en avliden släkting. Det var fint. Att imorgon få fira Kristi Uppståndelse på kyrkogården är vårt sätt att göra något annorlunda detta märkliga år. Och få uttrycka det som står i psalmen:

Här var mellan ljuset
och mörkret en strid.
Dock segrade ljuset
för evig tid.

Semesterns mittpunkt

Det blir fyra veckors sammanhängande semester denna sommar. Om allt går enligt planen. Dessutom blev det ledig helg innan. Så man kan säga 30 dagar. Nästan en hel månad! Just nu är det mitt i vecka 2. Jag har ännu inte kommit till semesterns mittpunkt. Det känns som om jag varvat ner. Med hjälp av vännerna Maphuti och Calvin. Det är aldrig fel att umgås med afrikaner. Tidsuppfattningen är en annan och det är bara att hänga på.
Ändå kan det inte hjälpas att jag funderar över tiden, även på semestern. Känslan av att ha obegränsat med tid framför sig är underbar. När dagarna går och blir till veckor och det så småningom har gått halva tiden kan jag ibland gripas av vemod. Men just nu gör jag inte det. Jag försöker känna efter men den känslan infinner sig inte. Tvärtom. Det känns som om jag fortfarande har oceaner av tid framför mig.
Och det har jag ju! (Mänskligt sett! Om morgondagen vet ju inget något.) Men, Deo volente (om Gud vill) har jag ju tid även efter semestern! Insikten fyller mig med hopp. Även när jag är inne på min sista semesterdag ska jag suga på denna karamell. Försöka bära med mig vila och lugnet in i arbetet.
Jag tackar delvis Calvin och Maphuti för denna tidsinsikt. På fotografiet är de på väg in i rosenträdgården på Capellagården, Öland.

Mission i retur

Maphuti och Calvin hälsar på oss just nu. De är från Sydafrika och vi firade högmässa i Birgittakyrkan imorse.

- Var är alla ungdomar, frågade de?

Så pratade vi ett tag om situationen i Svenska kyrkan och jag sa, att det är dags för missionärer att komma till oss från Afrika. Jag sa detta på väg till ICA i Berga Centrum. Vi hade inte mer än kommit in i affären, så kom en ung man fram och frågade:

- Hur kan man få kontakt med Gud?

Inom loppet av mindre än fem minuter hade Maphuti blivit den missionär, som jag önskade att vi skulle få från Afrika. Jag vet ju att Gud hör vad vi säger men blir ändå förvånad när det händer.