Sharpeville - 50 år

För 50 år sedan ägde massakern i Sharpeville rum. Den är en utav de mer avgörande händelserna i Sydafrikas historia. 69 människor (minst) dödades av polis, trots att deras demonstration var fredlig. (Man kan i boken: An Ordinary Atrocity. Sharpeville and its Massacre, skriven av Philip Frankel, utgiven vid Yale University Press, London 2001, läsa att det förmodligen var fler än 69 som miste livet. Frankel talar om att det finns en mytbildning kring Sharpeville. T ex brukar man säga att alla som dog sköts i ryggen. Frankel motbevisar detta men menar att de flesta skadade faktiskt sköts i ryggen.)

En av de personer som fortfarande bär märken efter sina skador från Sharpeville, är Abram Mofokeng. Man kan läsa om honom i dagens nätupplaga av Mail and Guardian. Mofokeng säger:

Our lives started changing with Nelson Mandela's release, but people are still financially struggling and finance is still in white people's hands.

Tre händelser efter händelserna i Sharpeville är ändå viktiga att lyfta fram. ANC, PAC och en del andra befrielserörelser bannlystes efter dessa händelser. Det hade bl a att göra med att de valde att övergå till väpnat motstånd. En annan händelse är den konsulatation Kyrkornas Världsråd höll i Cottesloe samma år. Den blev en vattendelare inom sydafrikansk kristenhet. En tredje konsekvens var att Sydafrika lämnade det brittiska samväldet och blev en republik.

Sydafrika kämpar fortfarande med sin försoningsprocess och 50 år visar sig vara ett kort perspektiv. Mycket har dock förändrats sedan 1960. Idag finns trots allt en teoretisk möjlighet för alla Sydafrikas medborgare till ett drägligt liv. Ännu verkar det vara långt kvar till detta händer men det största hindret, apartheid, är borta.

Vilken kvinna

Som vanligt sitter jag i ottan och läser om händelserna i Sydafrika under kampen mot apartheid. Jag har kommit till 1960. En av de värsta massakrerna i Sydafrika skedde då, när polis avlossade skott in i en flyende hop med fredligt demonstrerande människor i Sharpeville. 69 personer dog, kanske fler. Därefter hölls, efter ett initiativ av Kyrkornas Världsråd, den s k Cottesloe Consultation, som blev en viktig signal till många vita kristna, att något måste göras.
1960 - det var året då Kristina och jag föddes. Och idag, den 9 januari, är det dagen då Kristina föddes.
Snart ska jag väcka barnen, vi har slagit i några paket. Barnen (ungdomarna) har själva fixat sina presenter. Själv har jag köpt några böcker. Kanske inte så fantasifullt men det får duga. Sången är det viktigaste. Tre barn bor i Kalmar. En i egen lägenhet. Men hon bor i vårt hus i natt, för att uppvakta sin ömma moder. Sönerna har sovmorgon. Den ene börjar 10, den andre 12 men de ska självklart upp kl 7 för att sjunga även de. Ludde, hunden, får vara med på ett hörn och kommer att med viftande svans hoppa upp i mattes säng. Själv bär jag brickan med ljus, paket och lite frukost.
Vem är hon då, födelsedagsbarnet:
Jo, hon är enligt uppgift från barnen, världens bästa mamma. Att Ludde betraktar henne som världens bästa matte, är ställt utom allt tvivel.
Själv tackar jag Gud för att mina och hustruns vägar korsades. Det hör faktiskt intimt ihop med Sydafrika. Jag hade kommit hem från ett år som volontär i just Sydafrika och blev inbjuden till ett läger, som hustrun hade ansvar för. Sedan var det en gemensam bekant från Sydafrika, som såg till att vi tog ytterligare ett kliv i processen att bli ett par. Vi gifte oss den 16 juni 1984 (25 år i år) och det är en oerhört viktig dag i Sydafrika, nämligen Youth Day, så man minns ungdomarna som demonstrerade i Soweto 1976. 2002-2006 bodde vi i Sydafrika. Ja, vårt liv och Sydafrika hänger ihop.
Min fru är en mycket spontan och ärlig person. Hon är minst av allt konflikträdd. I Västerbotten, där vi också har bott, sa de att hon är en person 'utan farstu'. D v s man kan kliva direkt in. Jag skulle tillägga att hon inte har några mattor på sin själs golv, under vilka man eventuellt skulle kunna sopa gamla konflikter och diverse groll. Kanske är det inte alltid behagligt att leva så, att allt hela tiden ska upp till ytan. Men i långa loppet är det mycket välgörande.
Till detta skulle kunna läggas mycket omtanke, mycket matlagning, mycket bakande, kompentent yrkeskvinna osv. Listan kan göras lång. Sämre sidor finns naturligtvis, men dem lämnar jag denna morgon. Det viktigaste är att jag älskar henne högt och för att knyta ihop detta blogg-inlägg: Hon strävar alltid efter försoning! Kanske därför som hon passar så bra i Sydafrika. Men nu ska jag snart upp och fixa med brickan ...