Wednesday 22 February 2017

Dags för en försoningskommission i Svenska kyrkan?

En kollega skrev i ett socialt medium tidigare i veckan om behovet av en försoningskommission i Svenska kyrkan. Där hänvisades till anglikanska kyrkan och deras Continuing Indaba (Indaba är ett begrepp från IsiZulu, så det är klart att jag går igång på det). ett annat exempel var Ságastallamat, som är namnet på försoningsprocessen mellan samerna och Svenska kyrkan. Inspirationen kom dock främst från en ledare i Kyrkans Tidning där Brita Häll kommenterar arbetet med ny kyrkohandbok och bland annat skriver att Kyrkostyrelsen nu måste ta sitt ansvar. Hon fortsätter:
Nu ligger bollen hos kyrkostyrelsen. Kan den säkra en högklassig handbok? Kan den ta initiativ till att reparera relationerna i en sårig konflikt? Annars lär det bli ett stormigt kyrkomöte i höst.
De som har fått makt i ett sammanhang har ett stort ansvar. Men makt ser ju så olika ut. Som homiletiklärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut har jag stor makt. Men jag är samtidigt ganska långt ner i organisationen inom kyrkokansliet. En prästkollega på landet har kanske inte så mycket makt i förhållande till en biskop eller någon som sitter i kyrkostyrelsen men inom församlingen har vederbörande stor makt. Skulle var och en ta sitt ansvar i förhållande till den makt eller påverkansmöjlighet som den har, vore mycket vunnet. Min uppfattning är att vi alla måste ta vårt ansvar. I år är det ju dessutom kyrkoval och då har vi, var och en, i en kyrka, där alla medlemmar över 16 år har rösträtt, ett stort ansvar.

Men det handlar inte om att ta sitt ansvar vart fjärde år. Demokratin är en blomma som behöver vårdas ständigt.

Att ta ansvar för att försoning ska vara möjlig i Svenska kyrkan betyder absolut inte att hålla inne med kritik. Då är vi illa ute. Men även kritikern har ett ansvar att fråga sig om den kritik som vill komma ut är uppbygglig eller inte. Och om den ges på ett konstruktivt sätt. Om den ges vid ett lämpligt tillfälle. Samtidigt är det viktigt att personen i fråga delar med sig av sin insikt. För helhetens skull. Det är ingen lätt balansgång.

Ett reformationsår som detta är det på sin plats att återkomma till Luthers förklaring till det åttonde budet:
Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar [hen], tänker och talar väl om [hen] och tyder allt till det bästa.
Det gäller i sociala medier. I vanliga medier. I samtal. I allt.

Visst är det dags för en försoningskommission i Svenska kyrkan. Det har det varit länge. Den måste i så fall bygga på sanning och rättvisa. Och gestaltas med insikt om att det är den som lever i utsatthet som måste värnas. Grannlaga, för det finns många olika upplevelser kring vem som är mest drabbad.

Utmaningen är också att det runt konflikten kring förslaget till ny kyrkohandbok ryms så många olika konflikter.

4 comments:

Ulf Engström said...

Visst är det så att en präst på landet kan ha stor makt och därmed ansvar. Men otydligheten i Svenska Kyrkans strukturer, som sannerligen inbjuder till många saker och ting, gör att det lokala ansvaret med insikter om hur saker bör skötas kan sättas helt ur spel. Ofta handlar det om sådant som vi aldrig talar om, vänskapskorruption, politiskt inflytande, olika typer av maktagendor på lokal nivå. Det är otvetydigt så att här finns mycket att fundera över men med vår egen tystnadskultur, som är så tyst så att den kan höras, är en svårarbetad faktor. Kan en finomkyrklig försoningskommission hjälpa oss i rätt riktning är det en god idé. Som det står skriver: sanning skall göra er fria. Min fråga är då: vems sanning?

Anders Göranzon said...

Sanningen söker vi bäst tillsammans. Eniga blir vi aldrig. Men om vi kan vara på väg mot enhet är mycket vunnet. Med andra ord krävs omvändelse. Vi är ofta på väg bort från varandra och därmed i den riktning, som diabolos anvisar. Den som kastar isär. Sedan gillar jag ordet "finomkyrklig". :-)

Unknown said...

God idé som behöver beredas noga om den genomförs. Vår kyrka är i både historia och nutid dålig på att hantera mångfald och minoriteter. Utfrysning, marginalisering har varit det som gäller. Mångfalden det talas om är smal. Jag vet att många biskopar är oroade över detta och att det finns goda ambitioner. En förutsättning är en tydlig deklaration från både politiskt och biskopligt perspektiv som inte är villkorat utifrån någon snäv agenda. En tydlig signal vore också att göra den nya handboken enbart till ett tillägg.
Ulf Engström som är en klok man har helt rätt i det han skriver om maktstrukturerna i församlingarna.

Anders Göranzon said...

Tack, Bo, för goda perspektiv. Ja, en sannings- och försoningskommission snyter man inte ur handen. Sydafrikas inleddes 16 dece,ber 1995, drygt 1½ år efter det att Mandela blivit president.