Toto

Toto! Det blev en trevlig helkväll tillsammans med konsert-räven Lasse. Tur det, eftersom vi annars hade släpat med oss tre brasse-stolar. Nu behövde vi bara lämna en brasse-stol utanför slottsruinen. Man får ju inte ha med sig stolar in.
Vi fick höra de välkända låtarna: Hold the line (2 gånger), Rosanna och så klart: Africa, som vi lyssnade så mycket på under våra år i Sydafrika.

It's gonna take a lot to drag me away from you

Ja, så upplevde vi då. Och så upplever vi alltid suget efter Afrika!
Det var en ljummen, härlig kväll och mycket god musik för pengarna. Konsertturnén görs delvis som stöd för gruppens basist, Mike Porcaro, som lider av ALS. Flera av de som var med vid starten har bytts ut och vad jag förstod var de nya artisterna minst lika bra. Liksom de två som stod i bakgrunden och körade. De fick även komma ut på scenen och visa upp sig. I en av låtarna dök plösligt ”no women, no cry” upp. Kul!
Medelåldern på denna konsertkväll låg väl kring 50. Vi kände oss hemma!

Semester

Mycket skönt och säkert välbehövligt. Efter en intensiv vår. Första dagarna har gått åt till att hjälpa far och bonusmamman att flytta. Det var meningsfullt och gick över förväntan. Glad att ha en hustru, som sliter hårt. Nu får andra ta vid när det gäller uppackning, övrigt hjälp och stöd. Nu kan det kanske blir lite mer avkoppalnde semester.
Imorgon blir det t ex Toto i Borgholms slottsruin. Det ser jag fram emot!

Visitationsfest

Idag kl 14 var det visitationsfest på Borgholms slott. (Eller slottsruin, som en del säger). Efteråt kom Charlotte, som arbetar med Växjö stifts sida i Kyrkans Tidning och frågade om hon fick ställa några frågor. Jag insåg att jag var besviken. Både på visitationen och festen.
Festen tyckte jag kändes uppgiven. Vi var mellan 300 och 400 stycken. Det är inte så många, när ca: 30 församlingar samlas. Tyvärr kändes också biskopen defensiv. Även om jag förstår uppsåtet. Att prata om det allvarliga i läget. Dels att ekonomin krymper p g a den ekonomiska krisen och dels att vi måste ta krafttag, göra prioriteringar osv för att kyrkan ska finnas kvar om 30 år. Som jag ser det finns det dock andra tillfällen för detta samtal. När vi samlas till fest behöver åtminstone jag inspiration. Varför finns vi som kyrka? Vad vill Gud genom oss? Sådan frågor vill jag få svar på.
När det gäller visitationen skedde den förr i tiden på ett annat sätt. Biskopen kom, med sin adjunkt, till varje pastorat och det var festligt och ingående. Lite enmansshow men ändå positivt. Men det gick 15-20 år mellan tillfällena. Nu ska visitationen vara en ståndigt pågående process. Det är nog klokt. Men det finns verkligen utvecklingspotential. Jag fick frågan: Vad har visitationen betytt för Dig? Jag blev tvungen att vara ärlig och svara: Ingenting! Åtminstone inte än så länge.
Utmaningen? Jo, att fundera på vad min uppgift är i detta skeende. Det känns inte konstruktivt att bara klaga. Något har jag väl att bidraga med. Vad och hur får jag grunna på!