Uppdrag granskning avsnitt 18

Många känslor efter programmet. Många tankar. Jag börjar med mig själv. När en person kommer till mig för själavård vill jag att den personen ska få hjälp. Inte i första hand av mig. Utan av Gud. Fokus är samtalet mellan konfidenten och Gud. Min uppgift är att vara ett stöd. Jag får inte skymma Guds kärlek. Vid ett antal tillfällen vet jag att jag sagt fel saker, varit ouppmärksam eller t o m förvärrat saker för en konfident. Dessa gånger har jag ännu mer bett och förlitat mig på att det inte är mig det ytterst beror på. Att Gud förmår använda även mina misstag. Det förringar inte betydelsen av mina misstag men Guds nåd ger mig frimodighet att fortsätta som präst.

Sexualitet är härligt men också svårt. Vi behöver bli bättre på att samtala kring sexualitet. På ett förtroendefullt och ansvarsfullt sätt. Som själasörjare behöver vi mer kunskap och utbildning. Ur ett södra Afrika perspektiv är det uppenbart. Ett viktigt skäl till att HIV fortfarande sprids och i vissa åldersgrupper till och med ökar är bland annat vår oförmåga att samtala kring sexualitet. I hemmen. Mellan makar. Mellan föräldrar och barn. I skolor. Om sexualitet är tabu, ökar stigmatiseringen av människor som lever med HIV. Även annan stigmatisering ökar. Det vet exempelvis människor med homosexuell identitet.

Inom Svenska kyrkan ryms olika uppfattningar om sexualitet. Inte minst när det gäller HBTQ-frågor. För mig har det varit en hjälp att tidvis leva i södra Afrika, när jag arbetat med dessa frågor. Min uppfattning är att både heterosexualitet och homosexualitet går att förena med en kristen livshållning. 

Många homosexuella lider på vår jord. På grund av hur andra människor ser på dem och agerar mot dem. Detta är en verklighet i stora delar av Afrika.

Under årets första termin har jag varit kursansvarig för en kurs som arbetat med homosexualitet. Studenterna kommer från stora delar av Afrika. Många från länder där homosexualitet är kriminaliserat. Vi har försökt att föra ett respektfullt, akademiskt, teologiskt samtal. Det har inte varit enkelt. Men viktigt!

Det som smärtar mig i debatten efter uppdrag gransknings program är att homosexuella även i Sverige får lida. Det smärtar mig samtidigt att prästkollegor utsätts för en tveksam journalistik.  Jag försöker att hålla ihop dessa båda känslor. Det är inte enkelt.

Vi behöver mer förtroendefulla samtal kring sexualitet. Inte färre. Min farhåga är att de domar vi riktar mot varandra försvårar samtalet mer än underlättar det.

Jag menar att vi får och bör vara ärliga. Tycker vi att en annan person har fel, är det ärligt att säga så. Men när någon med en annan uppfattning luras reagerar jag. Ändamålen helgar inte medlen. Jag tror inte vi får ett ärligt samtal om sexualitet genom oärlighet.

Det ärliga, öppna samtalet kring sexualitet tror jag ytterst också gagnar de medmänniskor som idag får lida för att deras sexuella identitet ifrågasätts.